Ardalan Shekarabi, civilminister, kavlar upp ärmarna och ryter till.
Nu tar han spelbolagen i öronen igen. I veckan lovade han att det mycket snart kommer att komma ett nytt förslag på hur den ”aggressiva spelreklamen” ska begränsas.
Förra gången ministern tog spelbolagen i örat var på ett möte i mitten av februari. Han gjorde det då genom att erbjuda branschen att ta fram ett system för självreglering.
Företagen ville inte. Företagen gillar den aggressiva spelreklamen. Antagligen för att den effektivt lockar spelare som spelar aggressivt.
Ardalan Shekarabi har nu en talepunkt som går ungefär såhär: nu kan man inte åka tunnelbana, se på TV eller gå på stan utan att mötas av spelreklam.
Men någon möjlighet att begränsa själva mängden reklam har han egentligen inte. Inte utan att införa totalförbud (och det har han sagt nej till) eller att peta i grundlagen.
Han har dock haft en möjlighet att hålla nere mängden spelreklam tidigare. Spelbolag fick faktiskt inte göra reklam på stora delar av den svenska marknaden (radio, marksänd TV och tidningar) innan den nya lotterilagen trädde i kraft och bröt upp det svenska spelmonopolet vid årsskiftet.
Nu har spelbolagen slunkit in. Med sig har de jättestora pengar. Så stora att de kan stå för var femte krona som läggs på reklam i Sverige.
Och Ardalan Shekarabi tvingas stå och ryta.
Men vem var det egentligen som släppte in spelbolagen – som tjänar sina pengar på att sätta människor i beroende?
Vem beställde utredningen?
Vem tog emot den?
Vem var ansvarig minister i den regering som ändrade lagen?
Det var ju Ardalan Shekarabi själv. Han som nu verkar så arg.
Den regeländring han drev igenom försökte han framställa som en reglering av de spelföretag som fortfarande höll sig undan Sveriges gränser och lagar.
Spelberoendet sprids via reklamen, den ständigt närvarande. I den digitala tidsåldern är det närmast motsvarande ett luftburet virus
I själva verket var det en lagstiftning som öppnade upp för att privata företag skulle kunna bedriva verksamhet – och köpa reklam – i Sverige.
Om inte den över 600 sidor långa utredningen gjorde de troliga effekterna tydliga så borde de ha kunnat vara en hint att M och L ställde sig bakom förslaget. Hårdare reglering av privata företag brukar inte vara deras grej.
Det finns ett gammalt skämt om att lotterier är ”en skatt på dumma människor”.
Förfärlig sak att säga. Det är mer som böter. Slumpvis utdömd, drakoniskt inkrävd av svenska succéföretaget Klarna och trotjänarna på Kronofogdemyndigheten.
Det har heller knappast med dumhet att göra, men allt spelande riskerar att leda till beroende och det drabbar de redan utsatta extra hårt. Deprimerade, personer med till exempel ADHD och de som redan har stora spelskulder löper större risk att hamna i spelberoende.
Och spelberoende är en sjukdom. Sedan ett år tillbaka är den inskriven i socialtjänstlagen jämte alkohol- och narkotikamissbruk.
Spelberoendet är därtill epidemi. Nya siffror från folkhälsomyndigheten visar att även om det totala antalet med spelproblem minskar något, så har de med så stora problem att det kan räknas som beroende ökat med 50 procent de senaste tre åren. De är nu över 40 000 personer, det vill säga tio gånger så många som de som söker vård för vinterkräksjukan under ett vanligt år.
Spelberoendet sprids via reklamen, den ständigt närvarande. I den digitala tidsåldern är det närmast motsvarande ett luftburet virus.
Människor dör, de blir sjuka och deprimerade, de blir skuldsatta för livet.
Mjau, ryter Ardalan Shekarabi.
Han hoppas, berättade civilministern själv häromdagen, att en lag som begränsar reklamens aggressivitet kan vara på plats innan mandatperioden är slut. Tre år alltså. Synd att folk förstör sina liv under tiden.
