Kultur 01 september, 2018

Århundradets chans i Storbritannien

Samtidigt som Jeremy Corbyn smutskastas i brittisk media pågår inom Labour ett arbete för att demokratisera partiet, pådrivet av rörelsen Momentum. Målet är inte bara en socialistisk regering, utan att vinna hegemonin för en generation framåt. I den ikoniska före detta gruvorten Durham möter Kristin Linderoth en rad brittiska vänsteraktivister som ger sina perspektiv på utvecklingen inom partiet.

Andra veckan i juli var händelserik i Storbritannien. England lyckades oväntat ta sig ända till kvartsfinal i fotbolls-VM, men åkte sedan ut. Inte mindre än fyra ministrar i den konflikthärjade konservativa regeringen avgick, varav en var utrikesministern Boris Johnson, känd för rasistiska åsikter och burdust överklassmanér. Hans vän Donald Trump var på besök hos premiärminister Theresa May, och möttes av stora protester över hela landet.

I Durham i nordöstra England blev den lokala demonstrationen mot Trump en del av uppladdningen inför Durham Miners’ Gala. Galan, som i år ägde rum för 134:e gången, arrangeras av Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM). Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika banér representerar de gamla kolgruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta sex timmar innan alla nått fram till slutmålet, där fackliga företrädare och Labourpolitiker sedan agiterar inför ett massivt folkhav.

2
I mitten av juli gick Durham Miners’ Gala av stapeln. På bilden: Jeremy Corbyn som pekar ner mot det anrika demonstrationståget som sker i samband med galan.

 

Matt Wrack från ledningen i Fire Brigades’ Union möts av rungande applåder när han avrundar sitt tal:
– Jag tycker att vi måste sopa bort hela jävla systemet! Vi vill ha ett samhälle som sätter vanliga människor – majoriteten – i centrum för beslutsfattandet. Det betyder bra bostäder åt alla. Men det betyder också möjligheten att få slut på krig, på orättvisor och exploatering. Att kollektivt världen över försöka tackla klimathotet. Det kamrater, är en framtid värd ett kämpa för. Det kallas för socialism!
Labours nyvalda partisekreterare Jennie Formby får publiken att jubla när hon slår fast:
– Vi är återigen partiet för arbetarklassen. För de människor vi ofta tog för givna tidigare, och det ska vi aldrig göra igen!

3
Två av alla vackra banér från de tidigare gruvorterna, som visas upp i paraden under Durham Miners’ Gala.Det främre med budskapet ”Kom med i den enda strid där ingen kan misslyckas. Där ens gärningar segrar, även om man stupar och dör”.

 

Från början var galan en ceremoni till minne av de många arbetare som dött i gruvorna, men har successivt utvecklats till ett firande av arbetarklassens kultur, värderingar och samhällsförändrande potential. Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling, och de fick betala ett högt pris för sitt motstånd, inte minst under gruvstrejken 1984–85. Den sista kolgruvan i County Durham lades ner 1993, men DMA har fortsatt att kämpa för sina medlemmar, bland annat för ersättning till dem som skadats i gruvorna.

En av alla dem vars liv präglats starkt av gruvarbetarnas kamp är Stephen Guy, som jag träffar på DMA:s anrika högkvarter, under en utställning med banér som användes av lokala kvinnogrupper under gruvstrejken. Stephen har själv jobbat i gruvan och har varit fackligt aktiv hela sitt yrkesliv. Hans efternamn har en särskild tyngd i området, eftersom hans pappa David Guy var DMA:s stridbara ordförande under 27 år, och spelade en avgörande roll för att galan inte bara överlevde gruvnedläggningarna utan dessutom växte till västvärldens största fackliga sammankomst.

4
Den före detta gruvarbetaren och Corbynsympatisören Stephen Guy är delvis kritisk mot Momentums inställning till samarbete med andra delar av vänstern.

Stephen är kandidat i det pågående valet till Labours partistyrelse (NEC), där han vill vara en socialistisk röst som representerar gräsrötterna. När jag frågar varför han inte står på Momentums kandidatlista försäkrar han mig först om att han också stödjer Corbyn, och betonar sedan att även om det kan verka som att Momentum är vänstern består den av många fler aktörer.
– Momentum har 40 000 medlemmar, men 200 000 personer röstade på Corbyn. Det finns massor av andra aktivister i Labour och fackföreningsrörelsen, som har deltagit i gräsrotsarbete i många år. Men så vitt jag vet har Momentum inte så mycket kontakt med andra grupper när de bestämmer vilka kandidater de ska driva.
Stephen understryker att många av de som är aktiva i Momentum nu var avgörande för att få Corbyn vald, både 2015 och 2016 efter kuppförsöket från parlamentsgruppen. Men han menar att man behöver samarbeta mer med andra i vänstern, både för att överleva som organisation på längre sikt och för att säkra de senaste årens framgångar. Han är också kritisk till vad han ser som bristande demokratiskt inflytande, en kritik jag hör från flera håll under veckan. Bland annat handlar det om att Momentum är beroende av två företag som äger databasen med medlemsregistret och som är arbetsgivare åt Momentums personal, företag som delvis ägs av Momentumgrundaren Jon Lansman.

Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling

Samtidigt driver Momentum på för en demokratisering av Labour, där de senaste åren sett flera groteska exempel på godtycklig maktutövning, när Corbyns motståndare gjort allt för att stoppa radikaliseringen av partiet. Inför den kommande revideringen av partiets stadgar och andra styrdokument har Momentum bidragit med många förslag, däribland att antalet nomineringar från parlamentsledamöter (MP:s) som krävs för att få ställa upp i partiledarvalen ska minska, och att fler poster i NEC ska väljas av medlemmarna enligt principen en medlem – en röst.

De vill också minska antalet MP:s i NEC, eftersom de redan har så stor makt i partiet, och ge medlemmarna större möjlighet att ersätta MP:s som driver sin egen agenda. Med nuvarande system är en sittande MP automatiskt valkretsens namn inför kommande parlamentsval, om inte en majoritet av medlemmarna aktivt motsatt sig det. Momentum menar att det inte räcker med att medlemmarna får rösta ja eller nej till den nuvarande ledamoten, utan man måste kunna nominera och stödja andra kandidater. Detta är ett krav som drivits av Labourvänstern i flera decennier, bland annat av Corbyn.
– Det här kommer vara den viktigaste frågan på partikongressen i slutet av september, även om media som vanligt bara kommer att skriva om Brexit. Men ju närmare parlamentsvalet vi kommer, ju mer kommer folk att säga att vi inte kan lägga tid på interndemokrati. Även folk i vänstern kommer att låta sig förföras av det snacket, säger Rachel Godfrey Wood från Momentum.

6
Rachel Godfrey Wood (t.v) från Momentum och Chris Williamsson (t.h), parlamentsledamot för Labour.

Hon får medhåll av Chris Williamson (MP), som just nu åker runt och agiterar för en demokratisering av partiet. Han menar att de som vill demokratisera Labour misstänkliggörs och anklagas för att ha en dold agenda, men att ett ökat medlemsinflytande i själva verket är nödvändigt för att kunna vinna val.
– Det är ju medlemmarna som ska framföra budskapet, då måste de få utforma det också. Vi har århundradets chans att få en socialistisk regering, vi får inte misslyckas. Men om vi inte lyckas med demokratin i vårt eget parti kommer vi inte att lyckas med den i landet, säger han.
Chris Williamson är övertygad om att ändrade regler för val av parlamentskandidater behövs för att MP:s ska lyssna på medlemmarna, och han tycker inte att frågan borde vara så kontroversiell.
– Partiet behöver välja in MP:s som orkar stå emot angreppen när Labour driver en socialistisk politik i regeringsställning. Och till och med ordföranden i Jeremys koloniförening måste ju väljas om på varje årsmöte, säger han, och möts av skratt från de som samlats för att lyssna på honom och Rachel Godfrey Wood.

Seminariet om interndemokrati är en av programpunkterna på festivalen People, Pits and Politics (PPP), som går av stapeln för första gången i anslutning till Durham Minders’ Gala. Festivalen riktar sig till Labourmedlemmar, fackligt aktiva och folk som inte är medlemmar någonstans än men som kanske är volontärer på matbanker eller gör annat ideellt arbete i sina lokalsamhällen. Med 60 programpunkter på två dagar, 120 talare och drygt 500 deltagare är det ett imponerande initiativ.

5
Artisten Billy Bragg uppträder i samband med festivalen i Durham Town Hall, och håller ett brandtal för hoppet: – Den verkliga fienden är inte kapitalismen, eller konservatismen. Vår verkliga fiende är cynismen. När någon har gett upp, och de vill att du också ska göra det, så att de inte behöver känna lika dåligt samvete.


Jag deltar i en inspirerande workshop om långsiktigt hållbar aktivism, med en grupp som kallar sig Talk Socialism. Det visar sig att Jamie Driscoll, en av de som leder workshopen, även är festivalgeneral. Han gick med i Labour 1985, är aktiv i Momentum och ledamot av kommunfullmäktige i Newcastle. Tillsammans med Rachel Broadbent, också hon från Talk Socialism, har han skrivit handboken The way of the activist som kom ut 2017. Trots att Jamie ständigt tycks vara på språng tar han sig tid att svara på några frågor om tanken bakom festivalen, och vad Talk Socialism egentligen är för något.

Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något

– Politik handlar mycket om att släcka bränder, alltså om att åtgärda akuta problem i människors vardag. Det kan handla om att folk inte har råd med mat, hemlöshet osv. Det är viktiga saker, där man verkligen kan göra skillnad. Men. Om man inte kan ändra den ekonomiska maktbalansen och se till att vanligt folk får mer att säga till om kan man ägna hela sitt liv åt att släcka bränder. Därför vill vi bygga broar mellan de som verkar i det politiska maskineriet och de som gör det där folkrörelsearbetet på marken, förklarar han.
Talk Socialism sysslar med politisk skolning där deltagarna är aktiva hela tiden och lär sig genom att göra. Gruppen startade 2015, efter valet av Jeremy Corbyn. De är självständiga, men samarbetar mycket med Momentum.

7
”Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering”, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell i ett samtal med författaren och aktivisten Jamie Driscoll.

 

– Efter att vi lyckats få Jeremy vald var många peppade, men många saknade politisk erfarenhet. Vänstern i Storbritannien har varit försvagad under lång tid, det är en hel generation av aktivister som saknas. Politisk skolning verkar aldrig vara så viktigt, förrän det redan är för sent. Det finns alltid något som är mer pressande. Därför startade vi Talk Socialism, för att kunna ägna oss åt det som är viktigt men inte akut, berättar Jamie.

Talk Socialism kombinerar socialpsykologisk teori om motivation och gruppdynamik med marxistisk teori. Idén är att vänstern genom att fokusera både på vad man gör och hur man gör det kan utforma bättre verksamhet där fler är med, och där folk inte blir utbrända. Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något.

Det Labour utforskar är ett nytt sätt att bedriva politik, där politisk radikalisering går hand i hand med en genomgripande förändring av partiets arbetssätt. Att utveckla och stärka rörelsen är inte underordnat realpolitiken, utan ses som avgörande för att kunna försvara och bygga vidare på de landvinningar vänstern har gjort. Som författaren och Labouraktivisten Hilary Wainwright påtalar i sin bok A new politics from the left (2018) är Corbyn, i motsats till vad som ofta hävdas i svensk debatt, ingen populist. Han uppmanar inte folk att sätta sin tilltro till honom och hans starka ledarskap, så att han sedan i sin tur kan ta sig an etablissemanget. I stället bjuder han in människor att engagera sig i en rörelse, och att vara med och utforma de politiska förslag som en Labourregering kommer att genomföra.

– Allting vi gör måste ha ett samhällsomdanande syfte. Vi måste vinna hegemonin för en generation framåt. Vår första period i regeringsställning ska garantera nästa period. Därför vill vi att människor ska arbeta med oss för att förändra sina lokalsamhällen, snarare än att vi ska ’leverera’ någonting. Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell.

8
En av de som inspirerats av det ”nya” Labour är Shen Batmaz från Bakers’ Union, som organiserar de strejkande McDonaldsarbetarna i Storbritannien.
– Jag blev politiskt medveten på grund av Corbyns radikala arbetarpolitik. Inga politiker hade någonsin stått upp för mig innan, konstaterar hon.

 

Valet av Corbyn har inte bara öppnat för andra metoder, så som rekryteringen av organiserare som ska bredda och stärka rörelsens bas lokalt, utan även för en annan sorts politiker än de välutbildade och slipade representanter som varit normen under New Labour-åren. Den ”vi måste prata klass”-diskussion som präglar svensk vänster känns ganska överflödig här, med Labourföreträdare som Laura Pidcock, Angela Rayner och Rebecca Long-Bailey. De är några av de yngre kvinnor som har framträdande roller i Corbyns skuggregering, och är uppskattade inte bara för att de är politiskt radikala och duktiga på sina områden, utan också för att de behållit sin arbetarklassidentitet och sitt klasshat. När Long-Bailey, som är näringspolitisk talesperson, frågas ut av journalisten Paul Mason under PPP-festivalen är det tydligt att hon är populär, inte minst bland de kvinnliga åhörarna. ”Hon borde ta över efter Jeremy sedan”, säger en medelålders kvinna bakom.

41685412_166215717576016_3410037169249583104_n

Efter paraden kan man fika i den lokala Labouravdelningens tält, och köpa en tröja med texten ”Serving millions, not millionaires” eller ett förkläde där det står ”Vote Labour and grab your slice of the pie”. – Vi har gjort dem själva, och pengarna vi får in går till vår verksamhet här i Durham, berättar Susan och James.

Kommer då Labour att kunna bli ett verkligt samhällsomdanande parti? Medias ständiga smutskastning av Corbyn, understödda av MP:s som fortfarande hoppas bli av med honom, visar vad som händer när vänstern på riktigt utmanar makten, både inom arbetarrörelsen och i samhället. Det tillfälliga lugn i parlamentsgruppen som rådde efter valframgången förra sommaren är nu över, vilket märks inte minst genom de upprepade anklagelserna mot Corbyn om antisemitism. Rörelsen måste lyckas bibehålla kombinationen av aktivism utanför parlamentet och inflytande i de politiska institutionerna, samtidigt som de interna försöken att skada Corbyn måste förebyggas och bemötas genom en demokratisering av partiet.

I förlängningen handlar det om att kunna stå emot de mycket hårda attacker man kommer att mötas av från det brittiska kapitalet, media, inifrån staten och från den politiska högern.
– Det vi har sett hittills är ingenting mot hur det lär bli om vi kommer till makten, påtalade filmskaparen Ken Loach i sitt anförande på förra årets Durham Miners’ Gala. Vi måste vara förberedda.

Foto: Kristin Linderoth

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr