De senaste veckorna har handlat om vänsterpartiets historiska skuld. När krutröken lagt sig framträder istället den interna konflikt som länge funnits: ”förnyare” och traditionalister” eller höger och vänster. Medan borgerligheten inriktade sina attacker på regeringssamarbetet, ryckte Göran Persson snarast på axlarna. Kronprins Nuder anklagade till och med folkpartiet och moderaterna för hyckleri, eftersom de lokalt samarbetar med vänsterpartiet. Nu finns inga tecken att Persson vill vara utan vänsterpartiets stöd. Men inom vänsterpartiet fortsätter konflikterna både om historien och nutiden.
Den historiska diskussionen är inte avslutad. I ärlighetens namn har intresset för den tidigare varit svagt. Medan Ung vänster tagit stadiga grepp om diskussionen med två böcker – bl.a. om Kirunasvenskarna och med kritik av stalinismens brott – har intresset från vänsterpartiet varit svalt.
Försök att gräva ned historien och hoppas på det bästa kan inte skyllas på den unga generationen. Men det har funnits en gemensam tystnad från ”förnyare” och ”traditionalister”. ”Förnyarna” har inte mindre belastat förflutet än ”traditionalisterna”. Att de slipper svara på frågor om Kirunasvenskarna är bisarrt. Men å andra sidan är det partiledningens uppgift att stå för partiets politik.
Man kan förstå Jonas Sjöstedts förtvivlade fråga: ”Har vi inte kommit längre?” i SvD 1-2/11 2004. Jo, om man hade tagit itu med frågorna. Men nu används detta som internt tillhygge i en kamp som egentligen handlar om något annat.
Efter murens fall kom vänsterpartiet att domineras av det som då tydligt var en högerriktning. Tyngdpunkt på kooperativt ägande och en kritik av ”statssocialism”. Partistyrelse fylldes med ”förnyare” (utan att detta kallades utrensningar av etablerad media). Sedan dess har en ung generation med en rakare vänsterpolitik kommit in. Och missnöjet med nedrustningen av välfärdsstaten har vuxit långt utanför den organiserade vänstern. Det går inte att ta miste på radikaliseringen. I valet 1991 fick vänsterpartiet två procent på landets skolor. 2002 17 procent. Stegvis har vänsterpartiets majoritet förskjutits åt vänster. Alla är inte glada.
Idag är vänsterpartiet delat mellan en höger, en vänster och en mitt. Högern har under 1990-talet haft de tunga positionerna och i praktisk politik på riksnivå kunnat utarbeta politiska linjer. Vägval vänsters strategi går ut på att tilltvinga sig större utrymme genom goda mediakontakter och positioner i vissa distrikt. Vänstern har ännu inte format konkret politik annat än i den fråga som särskiljt den från högern: Makt och ägande-frågor. Vägval vänster har gjort det betydligt lättare för vänstern och mitten att komma överens. Men för Lars Ohly gör detta allt bara svårare. Han måste gå en skör balansgång. Om han väljer att gå vänstern till mötes kan det bli problem med riksdagsgruppen, som domineras av högern. Men om Ohly tonar ned kritiken mot Vägval vänster kommer han att undergräva sitt förtroende i partiföreningar.
Problemet är också att den nya koalition av mitt och vänster som styr vänsterpartiet inte formulerat sitt projekt än. Det beror på många saker. En är att debatten ofta förts om symbolord snarare än politiska strategier. En annan är att även vänstern har velat att bida sin tid istället för offensiv debatt om vad man vill åstadkomma. Det finns en annan kultur inom vänstern. Man är lojal med partiet utåt. Den mer individualistiska högern är mer högljudd. Men vänstern får faktiskt rycka upp sig om den skall kunna erbjuda något konkret. Att – som en del gör – kalla på administrativa åtgärder mot politiska skillnader eller vägra debattera sakfrågor är ett svaghetstecken.
Det är inte stenens fel när glaset brister. Vänsterpartiet har under lång tid varit bräckligt och motsättningarna skulle förr eller senare brisera. Det är kanske inte hela världen att det sker. Andra partier upplever också kriser. EU-motståndet har varit knepigt för socialdemokraterna. Och moderaternas nyorientering krävde att bunkern bombades.
