För mig, som är född på 80-talet, var Lena Nyman länge synonym med Ronja Rövardotters temperaments- och kärleksfulla mamma Lovis i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bok som jag älskade. När jag blev lite äldre såg jag henne i frejdiga roller som i komedin Släpp fångarne loss det är vår från 1975, vars politiska sprängkraft det skulle dröja innan jag förstod. Först betydligt senare insåg jag hela Nymans bredd, som hyllad Dramatenskådis och som kontroversiell och utskälld i Vilgot Sjömans 60-talsfilmer.
I Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri som kom ut på Norstedts 2013, två år efter Lena Nymans död 67 år gammal, läser jag att den skådespelare som i sin ungdom hyllats för sina djärva och fria rolltolkningar, redan hade stagnerat i sin konstnärliga utveckling när hon spelade Lovis, märkt av alkohol och tabletter. I efterhand kan Lena Nyman räknas till den deprimerande stora skara av konstnärligt skapande kvinnor vars undergång påskyndats av en offentlighet som var och är så mycket mer oförlåtande mot kvinnor än mot män. När Nyfiken-filmerna kom skrev manliga recensenter, vid sidan av hyllningarna till Sjöman, om hennes ”ointelligenta kropp” och ”feta häck”. Innan dess hade hon redan i perioder slutat att äta och gått till doktorn för att få bantningspiller utskrivna.
Om detta skriver hon i sina dagböcker som Annika Persson till stora delar byggde sin biografi på och som nu i valda delar ges ut av Ellerströms, redigerade och med förord av Isabel Andersson som våren 2021 även blir aktuell med en film om Nyman. Volymen omfattar åren 1962–1974, det vill säga från sena tonåren fram till året då Lena Nyman fyllde 30. Andersson förklarar avgränsningen med att detta är formativa år som hon själv, nu också 30, känner är särskilt värda att lyfta fram. Själv tycker jag att det är synd att hon valt att sluta så pass tidigt. Men med det sagt är det med stor behållning jag läser den mycket unga Lena Nymans dagboksanteckningar. Fram träder en redan vid 18 års ålder mycket bildad person som redogör för pjäser hon sett, böcker hon läst och konserter hon lyssnat på. Hon är ibland rörande lillgammal, som när hon 19 år gammal skriver om en viss typ av relationer att hon ”föraktar den kärleken för den är av ondo för människorna”, men är också ofta mycket klok och skarp redan här. Och trots beläsenheten och högstämda ord här och där, präglas språket av vad som känns som en vid denna tid ungdomlig stockholmska med många ”helkul” (eller ”heldeppig”). Det är lätt att höra Nymans lite hesa röst när en läser.
När hon är 18 år har hon redan sedan barnsben arbetat som skådespelare. Vi får följa henne genom inspelningen av filmen 491 (1964), som på grund av sitt explicita innehåll (bland annat en tidelagsscen) blev så kontroversiell att det svenska censurrådet först förbjöd den, genom de nervösa förberedelserna inför inträdesprovet till Dramatens elevskola och sedan vidare genom karriären. Redan tidigt är ”jag åt inte” skrivet som inledande notiser i versaler i dagböckerna. Det som en del säkert skulle fnysa åt som banala Bridget Jones-fasoner är en krass och nedslående påminnelse om de obarmhärtiga villkor för kvinnliga skådespelare (och andra kvinnor också för den delen) som i högsta grad fortfarande gäller.
Jämte inspelningar, talövningar och repetitioner finns också en hel del prat om killar och relationer. Nyman undrar själv när hon senare i livet läser sina gamla dagböcker hur hon alls hann jobba. Och visst blir det lite enformigt ibland. Och visst känns det lite skevt att denna del av hennes liv får en så stor plats i detta urval, och det politiska engagemang som fanns så lite. För politiskt engagerad och vänster var hon, vilket också ges större plats i Perssons biografi. Men även de rätt monotona styckena i dagböckerna är ändå njutbara att läsa. Det beror på att de trots det vardagsnära språket där vissa ord till och med effektiviserats bort, som i meningen ”Vi ej med dom” i stället för ”Vi var/gick ej med dom”, är skrivna med en litterärt kompetent förmåga att på ett mycket levande sätt gestalta såväl omvärlden som det egna själslivet. Dagböcker och brev kanske inte presenterar någon uttömmande bild av Lena Nymans liv, politiska engagemang och gärning. Men den presenterar en desto bättre bild av hennes mångsidighet som författare.
Dagböcker och brev 1962–1974
Lena Nyman
Redigerade av Isabel Andersson
Ellerströms
