För ett par veckor sedan satt jag på en gästföreställning på Dramaten, en mash-up av Shakespeares Stormen, uppsatt av det Göteborgsbaserade scenkonstkollektivet KonstAB, som sedan tidigare är kända för sin ”Total-triologi”. Utanför teatern såldes merch, t-shirts och koppar med KonstAB:s logga, som ser lite ut som att det illustrerar ett dotterbolag till Office Depot. Standardpubliken på Dramaten är borta med vinden (med undantag för en liten dam bredvid mig som viskar fram ett ”oj oj” i pausen). I stället är nästan alla unga, och nästan alla ser ut som att de ägnar sig åt antingen konst eller reklam, eller båda.
Stormen är ett slags postironiskt verk om vad som tycks vara den unga city-generationens stora fråga: konsten som marknaden ödelade. Föreställningen agerar skrattspegel för den som står med ena foten i konsten och andra i reklamen – iförd en enorm könsorgansliknande kostym repeteras en reklamares ord och på en skärm visas klipp av kändisar som Bert Karlsson, Magnus Wislander och Tommy Nilsson. Allt är verkligt och overkligt, det finns inga gränser, symbolerna är tömda och – behöver det ens sägas? – allt är till salu.
Uttrycken är bekanta – de tomma symbolernas tid har behandlats sedan mitten på 1900-talet i allt från situationisternas skådespelarsamhälle till hur vår tids modehus appoprierar märken som Ikea, eller unga författare som gestaltar en generation där gränsen mellan det ironiska och det allvarliga är en tunn linje. Att relationen till marknaden blir allt mer hudlös med sociala medier och reklam förklädd till människor kan förstås ses som en anledning till behovet av att konstant återvända till frågan.
Stormen sammanfaller nämligen med den senaste månadens kulturdebatt på samma tema, som började med att samtidstidskriften Nuda papers chefredaktörer (vars reklamsamarbete för övrigt figurerar i Stormen) argumenterade för, liksom föreställningen att allt är påhittat, jaget uppluckrat, att identitet är uppvisning. Texten har resulterat i en rad svar, om allt ifrån vår tids paniska rädsla för själens mörker till hur influencers osynliggör marknaden, företagen och pengarna så till den grad att ingen längre bryr sig om produktionsförhållandena.
Det är relevant. Ändå drabbas jag av en så total mättnadskänsla inför konstaterandet av kapitalets fullkomliga dominans, och att människan är på plats bara för att passivt konstatera att så är fallet. Vad finns i slutet av den tanken? Total kapitulation? Är den unga generationen helt fastkilad här, där inget är på riktigt?
Innerstadens scener och debatter är så klart otillräckliga som illustration av konstens relation till samtiden och den unga generationens relation till tillvaron i stort. Ändå visar den senaste Ungdomsbarometern att unga i dag inte bara saknas i fackförbund och politiska partier utan de har också, för första gången på flera år, ett falnande politiskt intresse. Allt färre tror att de kan påverka samhället. ”Engagemanget är på dekis”, slår rapporten fast.
Visst speglas detta politiska ödeland i en video där Bert Karlsson gör tummen upp åt de ”driftiga entreprenörerna” som håller på med konst på Dramatens scen. Då vet vi.
Frågan som återstår är alltså bara: vad gör vi nu?
