Betyder fredsmötet i Annapolis att vi snart kommer att se en fredsöverenskommelse?
Tyvärr, jag skulle verkligen vilja att de kom fram till en lösning i Annapolis. Men jag tillhör inte den entusiastiska skaran av tre enkla anledningar:
1.
Den folkvalda regeringen har som bekant inte bjudits in. Om man menade allvar med ett fredsmöte då hade man omedelbart hävt isoleringen av Gaza. Över 80 procent av Gazas befolkning lever idag under existensminimum. Det palestinska ledarskapet är idag splittrat och Mahmoud Abbas har inte brytt sig om att mobilisera intern sammanhållning. Abbas saknar mandat och stöd, inte bara från den folkvalda regeringen utan också internt inom paraplyorganisationen PLO.
2.
”Fredsmötet” förpliktigar inte Israel att respektera internationella lagar och att häva den illegala ockupationen.
3.
”Fredsmötet” ger sig på symptomen men inte orsakerna. Just därför har biståndsfrågan tagit det mesta av utrymmet istället för att att lösa Palestinafrågan på grundval av internationella lagar.
Vad är då det egentliga syftet med Annapolis?
Annapolis är i grunden ett spel för gallerierna. Man skulle kunna säga att ”fredskonferensen” har kommit till för att kompensera för makthavarnas legitimitetskris. Abbas behöver visa upp något för hemmaopinionen och få loss biståndspengar efter det palestinska ledarskapets största kris någonsin – det har aldrig varit så försvagat som idag, därav Abbas ryggradslöshet. Israel är visserligen starkt, men Ehud Olmerts position har försvagats efter det förödmjukande nederlaget i Libanon. Och USA har tappat kontrollen över situationen i Irak och tappar samtidigt opinionsstöd inför stundande val.
Rättigheterna bindande
Vad är det då som krävs för att komma fram till en lösning?
Palestiniernas grundläggande rättigheter är enligt internationell lag bindande. Dessa rättigheter kan inte vara föremål för politisk kohandel. Det ska inte som idag kunna köpslås med erkännandet av palestiniernas rättigheter för att stärka Israels kontroll och makt över palestinierna. Folkrätten och FN:s resolutioner behöver sättas i förgrunden. Ett fredsmöte behöver vara förpliktigande, inte som idag vilande på den starkes rätt.
Men gäller det inte att kunna blicka framåt idag?
Absolut, det är därför konfliktens orsaker behöver angripas. Vi kan inte blunda för det faktum att inget annat land i världen bryter mot så många FN-resolutioner som Israel. Vi kan inte heller bortse från att Israel sedan 15 år dragit undan förutsättningarna för fredsprocessen genom att förkasta en fred som bygger på att ockupationen upphör. Israelerna vill ha både ockupation och fred, både ha demokrati och apartheid. Enligt Jimmy Carter och olika ANC-ledare är apartheidsystemet i Israel brutalare än Sydafrikas apartheidsystem var, då det slår hårdare mot civilbefolkningen.
Hur ser möjligheterna till en lösning ut?
Det EU och Sverige behöver göra är att sluta behandla Palestinafrågan som om det vore produkt av en naturkatastrof. Det är ingen tsunami som dragit fram över Palestina. FN:s resolutioner, internationella lagar och konventioner är entydiga: Den olagliga ockupationen måste upphöra och palestinierna få sina rättigheter erkända, inbegripet rätten att återvända. Det finns bara ett sätt. Israel behöver utsättas för samma typ av påtryckningar som en gång raserade Sydafrikas apartheidsystem. Det kommer att ta tid eftersom det palestinska ledarskapet tyvärr mer är en del av problemet än en del av lösningen idag. USA:s och Israels härska-genom-att-söndra-politik kan bara konfronteras genom en nationell enhetsfront. Det palestinska folket åtnjuter en för stunden vilande men enorm form av internationell solidaritet idag.
