Under vinterdagar då solen ligger lågt kastar berget Ben Nevis sin skugga över den skotska hamnstaden Fort William. Men under sommaren som gått har något helt annat lagt sig över staden – omröstningen om Skottlands självständighet som äger rum den 18 september. Skottarna väljer mellan att fortsätta i en union med England som hittills varat i 300 år eller att förklara sin självständighet och närma sig sina nordatlantiska grannar, både kulturellt och politiskt.
En söndag i juli då solen för en gångs skull lyser upp Fort Williams grå betonghus rullar en glänsande amerikansk husvagn in på parkeringen vid den kommunala idrottsplanen, inklämd mellan järnvägstationen och floden River Lochy som rinner från Loch Ness ned till havet vid stadens utkant. Husvagnen tillhör kulturkollektivet National Collective. För tillfället fungerar den som en mobil utställning av konst på temat självständighet och demokrati. Den är i Fort William för att få folk att fundera på vad omröstningen innebär för dem, i samband med en dag full av musik, teater och debatt i idrottsklubbens lokaler.
Bakom ratten sitter Andy Summers, en ung arkitekt och fotograf. Han är en av nyckelfigurerna i National Collective. Efter att ha jobbat internationellt i London och Danmark flyttade han hem till Skottland för att undervisa på en konstskola i Edinburgh. Tillsammans med sina medarbetare vill han visa Skottland vad landet kan bli om det bara ger tummen upp till självständighet. Fort William är en hållplats på en turné som ska pågå i tre veckor. På programmet finns poeter, folksångerskor, en house-dj, författare, journalister och indiemusiker.
– Vi är här för att få folk att fundera på sitt hemland på nya sätt, säger Summers samtidigt som han packar upp utställningen i husvagnen.
Fort William är raka motsatsen till den mysiga och traditionella bilden av de skotska högländerna – en betongö i ett hav av privatägd mark. Stora delar av Skottland tillhör utländska investerare som ser det som en säker investering med EU-bidrag på köpet. I Fort William är det internationella gruvbolaget Rio Tinto vars egendom omringar stan sedan de köpte ut det lokala vattenkraftverket. Vill man bygga måste man hoppas att en av de stora markägarna vill sälja. Ett av godsen i närheten ägs av den svenska miljardären Lisbet Rausing och Tetra Pak-imperiet.
Kulturfrågans förhållande till politik har alltid varit känslig i debatter om Skottlands framtid. Själva begreppet skotsk kultur är problematiskt, menar forskaren Ealasaid Munro vid University of Glasgow. Hon tycker att Skottland nu befinner sig i en position där folk som jobbar kreativt har börjat finna sig i sina olika identiteter.
– Nu ser man att kultursektorn i Skottland har kommit till rätta med sin egen blandade identitet, och nu har de en syn på det egna landet som sträcker sig bortom hur man uttrycker skotskhet – man har börjat känna sig bekväm med mångfalden. I stället har de en mer utvecklad ram än nationen att förhålla sig till, säger hon.
Inte heller känner denna generation mycket förtroende för regeringspartiet SNP. I stället investerar de sina förhoppningar i en demokratisk förnyelse efter omröstningen. National Collectives slagord på allt de trycker och publicerar är ”Imagine a better Scotland”. De vill att kultur ska användas som ett verktyg för förändring, inte för identitetsbildning.
Lokalkändisen Dòl Eoin MacKinnon kliver upp på scenen och spelar några egna låtar innan han talar om sin resa mot ett ja i omröstningen. Han är dokumentärfilmare och bor i Glasgow, men växte upp på ön Scalpay långt ute i Atlanten. Som många andra på den skotska västkusten talade han språket gaeliska hemma, men han förklarar att hans politik inte har något med keltisk kulturnationalism att göra.
– Det här är bara den estetiska delen i något djupare. Det ska bara funka som en liten tankeställare som drar in en i de tyngre frågorna som ligger till grund för självständighetsrörelsen. Det är så man ska se på konst, som ett sätt att vara kreativ och uppmuntra andra att söka svar, säger han.
Ute på idrottsplanen står Andy Summers och stirrar på de grå kommunala bostäderna – radhus i tegel och betong byggda av staten på 70-talet för att rymma de lågavlönade arbetarna som strömmat in från landet.
– Detta är det perfekta exemplet på vad vi menar med förnyelse, säger han. Sedan Skottland fick ett eget delstatsparlament 1999 har hela estetiken förändrats, men det har inte nått ut hit till landsbyarna. Med ett ja i omröstningen kan vi vinka hej då till det gamla och omfamna en ny sorts skotskhet. Det offentliga rummet har en viktig roll att spela. Denna turné handlar på många sätt om att väva ihop de olika delarna av landet till en ny form.
Drömmen om ett nytt, jämställt Skottland, som översvämmas av självförtroende och ambition, är lika konkret som Fort Williams kommunala bostäder i Atlantens havsvind, men omröstningsresultatet är mindre säkert. En äldre kvinna i publiken, som växlar mellan engelska och gaeliska beroende på sällskap, blir plötsligt tyst när hon får frågan om vad ett nej skulle betyda. Sedan svarar hon: ”Det skulle innebära slutet på allt. Det här är vår sista chans.”
