– Man måste våga något för att överleva, man måste våga hugga i. Idag har jag grävt en djup grop på ett bygge, jag fick 80 kronor för det. Imorgon blir det en ny grop.
Marlene Bispo de Arte träffade Flamman för ett år sedan på De taklösas läger i Salvador, Brasilien. Det är fortfarande hon som håller ihop familjen, det är hon som byggt huset där solen nu vräker ner värme genom plåttaket. Hennes man Antonio Barbosa släntrar in under intervjun med rödflammiga ögon, dunsar ner i soffan och ser sig förvirrat omkring.
– Jo, jag bidrar till familjen, jag samlar in PET-flaskor, och det är väl bra för det är återvinning, säger han innan han lullar ut.
Marlene påpekar försynt att de pengarna bara räcker till sprit. Men han är inte så farlig som många andra män, han slår henne i alla fall inte. Det skulle han inte klara.
Sekreterare för kvinnor
Vera Lucia Barbosa, eller Lucinha som hon kallas, känner sig lite obekväm i nya eleganta kläder i ett nytt flott kontor. Från att vara en ledande aktivist i de jordlösas rörelse – MST har hon blivit sekreterare för kvinnofrågor, en slags ministerpost i delstaten Bahia. Hon är ensam kvinna bland 26 män. Men att det sedan ett halvår finns en ansvarig för kvinnofrågor i delstatsregeringen är en framgång.
Det var kontroversiellt att ge uppdraget åt henne. En liten feministisk rörelse i medelklassen i Salvador var de som drivit fram att denna post skulle inrättas och ville gärna ha posten.
– Det är ett mycket legitimt klagomål, säger Lucinha och skrattar. Jag kommer inte från den feministiska rörelsen. Jag kommer från den sociala rörelsen och det är därifrån jag har mina erfarenheter. Men i skapandet av den feministiska rörelsen, i deras begreppsvärld och dess teorier är jag en nybörjare, jag är mycket mer praktisk.
Helt novis är hon dock inte. Sedan ett tiotal år är Lucinha den drivande kraften bakom de läger för lantarbetande kvinnor som MST genomför varje år kring 8 mars. Dit har hon inbjudit universitetskvinnor som genomfört olika workshops.
– Det gäller kanske att ta våra erfarenheter och förvandla dem till teori för att hjälpa kvinnorörelsen, vi måste byta kunskaper. Vi får deras teorier och de får våra erfarenheter.
Det är nu 20 kvinnor anställda på sekretariatet. Den enda mannen är en kypare som springer runt med kaffe och iskallt vatten. Kvinnorna har hämtats från olika kvinnorörelser som de svartas rörelse, fiskarnas och de lantarbetandes rörelse.
Våldet mot kvinnor
– Det är två frågor vi prioriterar, våldet mot kvinnor och kvinnans möjlighet till ekonomisk och politisk autonomi.
På ett sätt hänger de frågorna ihop. Det kan vara så att en kvinna är hotad av den man hon lever med, men eftersom hon är ekonomiskt beroende kan hon inte lämna hemmet. Det är ganska lite staten gör för att stötta kvinnor som utsätts för våld. I hela Bahia som är större än Sverige finns bara ett ställe som liknar ett kvinnohus i Sverige. Där finns det plats för 20 kvinnor.
– Det är naturligtvis alldeles för litet. Sedan finns det 22 ställen dit kvinnor kan gå för att söka stöd och 15 polisstationer specialiserade på kvinnovåld. Också alldeles för lite.
Jämfört med för några år sedan är det ett litet framsteg, men dessa polisstationer är extremt dåligt utrustade, har ofta inte ens en dator. Ibland tvingas de stänga eftersom det inte finns personal.
– Vi driver också kampanjer, kvinnorna måste förstå att våldet inte är deras problem, inte ens familjens utan samhällets.
Ana Vaneska är aktiv inom en kvinnogrupp bland de taklösa där Marlene Bispo de Arte bor. Vid ett tillfälle försökte hon få en kvinna som ständigt misshandlades av sin man att lämna honom. Hon varnades av de andra kvinnorna att det kunde bli farligt för henne.
– De säger ”lägg inte din näsa i blöt i konflikter mellan man och kvinna”. Jag håller inte med, vi är en social rörelse och vill förändra.
Ekonomiskt oberoende
Anmälningarna om våld mot kvinnor ökar kraftigt, det kan faktiskt bero på att kvinnorna blivit mer medvetna, känner sina rättigheter på grund av dessa kampanjer. Det kan betyda att detta våld lämnar hemmet.
– Kvinnorna tycker att staten bör ingripa och skydda dem från våldet. Vi går framåt, vi lämnar det privata och når det offentliga, säger Lucinha.
Den andra delen av arbetet handlar om att ge kvinnor möjligheter att skaffa sig en försörjning. Bland familjerna i Bahia som lever på en extremt låg inkomst, under 280 kronor i månaden, är det hela 70 procent där en kvinna har försörjningsansvaret. Den lösning sekretariatet nu driver är att få kvinnorna att bli småföretagare, skapa kooperativ eller själva börja tillverka godsaker eller sy upp kläder. Är detta verkligen lösning, vore det inte bättre om de fick riktiga arbeten?
– Ja, men de måste komma igång på något sätt, de måste lämna sin passivitet.
Ett exempel på hur denna kvinnokraft kan fungera är den färgstarka afro-brasilianska religionen Candomblé. I Salvador är den viktig och leds nästan alltid av kvinnor. Kring den finns det en bred social aktivitet. I en del fall driver man riktiga syfabriker.
Det vanligaste yrket för en kvinna i Bahia är annars att vara hembiträde. På sekretariatet jobbar också Marinalva de Deus Barbosa från hembiträdenas fack, ett mycket utsatt fack.
– Alla andra fackföreningar i Brasilien har rätt till en fackföreningsskatt, utom vi. Vi är inte erkända som en yrkesgrupp. Det betyder också att de flesta av oss inte ens får en minimilön.
Marinalva har därför arbetat helt ideellt för facket när hon var ordförande. Men nu siktar hon en lösning.
– Efter att en ILO konferens i Genève antagit en resolution hembiträdenas situation verkar det som om regeringen äntligen kommer att erkänna oss, säger hon och ler med hela ansiktet.
De sociala rörelserna i Brasilien har med sitt klassperspektiv mycket att tillföra den feministiska rörelsen.