I dagarna kom en viktig roman ut i En bok för alla-pocket. En grind av mörker är politiskt högintressant, inte bara för romanens ämnen och litterära kvaliteter utan för sitt perspektiv. En grind av mörker är ett av de möjliga svaren på frågan om hur en arbetarlitteratur av idag kan se ut.
Romanen är författaren Tony Samuelssons (f 1961) tionde bok. Den tog lång tid att färdigställa.
– Under perioder har jag inte haft råd att skriva den. Det krävs ihållande arbete, jag måste koncentrera mig, och för det har det saknats pengar.
En grind av mörker skiljer sig från hans tidigare romaner och novellsamlingar, i tillgänglighet till exempel. Den sällar sig till traditionen av trovärdig psykologisk realism, men bär också drag av spänningsroman. Hade romanen utspelat sig i en annan samhällsklass hade den garanterat blivit Augustnominerad.
– Den är en mer traditionell, realistisk berättelse, långsam och kanske mer vardaglig än mina tidigare romaner, säger han.
Det radikala med En grind av mörker är inifrånperspektivet. Den arbetarklass vi läsare möter innanför pärmarna skildras inte ovanifrån, eller från sidan med det medlidande som kallas för socialt patos. Nej, karaktärerna i boken får vara fullvärdiga individer med fel och brister, men i stort sett ganska lyckliga människor (ända till den sorg som är bokens centrala nerv bryter ut). Att skildras med respekt i litteratur och på film är annars ett privilegium bara medelklassen åtnjuter.
Romanens huvudkaraktär Yvonne arbetar i sminkbutik, hennes Ung vänster-aktiva dotter i leksaksbutik och Yvonnes bror har visserligen skrivit en roman, men kör taxi. De bor och lever i förorten och det är inget konstigt eller fel med det. Men i litteratursammanhang är det originellt. Att Tony Samuelsson dessutom, som Björn Gunnarsson skrev i LO-tidningen, ”har så många fina iakttagelser, så många kloka insikter och ett så välavstämt berättarspråk” gör En grind av mörker till varmt rekommenderbar läsning.
Vilket LO också tyckte och gav honom Ivar Lo-priset 2005.
Mest uppmärksamhet har han tidigare fått för sin så kallade Farstatrilogi med böckerna Myten om den förstfödde (1990), Den harmynte trumpetaren (1991) och Gäst hos borgerligheten (1993). Tre böcker som alla på något plan handlar om förlust och sökande efter en tillhörighet, ett vanligt tema för författande klassresenärer.
– Jag inser att jag skrivit smalare böcker förut. Därmed inte sagt att min nya är mindre komplex, säger han och värjer sig medvetet eller omedvetet mot en vanlig fördom om arbetarlitteraturen: Kulturskribenter kallar gärna traditionen för reduktionistisk och menar då att dess litteratur är platt och simpel.
När Tony Samuelsson som debutant tilldelades epitetet arbetarförfattare började han intressera sig för traditionen, samtidigt som han instinktivt värjde sig mot epitetet.
– Jag är uppvuxen inom arbetarklassen. Men jag ville bli tagen på allvar som författare, inte arbetarförfattare. Det kändes nedvärderande. Samtidigt har jag alltid sett det som att jag riktat mig till min egen klass. Även när de inte har velat läsa.
Som skildrare av Farsta med omnejd (även En grind av mörker utspelar sig där) har Tony Samuelsson också kallats för förortsskildrare.
– Det verkar bara finnas ett genrebestämt sätt att närma sig förorten. En ”förortsroman” förväntas vara svart. Det har efterfrågats mer svärta i min roman. Hur kan det finnas så mycket hopp i mina karaktärer? har man frågat sig.
Men Tony Samuelsson säger sig vilja följa karaktärer som han benämner ”sina människor”.
– De är karaktärer och då kan de inte följa en mall för att fylla ut en story. Men det ställer krav på att jag som författare vet vilka det är jag ”styr”, vilka mina människor är. Det har varit ett av arbetarlitteraturens problem: Traditionen är fylld av halvdöda karaktärer skapade för syften, säger han.
I dagarna slutför han en essäsamling tänkt att släppas våren 2006. Den ska handla om just arbetartraditionen och realismen. Visst finns Ivar Lo Johansson med. Som en röd tråd.
– Det går inte att komma runt honom, det är han som har skapat traditionen. Men samtidigt skrev han utifrån sin tid.
Underförstått är att de tankefåror statarsonen Ivar Lo plöjde upp måste återerövras, omtolkas och vidareutvecklas. Motsättningarna må vara desamma, men det är en annorlunda tid vi lever i.
– Arbetartraditionen har förändrats. De ideologiskt rättrogna författarna har hamnat i skymundan. Traditionen bärs upp av kvinnor som inte kallar sig för arbetarförfattare eller ens ses om det.