Det årliga samtalet om representation i litteraturen lär nu vara avslutat. Så låt mig piska liket en sista gång innan vi ses igen nästa år.
Det hela började den 16 januari, när Aftonbladets Karin Pettersson skrev att ”kulturens köttberg” består av vita medelklasskvinnor som bara vill läsa om sig själva. I de två senaste skönlitterära Augustvinnarna – Elin Cullheds Eufori och Lydia Sandgrens Samlade verk – hittar hon ett gemensamt tema, nämligen en litterär miljö som dessa kvinnor känner sig hemma i. Så vilka röster kvävs under tyngden?
Spaningen är rimlig, även om bra invändningar har framförts. Om det finns en grupp som är intresserad av andra människors erfarenheter så lär det vara läsande kvinnor. Och tittar man bakåt så finns vinnare som Linnea Axelssons Ædnan och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, så frågan är hur bra underlag Augustpriset är för hennes tes. (Rätt bra, som vi ska se.)
Andra svar är av den föga produktiva typen ”Men du då, Karin Pettersson?”, där människor med fri parkering på landets största kultursidor framställer sig som portade. I Aftonbladet skrev Nioosha Shams att vita kritiker dessutom saknar kunskap för att skriva om ickevit kultur – med en sval recension av Disney-filmen Encanto som exempel. ”Hur kan det svenska mottagandet av filmen skilja sig så vitt från den amerikanska?” frågar hon retoriskt. För att det inte finns rasism i USA?
Och på den andra sidan finns den ständiga (medel)klassikern när någon vågar ta upp klassfrågan, en bildad variant på den amerikanska drömmen: ”Genom att lyfta problemet med representation i litteraturvärlden osynliggör du alla ickevita som har lyckats!” Och så nämner de årets tre böcker som handlar om något annat än kivande feministpar. Jo, det finns alltid undantag, men nu handlade samtalet om trender.
Då var Mikaela Blomqvist mer uppfriskande principiell när hon avfärdade allt prat om klass och ursprung som irrelevant i förhållande till litteraturen, som ju ska handla om det ”särpräglade, det udda, det individuella” (GP, 26/1). Som exempel tar hon författaren Dag Solstad som under sin maoisttid försökte skriva om arbetare, men vars briljans sken fram först när han skrev om arkitekter, för: ”Bortom alla banala markörer är tillvaron för någon ur medelklassen lika outgrundlig som för alla andra.”
Visst, men nog ter sig det outgrundliga – hon nämner själv Franz Kafka – olika beroende på om det berättas ur en anonym byråkrats ögon eller en fattigbondes. För om det stämde att ”så kallade erfarenheter är av underordnad betydelse när det kommer till litteratur” så undrar man varför Solstad bara kunde skriva intressant om arkitekter men inte om snickare. Det enda rimliga svaret är ju att han skrev om en miljö som han känner till.
Men miljöer finns visst inte ens enligt Mikaela Blomqvist, som inte säger sig veta vet ”vad ett medelklassliv är” trots att hon har ”tillbringat 35 år i medelklassens mitt”. Jag vet inte vad ett sjöliv är, sade aborren.
Kanske kan forskningen hjälpa till. I en intressant studie jämförde litteraturforskarna Karl Berglund, Mats Dahllöf och Jerry Määttä bästsäljare med finlitteratur, precis som hos Karin Pettersson definierad som augustnominerad skönlitteratur. Visst fanns det i topplistetitlarna en övervikt av teman som antyder rafflande spänning – som ”polisarbete”, ”telefonsamtal”, ”pengaaffärer” och ”bilkörning”. Men intressant nog följde även finlitteraturen en mall, med en lutning mot ”natur, vatten och väder”, ”existentiella reflektioner och starka känslor” och ”familjeförhållanden”. (Samlaren, 2019.)
Vad säger nu det här? Jo att medelklassböcker inte bara präglas av ”banala markörer” utan även av sättet de är berättade på. Vilka figurer som anses unika och vilka teman som anses universella. Finlitteraturen är också en genre. För vissa litteraturkritiker behöver detta inte vara ett moraliskt problem, men möjligen är det ett estetiskt sådant om läsaren blir alltför hemtam i miljöerna.
För oss som inte tillbringat 35 år i medelklassens mitt är det här självklarheter. Alla Cuskar och Hjorthar och Knausgårdar som skriver med otrolig precision om skilsmässoångest, husstök på Österlen och tvister om sjötomter. Visst, vi bråkar alla med våra fruar och syskon och pappor, men nog kunde det väl få ske i en nedlagd bruksort en gång? Inte för att det är rätt, men för att det just är mer ”särpräglat”. Problemet med den borgerliga romanen är inte att den är omoralisk utan att den är uttjatad.