Inrikes 24 juni, 2021

Anna Ardin: ”Oavsett vad muslimer gör ses det som att de konspirerar”

Socialdemokrater för tro och solidaritet är måltavla för växande konspirationsteorier om islamistisk infiltration. Samtidigt är de oppositionsventil i ett parti som rör sig i konservativ riktning. Enligt styrelseledamoten Anna Ardin ska båda utvecklingar bemötas med samma sak: ett kompromisslöst försvar av socialdemokratins folkrörelsetradition.

Det är den 20 maj 2021 och två ledande moderater publicerar en debattartikel i Aftonbladet med en explosiv rubrik: ”S måste klippa sina band till islamister – ta Säpos varningar på allvar”. Johan Forssell och Kristina Axén Olin, rättspolitisk respektive utbildningspolitisk tales­person, konstaterar att Social­demokraterna bär på en djup dubbelmoral: man säger sig vara emot extremism, men tittar åt ett annat håll när det gäller den islamistiska.

Beviset, skriver de, är sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). Den lilla gruppen bildades 1929 som kristna Broderskapsrörelsen, har i dag 2 500 medlemmar och organiserar troende sossar från alla religioner. De är, enligt M-politikerna, mycket farliga. Det beror på att vissa av deras medlemmar har stött studieförbundet Ibn Rushd, som nyligen blivit av med sitt ekonomiska stöd i Göteborg.

Medlemmarnas ställningstagande gör STS till en kanal för extremistisk och antidemokratisk islamism hela vägen in i Sveriges regeringsbärande parti. Om S menar allvar med att vara demokrater måste de omgående klippa banden till STS. Annars lyssnar de inte på varningarna från Säpo, som nyligen har slagit fast att våldsbejakande extremism är ett allvarligt hot mot rikets säkerhet som förstärks med skattepengar. Så heter det i texten.

Men Ibn Rushd är ingen islamistisk organisation. Inte heller tillhör den någon internationell grupp med islamistisk tendens. Folkbildningsrådets utredare har konstaterat att organisationen förvisso dras med problem, men att det inte motiverar indraget stöd. I den Säpo-rapport som hänvisas till i debattartikeln står ingenting om Ibn Rushd.

Det hindrar inte de moderata ministerkandidaterna från att slå fast att Socialdemokraternas religionsgrupp sysslar med ”hårdfört försvar av extremism” och måste bort. Handlar attacken egentligen om något annat?

Anna Ardin tar emot utanför sitt kontor på Ersta diakoni i södra Stockholm. Det är en av sommarens första riktigt soliga dagar, men när man går upp för trappan försvinner vyn över huvudstadens glittrande vatten.

– Det är enormt vackert här, men det är lite trist att vi sitter i en vindsskrubb.

Ardin är statsvetare och skriver just nu en doktorsavhandling för Ersta Sköndal Bräcke högskola om civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon är också styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessutom publicerade hon nyligen boken I skuggan av Assange, om erfarenheterna av att anklaga en mytisk hjältefigur för våldtäkt och sedan ta emot så mycket hot att hon behövde polisskydd.

Hon har, kort sagt, varit med om drev. Ändå säger hon att det är något särskilt som pågår just nu. En växande konspirationsteoretisk hatvåg med internationella kopplingar som många svenska muslimer inte vågar protestera mot.

– Det är ett självmordsuppdrag att diskutera den här frågan. Medier som närmar sig den har inte resurser, eller lust, att gräva. Det säljer inga tidningar att försvara muslimer. Det är en grupp som är paria. Och det läskiga är att folk tror att det kommer stanna där.

Ardin talar om myten om koordinerad muslimsk infiltration av Europa. Enligt idéhistorikern Andreas Önnerfors hänger den ihop med idén om ett hemligt europeiskt folkutbyte och är en av anledningarna till att Socialdemokrater för tro och solidaritet mottar regelbundna attacker.

Den moderna varianten av den högerextrema teorin om ”det stora folkutbytet” formulerades av den franske författaren Renaud Camus i början av 2010-talet. Då hade den redan förespråkats i mindre sofistikerad form av den så kallade franska nya högern. Önnerfors skriver i en presentation av sin nypublicerade bok om europeiska konspirationsteorier att Camus variant av teorin säger att ”migrationen inte kan betraktas som något annat än ett bio-politiskt vapen med vilket de europeiska eliterna i konspiratoriskt samråd med de invaderande folkmassorna söker släcka ut Europas själ och väsen.”

Teorin är politiskt användbar eftersom den är flexibel. Hos uttalade nynazister kan den, enligt idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, användas för att säga att judar konspirerar med europeiska makthavare för att ersätta Europas befolkning med ett ickevitt proxyfolk utan agens som låter sig styras mot Europa av de sammansvurna makthavarna. Hos andra högerextrema kan den utgöra bevis för en världsmuslimsk plan om att ersätta Europas befolkning och bygga ett kalifat. Hos islamofober kan den bevisa att muslimer försöker infiltrera europeisk politik för att underminera demokratiska rättigheter. Och hos ickeideologiska främlingsfientliga kan den skapa en allmän känsla av utländsk invasion och sedeslöshet.

Teorin inspirerade moskéattacken i nyzeeländska Christchurch för två år sedan, har kopplingar till Anders Behring Breiviks tankar och var en del av tankegodset bakom terrordåden i Tyskland 2019 och 2020. Den har påverkat det högerpopulistiska italienska partiet Lega och delats vidare av SD-politikern Stefan Borg när han var kommunstyrelsens ord­förande i skånska Hörby. Enligt Önnerfors finns också ”ett slående exempel” i hur ”Ibn Rushd upprepade gånger porträtteras som ond aktör som i samråd med den socialdemokratiska organisationen Tro och solidaritet konspirerar mot svenska nationella intressen.”

Idén om en koordinerad muslimsk infiltration har också tagit sig in i etablerad Mellanösternanalys genom forskning om den transnationella rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Den bildades i Egypten 1928 som en islamistisk social rörelse och gick från marginell till inflytelserik när islamism ersatte sekulär arabisk nationalism som motsåndsideologi i samband med sexdagarskriget 1967. I dag har rörelsen sitt huvudsäte i Egypten och har inspirerat självbestämmande islamistiska rörelser i olika delar av världen – från det sekulära tunisiska Ennahda-partiet till militanta Hamas.

Men hos en liten grupp europeiska forskare och opinionsbildare ses Muslimska brödraskapet som något helt annat. Lorenzo Vidino, ledare för extremismprogrammet vid amerikanska George Washington University, är en av nätverkets huvudpersoner. I en rad böcker och rapporter för han fram teorin att MB har en dold agenda om europeisk infiltration för att störta demokratin, och makten att styra i princip alla muslimska organisationer med internationella kopplingar mot det målet.

Ett annat amerikanskt universitet, George­town university, har som en del av sitt forskningsprojekt om islamofobi samlat Vidinos konspiratoriska uttalanden och teorier. 2011 skrev han, i en rapport för en tankesmedja knuten till Kristdemokraternas och Moderaternas EU-parlamentsgrupp, att ”bara autentiskt europeiska muslimska organisationer, som agerar helt utan utländskt inflytande, kan bli giltiga representanter för europeiska muslimer”. I samma publikation konstateras att alla organisationer med kopplingar till MB är ”moderna trojanska hästar som bedriver ett slags dold samhällsomstörtning med målet att försvaga det europeiska samhället inifrån och i lugn och ro lägga grunden för att ersätta det med en islamistisk ordning”.

Vidinos forskning har varit avgörande för det österrikiska högerprojekt som förra sommaren kulminerade i ett ”dokumentationscenter” som öppet pekar ut och övervakar 623 av landets moskéer, muslimska skolor och kulturcenter, med motivationen att vissa har utländska kopplingar. Han sitter i dess expertpanel och har kallat centret ett ”europeiskt pionjärprojekt”.

Lorenzo Vidino är en återkommande källa hos en grupp svenska forskare och opinionsbildare som för fram samma infiltrationsteori i Sverige. Mest profilerad är Magnus Ranstorp. Han är statsvetare, antiterror­expert och docent på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Men han har också skrivit rapporter om den breda muslimska världen. Däribland ”Rosengårdsrapporten” (2009), som kritiserats av både Justitieombudsmannen, Säpo och andra forskare, bland annat eftersom källmaterialet förstördes inför publicering. Och en rapport om den konservativa religiösa inriktningen salafism, med den kontroversiella slutsatsen att salafism inte går att separera från våldsam jihadism. Den rapporten har avfärdats av både antiterrorforskaren Arun Kundani och islamologen Leif Stenberg, som nyligen konstaterade i en granskning i Aftonbladet att rapporten är ”en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem”.

Samma Aftonbladetartikel berättar om Ranstorps deltagande på årets Folk och försvar-konferens. Där höll han en föreläsning om studieförbund. På en av powerpoint-­bilderna stod: ”Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Anna Ardin är tydlig med att de växande konspirationsteorierna inte bara drabbar STS, utan alla samhällsaktiva muslimer i Sverige.

– Oavsett vad muslimer säger ses det som att de är farliga och konspirerar. Om de säger att de är för mer aktiv klimatpolitik så är det greenwashing. Om de säger att de är för tolerans så är det ett sätt att dölja den egentliga agendan. Vad de än säger så förvandlas det till ett bevis för på förhand bestämda teser. Det är ju så man känner igen en konspirationsteori.

Enligt henne söker en brokig skara av opinionsbildare, bloggare och anonyma nättroll regelbundet efter antimuslimska motsvarigheter till det antisemitiska fejkade ”beviset” på planer för judisk infiltration, ”Sions vises protokoll”. Gällande STS pekas det då ofta på en serie före­läsningar de höll under 90-talet tillsammans med bland andra Sveriges muslimska förbund (SMF), som ledde till en projektrapport där det konstateras att ett gemensamt mål är att fler muslimer ska bli involverade i svensk politik.

– Vi står för det till hundra procent, att muslimer är en underrepresenterad och diskriminerad grupp och att de precis som många invandrargrupper i praktiken saknar lika rättigheter i samhället. Så borde det inte vara, och därför vill vi att fler muslimer ska få maktpositioner, komma in i riksdagen, sitta i kommuner, precis som andra grupper. Utifrån det ställningstagandet påstås det att vi i hemlighet vill ”föra in” olika saker och personer.

Samtidigt konstaterar hon att de nog hade utformat föreläsningsserien annorlunda i dag.

– Vi pratade med företrädare för muslimska organisationer. SMR var en kanal. I dag skulle vi snarare söka muslimer som var social­demokrater, direkt. Men i dag är också den här gruppen mycket mer integrerad, kan bättre svenska och vill engagera sig. Det fungerade som en genväg för att nå en viss grupp, och så gör organisationer hela tiden.

Hur hanterar ni de verkliga frågetecken om antisemitism och demokratiuppfattning som kan finnas i delar av det muslimska civilsamhället?

– Vi tolererar ju inte antisemitism, så klart. I någon form. Vi har skarpa skrivningar om frågan och jobbar aktivt med den. Vi har exempelvis haft projekt för demokratiutbildning i Gaza, om hur man är demokrat i en sådan fruktansvärd situation och när motståndaren är väldigt tydligt etniskt kodad.

Ardin nämner också STS djupgående utredning och seminarieprojekt om hedersvåld, som enligt henne har mötts av ”total tystnad”. Hon ser det som ett bevis på att de som kritiserar STS med hedersfrågan som exempel inte drivs av att diskutera själva sakfrågan. Den mörka ironin, säger hon, är att anklagelserna om antisemitism och kvinnofientlighet ofta kommer från organisationer som själva har sådana inslag i sina program.

– Vi ser likheterna mellan antisemitism och islamofobi och har bland annat haft ett framgångsrikt arbete med dialog mellan judar och muslimer i Malmö. Vi vill ha ett verkligt pluralistiskt samhälle, och det är ju det som blir kontroversiellt.

Hur påverkar den här utveckligen er vanliga verksamhet och möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal?

– Man lägger jättemycket tid på att sitta och researcha människor och deras eventuella kopplingar. Men ärligt talat finns det inte så mycket utrymme att bjuda in människor över huvud taget. Nästan inga muslimer vågar prata. De har redan självcensurerat. Många muslimer jag känner i Hjärta har dragit sig tillbaka från sociala medier, eller hoppat av engagemanget helt.

Som exempel nämner hon ett försök före coronautbrottet att fixa ett seminarium med fyra kvinnliga muslimer. Efter mycket letande och trixande blev det av, men deltagarna krävde att samtalet inte skulle filmas, eftersom vilka uttalanden som helst skulle kunna vändas emot dem. Det blev strikta anmälningslistor och kontroll i dörren.

Den sorts beskyllningar du beskriver används ju mot progressiva vänstergrupper i hela världen, i lite olika form. Hur länge är det strategiskt möjligt att backa, ursäkta sig och försöka undvika kontrovers? Kommer ni inte till en punkt där ni behöver byta riktning
och säga att motståndare utnyttjar förment goda värden – demokrati och antiextremism – för att i själva verket tysta demokratiskt deltagande?

– Jo. Vi har velat göra det och tar återkommande den här diskussionen, och det är väl det jag gör just nu. Men det är enormt svårt, för man får ingen backning. Folk blir tysta. Även internt.

Anna Ardin återkommer ofta till att den långsiktiga konsekvensen av att minoriteter pressas är att hela det demokratiska utrymmet inskränks. Och att det därmed rent organisatoriskt blir svårare att bedriva någon progressiv, brett förankrad vänsterpolitik över huvud taget. Därmed anser hon att de här frågorna – som är livsfarliga minor i en valrörelse – blir något som Socialdemokraterna förr eller senare måste ta tag i, oavsett hur mycket man i dag försöker sänka temperaturen och undvika dålig publicitet.

– Om sossarna centralt backar oss tydligt utåt så blir de nästa måltavla, och många av dem som anklagar oss vill ju också att det ska ske. Men jag tror att S förstår att det här kommer bli en valrörelsefråga oavsett. Motståndare kommer försöka grönmåla – islammåla – STS och hela socialdemokratin. Som tidigare i historien, när socialdemokrater har kallats ”judeälskare”. Och då är frågan: svär man på att man inte är det, eller tar man strid? Det kommer kosta, men det är naivt att tro att man ska slippa undan problemet. Då får man i så fall offra en hel minoritetsgrupp. Är man beredd att göra det?

Hade ni önskat större backning från S centralt?

– Nej, men en större förståelse för vad det handlar om. Det finns en brist på strategisk insikt om vad som står på spel. Väldigt många socialdemokrater tror på den här idén om infiltration, eftersom ingen har sagt emot, det är den enda bild som finns i offentligheten. Därmed tror man också att frågan faktiskt handlar om en liten grupp extrema islamister. Men det gör den ju inte.

Attackerna mot STS har gjort att den långa partiinterna striden om sidoförbundens status har fått en ny dimension. I dag har de fem sidoförbunden – där STS är ett – plats i partiets verkställande utskott, men utan rösträtt. Enligt Ardin pågår omfattande diskussioner om omorganisering, där vissa anser att VU blivit för stort och tungrott, medan andra tycker att sidoorganisationernas närvaro bevarar bredden i VU och fungerar som motvikt till toppstyrning. Samtidigt har S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, som inte har status som sidoförbund, stämt in i Moderaternas kritik och krävt att Socialdemokraterna klipper alla band med STS.

Men enligt såväl Ardin som andra källor inom STS är S-föreningen för jämställdhet i princip ensam om att tycka så i dagsläget.

Hur hanterar den absoluta partitoppen detta? Det är ju inte svårt att tänka sig att de ser möjligheten att slå två flugor i en smäll – bli av med islamistkritiken och samtidigt slippa den interna oppositionsröst mot bland annat migrationspolitiken som ni har varit – genom att marginalisera er?
– Kanske. Men jag tror att partiledningen… Stefan Löfven höll ett jättebra och stöttande tal på upptakten inför kyrkovalet, jag blev förvånad, han använde bibelcitat om att bära varandras bördor. Kyrkovalsgruppen sitter också med i partistyrelsen. Så det finns ett stöd, jag tror att man ser fördelen med oss.

Det faktum att attackerna har breddats från att riktas mot enskilda muslimer eller muslimska civilsamhällesorganisationer till hela studieförbund visar enligt Ardin att de hänger ihop med ett allmänt försök att misskreditera och försvaga den folkrörelsetradition som historiskt har burit upp socialdemokratin. Därför blir frågan om hur partiet hanterar extremistpåhoppen, enligt henne, också en fråga om socialdemokratins framtida möjlighet att alls kunna organisera sig i mer progressiv riktning.

– Våra motståndare vill inte att folk ska ha en alternativ uppfattning. Det blir ett hot och en konkurrens mot staten att folk pratar ett annat språk och organiserar sig separat. Det är ju inte bara muslimer som gör det, hela civilsamhället gör det, det är en alternativ makt till staten som har byggt vår demokrati. Genom organisering har underordnade personer kunnat ta sig makt trots att de är svagare, och det är den organiseringen som återkommande pekas ut som problematisk av personer som anser att staten behöver vara enhetlig om det ska kunna råda tillit, säger hon och avslutar:

– Den här frågan borde inte alls vara på dagordningen, men vi kommer inte kunna vinna genom att ignorera den. För att vinna behöver vi ta hjälp av vår starka folkrörelsetradition. Vi måste släppa in fler i våra politiska samtal, inte färre.

Magnus Ranstorp vänder sig emot idén att det skulle vara svårare för muslimer att agera i civilsamhället i dag, eller att hans publiceringar bidragit till att skapa ett sådant klimat.
– Vem säger det? Det är väldigt kollektiviserande, det finns massvis av muslimska inriktningar. Vi har genom åren haft goda kontakter med olika individer, framför allt utomlands men också i Sverige, jag var exempelvis den enda personen från Europa som deltog i ISOMIL, en internationell konferens som världens största muslimska organisation organiserade. Jag var initiativtagare för att civilsamhällesorganisationer, muslimska och andra, skulle ta plats när jag ledde arbetet mot antiradikalisering i Köpenhamn. Jag har alltid varit öppen för diskussion och debatt, så länge det är resonligt. Jag tycker det blir märkliga anklagelser.

Du frågar vem som påstår det. I det här fallet är det personer som jobbar med arrangemang och kontakter med det muslimska civilsamhället, som säger att det blivit svårare.

– Det tror jag inte. Vem arrangerar? Det är ju ganska viktigt i sammanhanget, vem som påstår det. Är det Ibn Rushd, är det andra? Vi har påvisat att det finns kopplingar, och vi diskuterar gärna de kopplingarna öppet och sakligt, men när vi har framställt våra artiklar så har de mötts av personangrepp, snarare än att hantera vad det finns för belägg. Det håller liksom inte. För nästan tio år sedan tog vi ledaren för världens största muslimska organisation till Försvarshögskolan för att prata om den humanistiska delen av islam. Så det är svårt att bemöta så diffusa anklagelser.

Som bevis för sitt påstående under vinterns Folk och försvar-konferens – att det finns ett ”skattefinansierat imperium under väklingande paroller som ’folkbildning’” och att ”Muslimska brödraskapet ligger bakom” – nämner Ranstorp sin samarbetspartner Aje Carlboms rapport för MSB, ”Islamisk akvitism i en mångkulturell kontext”, Lorenzo Vidinos bok The closed circle och en publikation kallad Muslim Brotherhood Review, gjord av Storbritanniens ambassadör till Saudiarabien samt brittiska kabinettets underrättelsekoordinator. Han säger också att han och hans kollegor visat att det finns ”personkontakter mellan Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och personer i Muslimska brödraskapets högsta ledarskap”, och att IFIS stadgar säger att eventuella överblivna tillgångar tillfaller Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som pekas ut av de brittiska underrättelseförfattarna som Muslimska brödraskapets europeiska gren.

På frågan om hur sådana personkontakter eller stadgeskrivningar visar att det löst sammansatta internationella Muslimska brödraskapet har makt över hur olika nationella muslimska organisationer agerar i Sverige hänvisar Ranstorp till en intervju med honom själv i Trygghetspodden, publicerad den 26 februari i år. Där säger han att han har ”evidens, rå fakta” om att Islamiska förbundet i Sverige koordinerade sitt agerande tillsammans med en qatarisk MB-ledare i samband med Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks Muhammedkarikatyrer.

– Man informerade varandra och koordinerade vad man skulle göra. Det är ett exempel. Men det handlar inte om att styra. Jag har inte påstått att det finns någon styrning. Men här finns starka personkopplingar.

Du använder återkommande Lorenzo Vidino som källa, men han…
– Han är inte den enda källan. Jag vet exakt vad du försöker syfta på nu.
…har av bland andra Georgetown university pekats ut som spridare av konspirationsteorier om Muslimska brödraskapet, och sagt att organisationer som har samröre med dem fungerar som moderna trojanska hästar som bedriver en modern samhällsomstörtning. Är Vidino en trovärdig källa i den här frågan?

– Du kan ju fråga andra, han har varit rådgivare till italienska regeringen. Han leder ett av de mest framträdande universitetscentren i George washington university. Han är en extremt trovärdig källa i de här frågorna. Det här är lösryckta citat. Det pågår en svartmålningskampanj mot Lorenzo, som också jag fått utstå. Men det biter inte på beslutsfattare eller dem som verkligen kan någonting om de här frågorna. Det är en utarbetad metod som används för att deplattformera personer som framför det här om islamism.

Islamologen Leif Stenberg kallar din salafistrapport ”en stor soppa med allvarliga vetenskapliga problem”, vad är ditt svar på det?

– Det här är som vanligt. Leif Stenberg har haft fel i allt han har sagt i relation till Rosengårdsrapporten. Han lyckades inte kartlägga att det fanns några radikala individer, och gick då ut och kritiserade mig. Han har varit med 11-12 år nu och dyker upp då och då. Nu är han på ett märkligt universitet i England, Aga Khan-universitetet. Han är den enda som riktat den kritiken. Det talar sitt tydliga språk, vad han är ute efter. Det är ingen annan som riktat den kritiken. Det är löjeväckande.

När det gäller studieförbund säger Magnus Ranstorp att poängen med den kritik som bland andra han och Aje Carlbom framfört mot Ibn Rushd och andra studieförbund inte har varit att någon ska bli av med ekonomiskt stöd, som Ibn Rushd blev i Göteborg. Frågan handlar, säger han, om två problem som de i varierande grad säger sig ha hittat i alla studieförbund: brist på ekonomisk transparens samt sviktande demokratisyn hos talare som bjudits in av de organisationer som arrangerat studiecirklar med hjälp av studieförbundens pengar.

– Vi hade kontakt med Folkbildningsrådet och frågade om de kan ge oss en lista över alla lokala föreningar och medlemsorganisationer som Ibn Rushd samarbetar med. De sa att de inte har en sådan lista. Då säger vi: om uppdraget från riksdagen till Folkbildningsrådet är att demokratin ska stärkas och utvecklas, hur kan man påstå det om man inte känner till vilka samarbetspartners man har? Det är studieförbunden, och Folkbildningsrådet i stort, som det egentligen handlar om. Det handlar om större, principiella frågor.

Muslimska brödraskapet


Den politiska grupp som oftast används som exempel på en påstådd koordinerad islamistisk infiltration av Europa. Bildades 1928 i Egypten, där den än i dag har sitt starkaste fäste och mest disciplinerade organisation. I övriga världen fungerar MB som en löst sammansatt intressesfär där självstyrande politiska grupper – från sekulära partier i stil med europeiska kristdemokrater till militanta organisationer som Hamas – säger sig inspireras av dess sunnimuslimska, islamistiska ideologi.
Muslimska brödraskapets egyptiska parti vann landets val efter arabiska våren men avsattes och förbjöds kort därefter. Rörelsen klassas som en terroristorganisation i ett antal länder där den utgör opposition mot ett auktoritärt styre, däribland Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. USA:s president Donald Trump gjorde försök att klassa MB som en terroristorganisation i början av sin mandatperiod. Han mötte starkt motstånd från såväl människo­rättsgrupperna Amnesty international och Human rights watch som underrättelsetjänsten CIA. Den senare ansåg att ett terrorutpekande skulle radikalisera rörelsen och destabilisera situationen i de Mellanösternländer som är allierade med USA.

Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr