Hittills har Arbetsförmedlingens nyordning ”Rusta och matcha” mestadels flugit under radarn. De arbetssökande som har anvisats dit har varit personer som – oftast på grund av funktionsnedsättning eller dålig svenska – stått långt ifrån arbetsmarknaden.
”Långt ifrån arbetsmarknaden” har under de goda åren med billiga pengar setts som en parallell verklighet, en diskbänksrealistisk dystopi som sällan når fram till den tyckande klassen.
Visst har vi andra anat att något inträffat med Arbetsförmedlingen. Att förmedlarna nu mest verkar ägna sig åt att upphandla kärnverksamheten till förhoppningsfulla entreprenörer med oklar kompetens, samt administrera betalningar. Det låter för all del feltänkt, det låter sårbart för innovativa former av välfärdsbrottslighet och det låter som att det kommer att sluta i tårar och en rejäl utredning. Man anar tröttsamma ekon av avprofessionaliseringen som följt på avregleringarna av skolsektorn och vårdsektorn. Men ”man anar” är nyckelorden här. Eftersom det är osannolikt att min brorsa eller din flickvän anvisats till Rusta och matcha har vi inte tagit reda på mer.
I år kommer det att ändras. Att säga att en hög arbetslöshet är själva målet med räntehöjningarna är kanske att ta i, men om målet är ”en svalare ekonomi” är en hög arbetslöshet en kalkylerad del av processen. Till hösten är det inte längre bara ”de andra” som är arbetslösa. Och när vårljuset återvänder nästa år har du kanske en sambo eller en dotter som rustas och matchas. I AF-lingot rör det sig förstås om ett ”erbjudande”, men ska man hålla sig till gängse svenska stämmer det knappast med tanke på att den som tackar nej förlorar ersättning.
Det finns i dag omkring tusen leverantörer. Här finns allt från de klassiska studieförbunden till företag med säljande namn som Guldjobbet AB och Miljonbemanning, från mer småskaliga alternativ som Coach Ulrika till skolgiganten Academedia. Nu kan man alltså gå ut Academedias gymnasium för att bara ett halvår senare vara arbetslös hos samma Academedia – och dra in vinst åt koncernen i bägge fallen.
Är planen att hålla arbetslösheten stången genom att förvandla samtliga arbetslösa till jobbcoacher i en absurdistisk Samuel Beckett-pjäs?
En av leverantörerna satsar på ett trendigt tilltal där coacherna presenteras som Pixar-animerade avatarer med texter som denna: ”Rallyförare, inspiratör och affärsängel. Ställer de frågor som behövs ställas, även om de ibland blir obekväma. Ger sig aldrig.” De konkreta aktiviteter som erbjuds tycks dock vara de gamla vanliga: Skriva cv (”Ett cv ska vara som en rolig filmtrailer – den ska göra rekryteraren sugen på att se filmen, dvs träffa dig.”) Dra en hisspitch. Uppdatera Linkedin-profilen.
Men nog tycks dessa fria leverantörer åtminstone kunna fixa jobb. På deras hemsidor listas flera stycken. Kruxet är bara att lejonparten är just som jobbcoach inom det egna bolaget. De formella meritkraven är luddiga, men att ha ”vinnarskalle” och att inte vara ”boomer” är desto viktigare. Är planen att hålla arbetslösheten stången genom att förvandla samtliga arbetslösa till jobbcoacher i en absurdistisk Samuel Beckett-pjäs?
Nja, inte riktigt, men nästan: ingenting hindrar leverantörerna från att själva anställa de arbetslösa. Tvärtom kan bemanningsbolag lugnt först ta emot ersättningen från AF för själva insatsen (”grundersättning”) och därefter anställa (”resultatersättning”) och även inhösta bonus för detta (”snabbhetspremie”) – ibland också till subventionerad lön.
På Arbetsförmedlingens hemsida tipsar de arbetsgivare att: ”Rangordna kompetenserna i en pyramid med den viktigaste högt upp.” För mig låter allt snarare som ett pyramidspel.
