Så länge man befinner sig i idéernas värld är det alltid enklare att anpassa verkligheten efter principerna än tvärtom. I idéernas värld finns ädla flyktingar som fått avslag och tvingas gömma sig, där finns en enad arbetarklass som ger varandra löften och fäster det på pränt i kollektivavtal.
Men finns där plats för en fattig bolivian som kommit hit på turistvisum i syfte att bjuda ut sin arbetskraft, om så till ett lägre pris än den avtalade? I så fall, hur hanterar vänstern henne? Är hon en flykting som bör ges asyl? Är hon en svartfot som ska skickas ur landet? Har hon rättigheter vi kan ta strid för? Eller är det kanske skönast att blunda?
SAC har valt att kliva ner i verkligheten, så som den ser ut. Vi organiserar papperslösa i deras egenskap av lönearbetare, och strider för att förbättra deras löner och villkor. Oftast går det bra, och löner och villkor förbättras. Inte alltid till kollektivavtalsmässig lön, men nyligen kämpade sig städare på restauranger i Stockholms city till sig – hör och häpna – kollektivavtalsvillkor eller ännu bättre.
En ytterst positiv effekt av denna kamp är även att underbudskonkurrensen mellan arbetare minskar. Ju högre lön de papperslösa har, desto mindre dumpar de lönen för reguljära arbetare.
Lisa Rasmussen skriver i förra veckans Flamman att SAC genom att samordna papperslösas lönekrav i ett register ”legitimerar exploateringen av människor”, att SAC ”accepterar” lägre löner än kollektivavtal. Man ska vara väldigt kallhamrad (eller långt från verkligheten) för att hävda en en hårt arbetande människa ska avstå från en löneförhöjning från säg 40 till 75 kronor i timmen med argumentet ”tyvärr, det legitimerar exploateringen”. Därför saknar argumentet bäring, men är heller knappast sant: Är det något SAC:s kamp har gjort – tillsammans med en del avslöjanden i media – så är det att synliggöra exploateringen, och därefter lindra den. Är det någon som ”accepterar” löneskillnaden är det givetvis den som ingenting gör åt den.
Ung vänsters förbundsstyrelse går i ett uttalande ännu längre och påstår att ”SAC organiserar blatterean”, och ”försöker skapa en låglönemarknad”. Det är så dumt att man baxnar. Det är inte SAC som tar hit fattiga människor och suger ut dem.
Som ett alternativ till organisering av papperslösa ställer både Lisa Rasmussen och Ung vänster upp kamp för en mer generös asylprövning. Jag hyllar er om ni lyckas, men tyvärr är det knappast någon lösning på det här problemet. De flesta papperslösa är inte flyktingar i FN:s mening.
Men även om det vore lösningen återstår frågan: Vad ska vi göra med dessa utsugna arbetare under tiden, i väntan på att ni får majoritet för förslaget i riksdagen? Ingenting, menar Lisa Rasmussen. ”Att desperat ’göra något’ är inte lösningen, det är tvärtom kontraproduktivt”, skriver hon. Det är en väldigt cynisk ståndpunkt för att komma från någon som säger sig värna om arbetarklassen.
Ung vänster pekar på LO, men inte ett ord av vad de skriver om LO:s strategi är sant. LO förespråkar en lagändring (och i väntan på den…?) så att arbetsgivare ska kunna stämmas på mellanskillnaden mellan svart och vit lön. De tror att de papperslösa kommer att vilja anmäla sina arbetsköpare, trots att det innebär att de deporteras ur landet. Well, det tror inte jag.
Kampen måste börja i verkligheten, inte i drömmarnas värld. Då blir alla förbättringar för de papperslösa värdefulla, även om de inte når ända fram. De leder dessutom till att konkurrensen med reguljära arbetare minskar. SAC:s strider därmed inte bara för de papperslösas, utan även för reguljära arbetares villkor.
