En minst sagt problematisk aspekt på socialistiska staters utrikespolitik var deras försök att stödja undergrävande verksamhet i andra länder, medan de krävde icke-iblandning i sina egna länders inre angelägenheter. Att Moskva försåg broderpartier i Väst och annorstädes med penningmedel, får anses styrkt bortom varje tvivel. Även indirekta subsidier, som bjudresor och betald kaderskolning, förekom. Blev de därmed agenter för främmande makt?
Att numerärt betydelselösa kommunistpartier tog emot stöd går att förstå psykologiskt. Både under mellankrigstiden och kalla krigets epok var dessa partier i allmänhet på olika sätt diskriminerade, utsatta för direkta förföljelser, ibland också fysiska, i vissa fall periodvis förbjudna att verka – under förhållanden som i flera andra avseenden skulle betraktas som liberala och demokratiska, exempelvis finskt 1930-tal. Det fanns ett behov av att bryta igenom politiska och konstitutionella orättvisor.
Principiellt var accepten förkastlig. Ett politiskt parti utan förankring i den egna befolkningen och utan tillräcklig tillit till de egna medlemmarnas hängivenhet och offervilja gör sig förr eller senare överflödigt. Det har svårt att förtjäna någons helhjärtade förtroende. Det tvingas driva symbol- och plakatpolitik, i nära överensstämmelse med penninggivarens intressen. För funktionärer och ledande kadrer blir det en försörjningsinrättning. Tjänade de socialistiska staternas egna folk på denna generositet? Givetvis inte.
Saken blir förvisso inte vackrare av att icke-kommunistiska partier i Sverige beslöt att samfällt förse sig med medel ur den egna statens kassa. Också denna understödstagarmentalitet byggde på en form av bristande förtroende – mellan en allt glesare skara av partimedlemmar och ett allt större antal avlönade politruker.
Men det är ändå en inrikespolitisk fråga. Partistödet bygger på ett beslut fattat av legitima statsorgan och för det mesta försvarat av en, till väsentliga delar, offentligt subsidierad opinionsbildning.
Med kalla krigets slut upphörde det proletärt internationalistiska geschäftet. Nya strategier formulerades i den tidigare realsocialistiska världen där man sökte välvilja från västvärldens makthavare snarare än lojalitet från dess rebeller. Problemet är att sådan välvilja sällan kan vara villkorslös. 1990-talets Ryssland var inte bara ett ekonomiskt rövarnäste utan också ett lallande lydigt redskap för en ny världsmakt. Dess utrikesdepartement reducerades till en byrå inom State Department.
Paradoxen är givetvis att i samma ögonblick som Ryssland upphörde – på mycket goda grunder – att vara subversivt, tog sig andra makter frihet att lägga sig i vad som skedde i Ryssland och även i det sovjetiska imperiets efterföljarstater. Det skedde inte bara genom ekonomiska diktat och politisk utpressning utan också genom fysisk närvaro av utlandsbetalda oppositionsgrupper. Hur många regimfientliga NGO:er skulle kunna bedriva sin verksamhet i Ryssland och vissa av dess randstater utan anslag via statsbudgetar i Väst?
Det är rentav så att denna yttre inblandning från Väst – med drag av aggression – på sina håll har blivit upphöjd och eftersträvansvärd regeringspolitik. Anständigt-demokratiska stater ger sig alltså rätten att verka som opposition i främmande land! Ledande politiker i sådana stater blir mycket riktigt ursinniga när myndigheter i ett sådant land vill granska eller rentav förbjuda denna typ av externfinansierad verksamhet. Det vi inte tillåter på eget territorium, skulle vi fordra beskydd för på andras.
Detta är att bokföra med falska poster. Vårt land bör inte ha en utrikespolitik som kan misstänkliggöras av något annat land. Det får aldrig bli en uppgift för den att destabilisera, att vara subversiv, att göra sig till språkrör för mer eller mindre befogad samhällskritik. Liberala politiker och opinionsbildare har velat vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i ideologisk riktning. De har tagit över vad som en gång var Kremls och Pekings fasoner.
