Efter den 28:e LO-kongressens avslutande i veckan är det tydligare än på länge att facken är arbetarrörelsens viktigaste kamporganisation. Så har det alltid varit, men det har däremot inte alltid varit så lätt att se. LO satt under större delen av 1990-talet och början av 2000-talet mer eller mindre i knät på S och därmed också regeringsmakten. Givetvis var facket även under den här perioden en viktig maktfaktor, men man gick sällan längre i sina förslag än Socialdemokraterna tillät.
Men i tider av opposition och under en borgerlig regering som hade som huvuduppgift att försvaga fackföreningsrörelsen och de trygghetssystem som är fundamenten i den svenska modellen, så är den organisation som står tryggt i arbetarklassen naturligtvis tvungen att agera. Det har man gjort. De mest intressanta bidragen till dagens politiska debatt kommer ofta från LO. 2014 startade man till exempel arbetet med LO:s jämställdhets-barometer, ett bidrag som bland annat synliggör den felavlöning som kvinnor i arbetarklassen drabbas av. Men man har också bidragit med realistiska förslag för hur Sverige ska uppnå full sysselsättning, och förslag om en helt annan ekonomisk politik med stora investeringar i det gemensamma som huvudsaklig motor. Under Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson har LO i högre grad blivit en opinionsbildande kraft att räkna med. Det är mycket bra.
Det är inte heller oväsentligt att LO i dessa svåra politiska tider dessutom växer. Under 2015 var det första gången sedan 1995 som LO-förbunden sammantaget ökade sitt medlemsantal. Det är ett trendbrott som heter duga. Facklig organisering, framförallt inom LO-kollektivet, är avgörande för att vända samhällsutvecklingen. Där finns styrkan och dessutom politiken som kommer att göra det möjligt.
I LO finns styrkan, och också politiken, som kommer att göra det möjligt att vända samhällsutvecklingen i rätt riktning.
På kongressen fortsatte LO att vela om handelsavtalet TTIP men satte ner foten i andra avgörande frågor som till exempel den om att allmän visstid ska lagstiftas bort och att föräldraförsäkringen ska individualiseras (läs mer om vad som beslutades här). Detta är feministiska reformer som skulle göra samhället mer jämlikt. Med ett så radikalt program kan man fundera på hur det kan komma sig att den facklig-politiska samverkan fortfarande bara innefattar Socialdemokraterna? Vänsterpartiet, som säger ja till alla LO:s krav, som samarbetar om budgeten med S och MP och som knappast kan klassas som en kommunistisk revolutionär rörelse nu för tiden, torde passa ganska bra att föra samtal med.
Men så länge Vänsterpartiet inte ökar bland LO-väljarna är det lätt att vifta undan sådan kritik. Det är arbetarepartiet som är det centrala för LO och även om den politik S-regeringen för inte är den mest arbetarvänliga så röstar arbetarna på Socialdemokratiska arbetarepartiet. För att Vänsterpartiet ska ha något att komma med i samtal med Kålle så måste man på riktigt göra inbrytningar i LO-kollektivet. Senast det hände var under våren 2014, då Knäckebröd-skandalen vid Hälsans förskola nådde sin kulmen. Det är när Vänsterpartiet verkar mer pålitligt om välfärden än S som man kan vinna väljare från LO-kollektivet (som Jonas Wikström skrev i nr 23, 2016).
I den tid vi lever i, där högerns förklaringar följer rasisternas mönster och allt som är dåligt kan skyllas på lata, outbildade invandrare med unkna värderingar så är det fackliga löftet om att aldrig jobba till sämre villkor eller till lägre lön än vad avtalet säger, otroligt radikalt. Det är genom sammanhållning som arbetarklassen kommer att få arbetsgivarna, och i förlängningen också de som sitter på regeringsmakten, att uppfylla våra krav.
