Privatiseringsstriden har i årtionden skett i skymundan. Det är tveksamt om det ens kan kallas för en strid. När den ena sidan lassar in miljoner av kronor i rapportskrivande och lobbyarbete, medan den andra lite tvekande säger sig vara skeptisk, det är ingen strid. Det liknar mer ett gäng tonåringar som pucklar på en pensionär. Vänsterpartiet har tagit sig över från den skeptiska sidan till att bli aktiv motståndare, men det har haft marginell betydelse i den politiska debatten, eftersom partiet under samma period puttats ut ur debatten. Socialdemokrater har – av Malmökongressen att döma – inte mycket till övers för grälla experiment med marknadstänkande i minsta sjukstuga, men har förvandlat frågan till en ickefråga. LO har aldrig lyckats få en enad front, och därför inte lyft det hela. Det skall till en amerikan för att vi skall våga diskutera det alla vet: Sjukvård med profitintressen förvrider meningen med vård. När det blir lönsamt att inte behandla sjuka människor – då är det fel. Och så är debatten igång. Äntligen skriver tidningar om samhällsfrågor och inte om personliga intriger i statsförvaltningen. Så kunde det vara varje dag – om det fanns en idédebatt värd namnet. Så kommer det förmodligen inte vara länge, så låt oss ta chansen.
SvD:s Per Gudmundsson anser att Michael Moore är en bluffmakare på det hela taget och att siffrorna om att 45 miljoner amerikaner står utanför sjukvårdssystemen är rätt oproblematiska. Nio miljoner är inte amerikanska medborgare, enligt en uträkning, många andra är nybakade studenter (mellan 18 och 34) och en sista del är så rika att de betalar med ett kreditkort.
Förutom det märkliga i, att en person som i övrigt hejar på arbetskraftsinvandring inte verkar anse att människorna i fråga är värda sjukvård eller att människor som är mellan 18 och 34 snarare behöver en krogrunda till, missar Gudmundsson hela poängen. Moores film handlar inte om de oförsäkrade – utan om de som har försäkring och ändå icke får vård. De som kan betala med kreditkort kan rimligen inte ha några problem i något vårdsystem.
Fokus’ Martin Ådahl går, efter ett väl genomfört reportage om det mycket privata landstinget i Halland, loss rejält och kräver mer privat sjukvård. Vi skulle spara 15 miljarder. ”Långsamt håller nu Hallandsmodellen på att införas i Stockholm”, skriver Ådahl glatt medan primärvården i låginkomsttagarområden försvinner till förmån för privat innerstadsvård.
”Länder som Danmark, Norge och Holland – knappast några råkapitalismens högborgar – har därför 95–100 procent privat primärvård”, skriver Ådahl. Låt mig lämna Danmark därhän – det kan jag inget om – men jag tipsar gärna om Aftenpostens artiklar från 2004 om den privata vårdens effekter i Norge. Hur läkare i Oslo kunde tjäna tre-fyra miljoner (medan de mindre sjukhusen lades ned i småstäder). Den holländska vården är också, med sitt husläkarsystem, på betydligt sämre nivå än det svenska. Ja, Holland är faktiskt ett ställe med landsomfattande protester mot just sjukvårdens privatisering.
DN:s Hanne Kjöller tycker att ”det blir lite lustigt när Michael Moore som exempel på det privata systemets avigsidor tar upp hur ett försäkringsbolag bara vill bekosta operationen av ett öra hos en dubbelsidigt hörselskadad flicka. Det var ju faktiskt just det som hände i Sverige för ett par år sedan då ett landsting tyckte att det dög fint att höra på ett öra.” (6/10 2007) Och det har hon ju fog för. Men det är lite olustigt att höra från en debattör, som i övrigt försvarat skattesänkarpolitiken från höger. Det är klart att en underfinansierad offentlig sjukvård också kommer tvingas prioritera bort patienter, och att det i sig öppnar för både privat vård och privata försäkringar. Men varför skall vi ha det?
Det märkliga är dock att ingen av de nämnda vågar ta upp att vi idag i Sverige just håller på att öppna för privat finansiering av vården. Det kommer dock de profitintressen som de omhuldar att jobba för. Utan debatt, desto mer effektivt.
/Aron Etzler
