Som ordförande Mao sa:
”Det råder stor oreda under himlen. Situationen är utmärkt.”
Mao ska förstås tas med en rejäl nypa salt, och man ska nog inte överdriva den möjlighet den pågående krisen innebär för vänstern. Nu ropar även högern på pappa staten, men de ekonomiska kriserna 2008 och 2000 ledde knappast till ett mer jämlikt samhälle. Tvärt om.
Men att privata ägare i så hög utsträckning behöver allmosor för att klara sitt ägande är i viss mån en öppning. Det är pengar vi alla arbetat ihop som nu delas ut ur finansminister Magdalena Anderssons lada.
Förslag om att statligt stöd borde innebära att staten tar över en del av ägandet har redan lyfts.
Samtidigt som Sverige är på väg in i en kris utan jämförelse är arbetslivets parter på väg in i en avtalsrörelse.
Den senaste tiden har LO:s ton mot regeringen hårdnat. Några inskränkningar i arbetsrätten kan inte tolereras, meddelade man i förra veckan. Det är en rätt skarp vändning för en centralorganisation som själva förhandlat med näringslivet om just sådana inskränkningar.
”Kriser är inte rätt tid för dylika experiment. Nu råder nya ekonomiska förutsättningar och samarbetet om politiken bör anpassa sig till detta”, skriver Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom på centralorganisationens hemsida.
Man undrar förstås bara varför LO fram tills nyligen tyckte att det faktiskt var tid för sådana experiment.
Ungefär samtidigt uppmanar LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson medlemmarna att lägga skyddsstopp om arbetsplatsen saknar skyddsutrustning för personal som kan komma i kontakt med smittade.
”Stå på er. Lägg skyddsstopp. Inga LO-medlemmar ska utsättas för smittorisk i jobbet.” säger han till Arbetet.
Kommunals Tobias Baudin passar också på att påpeka att den vårdpersonal som nu unisont kallas hjältar kanske också förtjänar en något mer heroisk lönenivå.
Styrkeförhållandena har uppenbarligen förändrats. Sedan krisen bröt ut har medlemstillströmningen till facken ökat enormt. Handelsanställdas förbund uppger till exempel att de mellan mitten av mars och mitten av april tagit emot 8 000 nya medlemsansökningar. Ett vanligt år hade siffran under samma period varit bara 1 000.
Arbetsgivarna kommer att hävda – det gör de alltid – att det inte finns utrymme för löneökningar. Men det betyder inte att arbetarrörelsen ska göra eftergifter
Fackförbund i andra branscher berättar liknande historier. Den fackliga anslutnignsgraden har varit vikande under lång tid, och för förbunden gäller det att visa varför man behövs även när hotet om uppsägning för många inte längre är akut.
Samtidigt har folket som helhet länge sett vården som en av de viktigaste frågorna. Sifos senaste undersökning, från mitten av april, tyder på att intresset under krisen ökat ytterligare. Samtidigt får frågor som rör ekonomi och sysselsättning också allt större betydelse för väljarna.
Öppningen för facken att kräva något för sig själva är uppenbar. Avtalsrörelsen har skjutits upp till hösten – men då kommer vi fortfarande befinna oss i krisläge.
Och Sveriges ekonomi kommer att vara svagare än på länge. Arbetsgivarna kommer att hävda – det gör de alltid – att det inte finns utrymme för löneökningar. Men det betyder inte att arbetarrörelsen ska göra eftergifter.
För även om den svenska modellen framförallt har inneburit om inte samarbete så åtminstone samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagares organisationer har vår tradition inte förändrat de grundläggande förutsättningarna på arbetsmarknaden.
Att man från båda håll talar om att komma överens snarare än strida har, brukar båda sidor påpeka, inneburit både stora reallöneökningar jämfört med omvärlden och relativt få strejkdagar och andra stridsåtgärder.
Men det handlar fortfarande om ägarnas möjlighet att göra vinst kontra de arbetandes rättigheter, löner och liv.
Arbetsgivarna är svaga – deras vinster och vd-löner hotas av en kollapsande ekonomi. Utbredda konkurser ligger inte heller i arbetstagarnas intresse: men här finns ett tillfälle att ställa krav. Finns det inga pengar? Kräv aktieposter, platser i styrelsen eller ökat inflytande för fackliga lokalorganisationer.
Staten gör allt för att rädda företagen. Fackföreningsrörelsens roll måste vara att rädda och stärka sina egna.
