Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Äntligen stod Anna Ekström (S) på pressträffen. Redo att presentera partistyrelsens förslag till utbildningspolitik inför Socialdemokraternas kongress. De nya, fria, av januariavtal obundna Socialdemokraterna. Och på powerpointen bakom henne stod: ”Vinstuttag ska förbjudas.” Hurra! Exakt vad SOM-undersökningarna år efter år visat att folkmajoriteten vill. Äntligen blir frågan om marknadiseringen av välfärden en valfråga igen!
Tankesmedjan Balans har de senaste åren försökt utveckla en delvis annan linje i välfärdsdebatten. Vi har velat visa att vinstbegränsningar är vare sig nödvändiga eller tillräckliga som politiskt medel för att få ordning på välfärdens problem: att oseriösa aktörer tar sig in och därmed påverkar förutsättningarna för alla aktörer, medarbetare och medborgare. Och att den demokratiska styrningen krymper i takt med att koncernerna växer.
Jag vill dra det här argumentet en vända till här. Inte för att jag tycker att vinst i välfärden är bra, utan för att jag är orolig för att vinstbegränsningar riskerar att bli för centrala i en kommande politik. Om det blir så, står vi inför två dåliga alternativ: antingen blir vinstbegränsningar för lätta för välfärdslobbyn att besegra, och problemen förblir olösta. Eller så får vi igenom vinstbegränsningar men glömmer bort några av alla de kryphål som gör att oseriösa aktörer kan dränera välfärden utan att göra vinstuttag i teknisk mening.
För att reglera hur företag använder sina pengar, blir redovisningen – bokföringen – den arena vi spelar på. Men i årsredovisningslagen finns det ingenting som heter ”vinst”. Det finns flera olika mått på företags ekonomiska resultat, men vilket är det som ska regleras? Djävulen bor i detaljerna, och detaljer finns det gott om här. Flera utredningar har sökt efter tekniska lösningar för att se till att välfärdsföretag vare sig delar ut vinst till aktieägare, skickar runt pengar till andra bolag i samma koncern, eller köper varor till överpris och därmed flyttar vinsten till något mindre bevakat företag. Reepalu-utredningen föreslog 2016 en detaljerad granskning av värdeöverföringar. Utredningen ”Idéburna aktörer” föreslog 2019 en modell där alla icke-offentliga aktörer själva rapporterar värdeöverföringar och därmed själva får bevisa att de fattar allmännyttiga ekonomiska beslut. Ytterligare en tänkbar modell är förstås att kicka ut vinstdrivande organisationsformer från välfärden – då funnes det inga kvar som har någon lust att plocka ut vinst, och kontrollen behöver därmed inte bli så omfattande, dyr och misstänkliggörande. Lärarnas Riksförbund låter just nu utreda möjligheterna för det.
Men – varför tjafsa? Är inte detta detaljer? Visst måste de tekniska lösningarna för att få styr på företagen gå att utveckla, bara den politiska viljan finns? Om både folket och Socialdemokraterna vill förbjuda vinstuttag – what could possibly go wrong? Jo, vi kan fastna i långbänk efter långbänk av detaljreglering, som ska prövas och överprövas och tänjas och testas. Utredare kan komma med allt fiffigare instrument, men grundproblemet är principiellt: det företag som får skattepengar in på sitt konto och som sköter redovisningen av dessa pengar, har makten över dessa skattepengar. Det går snabbare att utveckla nya kreativa bokföringslösningar än att utreda, lagstifta och kontrollera bort dem.
När de fullständiga kongresshandlingarna släpptes något dygn efter Ekströms pressträff, visade det sig att partistyrelsens förslag innehöll en mycket bredare ansats än stopp för vinstuttag. Vinster i välfärdsföretag uppstår när en aktör får mer pengar än vad den använder till att driva verksamheten. Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola” angriper problemet genom att föreslå förändringar i hur skolpengen beräknas. En friskola som tar ett mindre ansvar än kommunens skolor får helt enkelt lägre intäkter. Med denna modell minskas alltså vinstutrymmet genom att flödet in på bankkontot minskas. Det är ett sätt att stoppa felanvändning av skattemedel utan att behöva kontrollera i efterhand. Om det inte finns pengar att fuska med, uppstår inget fusk.
Vi är många som välkomnar att Socialdemokraterna nu agerar mot marknadsskolan. Men den växande rörelsen som vill se en annan styrning av skolan bör inte klamra sig fast vid vinstbegränsningar.
