Så har då regeringen lagt vårens budgetproposition och måste än en gång revidera sina tidigare så ljusa framtidsutsikter. På sitt vanliga sätt talar finansminister Anders Borg om för väljarna att det egentligen inte är något problem, statsskulden är ju låg och folk har det värre ute i Europa.
Det finns två problem med den argumentationen. För det första är den inte riktigt sann, vilket Socialdemokraterna inte varit sena att påpeka. Vad gäller arbetslösheten ligger Sverige inte värst till i EU, men inte heller bland de bästa. Någonstans i mitten av EU-statistiken har denna regering lett oss till, i ett läge när både de själva och oppositionen anser att Sveriges utgångsläge är bättre, inte sämre, än övriga EU-länders.
Själva propositionen är vid sidan de ursäktande omvärldsanalyserna en tunn soppa. Kanske sparas allt krut till hösten för att ett år innan valet 2014 blåsa på med lite större satsningar. Lite utbildningssatsningar som inte ens kompenserar de utbildningsplatser som regeringen själv nyligen skurit ned är väl det mest iögonfallande i vårens budget. Femte jobbskatteavdraget behålls som ”ambition”, eftersom det inte anses finnas majoritet för det i dagens riksdag.
Alliansen vill snarast få oss att tro att arbetslöshet är en naturlag. Finansministern talar om allt utom regeringens ansvar för den. Det är finanskrisen ute i Europa och Socialdemokraternas kommande ”skattehöjningar” (återställande av ungdomars arbetsgivaravgifter och restaurangmomsen) som är det viktiga att tala om just nu.
I SVT Aktuellts debatt var Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, offensiv och bra mot den linjen. Hon är en stark debattör, särskilt satsade hon på att riva ned Anders Borgs försök att låta som opposition fastän han sitter i regeringsställning.
Tyvärr är dock kejsaren utan kläder då Socialdemokraternas ledning inte heller har några bra konkreta förslag på hur det ska gå till att sänka arbetslösheten. Inte ens den skyhöga ungdomsarbetslösheten, 24 procent år 2012, finns det konkreta förslag på hur man ska komma till rätta med. Att som Magdalena Andersson tala om den av SSU framtvingade 90-dagarsgarantin för utbildning eller arbete för unga är egentligen bra men utan verktyg för att sätta dessa unga i arbete riskerar reformen att bli just det fuskverk av nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen anklagar den för att vara.
Lösningar har däremot krafter som LO, socialdemokratisk vänster och Vänsterpartiet. Alla dessa talar idag om olika förslag som skulle göra skillnad. Det handlar om en satsning på renovering av miljonprogrammen och samhälleliga satsningar på nytt bostadsbyggande. Det handlar om satsning på nya nya industrier i miljöteknik som till exempel sol- och vindkraft. Om Sverige, likt Tyskland, till exempel skulle ekonomiskt stimulera installerande av solpaneler på villor och flerbostadshus skulle det leda till långt fler jobb än regeringens hittills fruktlösa satsningar på sänkning av restaurangmoms och jobbskatteavdrag. Det handlar om sysselsättningsmål för Riksbanken (V) eller en ”mer aktiv finanspolitik med huvudinriktning på att öka investeringarnas andel av BNP med åtgärder för att få fart på både privata och offentliga investeringar”, som Stefan Carlén och Christer Pettersson skriver i debattskriften Åter till full sysselsättning (Tiden debatt, 2012). Det handlar om pengar till kommuner och landsting, mycket väl behövda lärare och vårdpersonal.
De konkreta förslagen finns alltså och om de kan komma fram i valrörelsen har vänstersidan i politiken reella möjligheter att flytta fram sina positioner. Allt kan inte lösas med utbildning och arbetsmarknadspolitik, även om det är rätt att kritisera de sittande regeringen för att inte ens arbeta med detta.
För arbetslösheten är alls ingen naturlag. Den används däremot av regeringen för att pressa fram ytterligare skattesänkningar och för att hålla nere lönerna. På så vis tjänar den sitt syfte och nyliberala ekonomer och politiker har egentligen aldrig haft någon ambition att komma åt den. Full sysselsättning är ett vänstermål för politiken, arbetslösheten gynnar högerns och arbetsgivarnas intressen.
Och detta, att politiken visst kan pressa ned arbetslösheten om viljan finns, är kanske det allra viktigaste budskapet oppositionen nu kan föra fram. Men utan satsningar kommer man ingenstans. Skattesänkningar är inte lösningen. Det visar det faktum att vi inte ligger bättre till än vi gör efter sju år med borgerlig regering.
