Vänsterpartiets kongress står för dörren och media förfasar sig över att vi har bred uppslutning kring en partiledarkandidat med den hutlösa visionen om privategendomens upphävande.
Anklagelserna haglar genom luften, ord som oansvarigt och verklighetsfrånvänt återkommer ständigt på dagstidningarnas ledarsidor. Men att kritisera och vilja förändra ägandestrukturen i kapitalismen är att ta ansvar. Det är att ta ansvar för alla de människor som står försvarslösa när deras arbeten rycks ifrån dem. Svenska arbetare är idag medborgare med full rösträtt och omfattande politiska rättigheter, men likväl spenderar människor större delen av sin vakna tid i en sfär där demokratin är satt på undantag. Arbetsrätten undergrävs långsamt genom ett ökat utnyttjande av bemanningsföretag. Ericsson sade i oktober 2002 upp 250 anställda i Nynäshamn för att några veckor senare hyra in lika många från bemanningsföretaget Antenn. Sjukskrivningar och arbetsskador ökar. Det är inte bara så att arbetare har föga inflytande över sin arbetssituation. De mår många gånger så dåligt av den att de inte betraktar den som en väsentlig och utvecklande del av sitt liv. Stress och slit på arbetet varvas med oro över att lönen inte räcker till för att betala räkningarna eller köpa nya kläder till ungarna. För att inte tala om oron över att nedskärningar i personalstyrkan ska ta ifrån en försörjningen. Vi har en fortsatt stigande arbetslöshet som präglas av en ökande långtidsarbetslöshet. Arbetsmarknaden rör sig mot fler tidsbegränsade jobb och färre fasta. I Telecombranschen liksom i andra tillverkningsbranscher duggar varslen tätt. Fabrik efter fabrik läggs ner och produktionen flyttar till låglöneområden. Verksamheter avvecklas utan att vara förlustbringande. När Borås Wäfveri la ner Skandinaviens sista stora fabrik för bastextilier förklarade vd:n Leif Ericsson att huruvida fabriken gick med vinst eller förlust inte hade någon betydelse: ”Vi räknar inte så. Vi har ledig kapacitet i koncernen och vi mäter kostnadsdelen och fattar beslut utifrån det.” Tillverkningen flyttar till Estland där en textilarbetares månadslön ligger på 1 500–2 000 kronor. Detta sker samtidigt som industrins pampar skor sig med skyhöga arvoden och förmåner.
Att återuppta striden om ägandet är att ta ansvar. Det är att verka i enlighet med en grundläggande demokratisk insikt om alla människors lika värde. Vi vill skapa ett arbetsliv där människor kan utvecklas och vara kreativa, ett arbetsliv vars ledstjärna är behov och inte profit. Vi vill leva i en värld utan imperialistiska krig. Vi vill leva i en värld utan fattigdom och svält. Vi vill verka för en hållbar ekologisk utveckling. Då måste vi angripa den heliga äganderätten. Allt annat vore oansvarigt och verklighetsfrånvänt. Löneslaveriets kala bojor är allt som kommer att återstå om vi stillatigande låter kapitalet fortsätta smula arbetarrörelsens landvinningar till grus.
