För mig har det blivit lite av en tradition att, runt den åttonde mars, dels tänka på den internationella kvinnodagens rötter i arbetarrörelsen, och dels att fundera kring hur dagens arbetarrörelse förhåller sig till kvinnor och kvinnodominerade yrken. Men i år ser det lite annorlunda ut. I måndags släppte Katalys sin rapport om RUT-avdraget – och med grund i den tvingas man tänka lite annorlunda. Typ: hur ser klassperspektivet ut i jämställdhetspolitiken? Finns det ens? Svaret är ganska nedslående.
I rapporten ”Vilka är ’vi’ i jämställdhetspolitiken?”, skriven av Birgitta Jonasson och Linda Lane, ifrågasätts hur jämställdhetspolitiken formuleras och varför den ser ut som den gör. Författarna lyfter dels fram hur och vilka som använder sig av RUT i dag – vita svenska kvinnor med hög inkomst – och undersöker vad det säger om den samtida blicken på patriarkatet som förtryckande system. Kort sagt har vi gått från kollektiva till individuella lösningar; kvinnorna i medelklassen får som uppgift i hemmet att frigöra sin tid genom att anställa en kvinna ur arbetarklassen som kan utföra hushållsarbetet. I grunden ifrågasätts varken den ojämlika fördelningen av uppgifter i hemmet eller synen på lönearbete, utan man anpassar sig till en norm som förblir osynlig och outforskad.
Som man också påpekar i rapporten är systemet inte nytt, utan är på många sätt klassiskt – en rik kvinna anställer hembiträde för att få lite mer självständighet i hemmet. Men det som är särskilt intressant med rapporten är just det faktum att RUT-avdraget har misslyckats med nästan allt dess anhängare påstod att den skulle kunna lösa. Ett exempel är snacket om att RUT skulle underlätta för invandrade kvinnor att komma i arbete – det är bara snack. Invandrade kvinnor, visar det sig, saknar de sociala nätverk och kontakter som gör att de kan starta företag som också anställs av folk som nyttjar RUT-avdraget. Alltså: om ingen känner till dig kommer de inte att anställa dig, RUT eller ej.
När individuella lösningar centreras så centreras också just vita kvinnor ur medel- eller överklassen som är födda i Sverige
Men det som blir särskilt framträdande är just vart ”vi:et” i jämställdhetspolitiken har hamnat. När individuella lösningar centreras så centreras också just vita kvinnor ur medel- eller överklassen som är födda i Sverige. Vad vi behöver är jämställdhetspolitiska lösningar som söker kollektiva lösningar på kollektiva problem – inte som slösar pengar på att lösa en liten grupps ”livspussel”. En början kan vara att jobba mot en någorlunda jämställd arbetsmarknad – exempelvis genom rätt till heltid.
LO, som i samband med 8 mars varje år släpper sin ”Jämställdhetsbarometer” konstaterar detsamma. Det behövs en klassmedveten jämställdhetspolitik. Bara fyra av tio arbetarkvinnor har en fast anställning på heltid – den vanligaste orsaken till det är att det inte ens finns tjänster på heltid att söka. Deltid är norm inom de kvinnligt dominerande arbetaryrkena. LO dundrar på om att politiken måste göra heltid till norm, men kanske är det så att tiden som ses som heltid måste förkortas. Arbetarkvinnor sliter redan i dag ut sina kroppar långt innan pensionen.
Rätt till heltid och en minskning av normalarbetstiden till sex timmars arbetsdag, kombinerat med ett avskaffande av den förhatliga anställningsformen ”allmän visstid” är konkreta och fullt genomförbara förslag som skulle underlätta för en majoritet av arbetarna inom de kvinnodominerade LO-yrkena. Detta skulle dessutom kunna bekostas av de pengar som i dag går rätt ner i fickorna på de familjer som redan har en massa pengar i form av RUT-bidrag.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
