Ja, detta är en Stockholmsbok. Kortprosa, som den kallar sig. Arkitektnoveller, skulle jag vilja säga. Den handlar om Stockholms Slussen, om broarna, vattnet, byggnaderna. Men den handlar ju om människor! Deras fantasier, ambitioner och nojjor. Men också om personerna bakom arkitekturen – människorna, drömmarna, visionerna. Längtan, väntan, rädslan.
Lena Kallenberg, bekant krönikör för trogna Flammanläsare, tar oss på en fascinerande resa över Slussens vindpinade gator och kajer, ner till kissgångarna, innanför ståldörrarna, in i folkets Konsum och dagens boutiqer, in i Stadsmissionens härbärge, upp i glamourösa korridorer i Stadsmuséet och hos arkitektfirman, upp i gamla anrika Restaurang Gondolen till dagens trendiga Arnes.
De tre berättelserna går baklänges i tiden och knyter varsamt ihop personerna och dess bakgrund. Lena Kallenbergs egen släktkrönika anas i rymden, mer flyktigt här i Slussen än i romanen I krig och kärlek från 2001.
Bokens styrkor är många. Den omsorgsfullt och initierat beskrivna historian bakom Slussen, flera hundra år bakåt i tiden och tillbaka igen. De tekniska skildringarna av byggnationerna och de skickliga beskrivningarna av den omstridda funktionalismen med kraftiga argument för och emot.
Kallenberg skildrar med andäktig närhet och briljant inlevelse människornas raka tankar, erfarenheter, minnen, hopp och fasor. Personernas klara, bestämda uppfattningarna om Slussens och funktionalismens fel och förtjänster, blandas med osammanhängande, högst mänskliga, associationkedjor. Alla talar förbi varandra. Ingen känner den andre och ingen vet vad den andre känner eller önskar.
Vi får möta den lätt senile Verner Karlsson, den neurotiske Widde Carlén och den nervösa Ingrid K. Stenstad. Verner, som är på rymmen från Hemmet och på jakt efter den tid som flytt. Widde, som likt ett litet barn trängtar efter sin mors bekräftelse, onåbar, och kompenserar med en framtvingad, odräglig självgodhet. Ingrid, vars stenambitiösa karriärism krockar med barndomens kvardröjande känsla av utsatthet.
Bokens svagheter är språkliga. Uppenbara korrekturfel och en mängd särskrivningar sticker i ögonen. Det är svårt att i längden överse med fel som ”golvpolish medel”, ”Farsta linjen”, ”BH lös”, ”frakt fartyg”, ”pondus skapande”, ”K-märkes ivrarna”, ”söndags DN”, ”första hands kontraktet”… listan kunde göras mycket längre. Dessutom, när boken (trots åtskilliga utflykter långt bakåt och ännu längre bakåt i tiden), uppenbarligen är en samtidsskildring: varför, varför har Lena Kallenberg fått för sig att dagens ungdomar tilltalar med ”tant” och ”farbror”? De onaturliga replikerna ger en ohjälplig distans i texten annars totala närvaro. Stelhet! Stelheten sabbar upplevelsen. Tillsammans med särskrivningar och korrfel blir det svårt för läsaren att se uttryck som medvetet formulerats otraditionellt, inkorrekt, svengelskt eller stockholmskt. Synd, för annars vore boken en total läsupplevelse. Vem behöver denna bok? Ingen. Vem vore betjänt av denna bok? Den som är vill känna historiens vingslag och de små människornas inre.
På ett fullkomligt njutbart sätt kastar Kallenberg ut oväntade och fascinerande tankelockbeten. Existentiella såväl som arkitektoniska eller praktiska. ”Konsums glasdörrar glider upp med automatik och bekräftar att han ännu finns i den här världen.” ”– Har du haft nån nära livet upplevelse på sistone, va?” ”De där tunga luftråttorna liknar i sitt flockbeteende den grå massan i hennes barndoms 1-majdemonstrationer.”
Satiren finns där. Kreativ destruktion är den nya företagsmetoden. Den lättklädda kvinnan på tunnelbaneperrongens vägg viskar att ”alla borde bli älskade med samma barmhärtighet som om de redan vore döda”.
Humorn finns där. Den av 68-morsan fostrade Widde, har i vuxen ålder en ständig flaska Coca-cola till hands vid sängen i ren protest. Inger avväger omsorgsfullt varje klackljud och varje replik, i en utstuderad strategi för att vinna respekt i sin roll som kvinnlig chef. Eller är det tragikomik?
Idag torsdag släpps denna bok av LO:s kulturpristagare 2004. Köp den och läs den. Länge.
