Bakom alla optimistiska rapporter om ökad livslängd och livskvalité har vi fått statistik som visar det många som arbetar med äldre redan visste. Det blir faktiskt inte bättre för alla.
Det kräver mycket energi att vara kvinna. Att orka ta sig igenom ett liv där förtryck, trakasserier och sexuella övergrepp väntar runt hörnet. Att orka verka i samhälle där du som kvinna alltid ger mer och får mindre tillbaka. Att orka lyssna på ”inte alla män”-argument, ta hand om barnen och sköta både det emotionella arbetet och disken när du kommer hem. Samtidigt ökar livslängden för alla andra grupper i Sverige, det har den gjort sedan 80-talet. Den ökar för alla utom för dig som både är fattig och kvinna.
Fattigdom och utsatthet finns väl bland män med, tänker du tyst. Men även den gruppen har ökat sin livslängd med tre år, jämfört med de rika männen som får leva i sex år till. Det betyder att vår välfärd svikit kvinnor i flera decennier. Den välfärd och det samhälle som både Socialdemokrater och Sverigedemokrater sneglar mot när de menar att dagens Sverige inte är vad det varit.
Vilka är då dessa fattiga kvinnor? Framförallt är det deltidsarbetande kvinnor som tar hand om våra barn och äldre. Det kan vara barnskötare och undersköterskor. De arbetar för att upprätthålla en välfärd de själva inte får ta del av. Men ser det inte ut att ljusna? Det bör ändå vara lättare att vara kvinna i dag än på 80-talet?
Nej. Varje tid har sina kvinnofällor, och varje samhälle har sina patriarkala uttryck. Tiden vi lever nu har allmän visstid. En anställningsform där kvinnor är överrepresenterade. Anställningsformen är vanligast inom vården och omsorgen, där majoriteten är kvinnor, och sjuktalen är höga. Om det fortsätter så här kommer vi även i framtiden sätta spaden i jorden och gräva kvinnors gravar alldeles för tidigt. Och dessa kvinnor kommer framförallt vara invandrare.
Klasskamp och kvinnokamp brukar det ropas från vänstern. Men den klass och de kvinnor som är en del av framtidens jobbiga statistik kommer det sällan några räddningspaket till.
Klasskamp och kvinnokamp brukar det ropas från vänstern. Men den klass och de kvinnor som är en del av framtidens jobbiga statistik kommer det sällan några räddningspaket till.
De kvinnor som har allra lägst löner, som bär upp vår välfärd och som oftast blir sjuka av utmattning, är de kvinnor som invandrat hit. Politiker kan inte välja att se vissa strukturer som patriarkatet och blunda för andra, som klass eller etnicitet. För då kommer vi snart få se statistik där livslängden för kvinnor inte bara stannar upp utan går ned. Och då kan ingen låtsas bli lika förvånad som över veckans nyhet om livslängden som inte blev längre.
