Första dagen i Aten. När jag kommer ut från hotellet så står den unga kvinnan där. Hennes ögon lyser av desperation. Hon säger ”Jag är så hungrig, snälla ge mig några euro”. Jag ger några mynt. Hon tackar och försvinner mot matmarknaden i närheten.
Lite senare möter jag en man som vill guida mig runt. ”Jag är inte turist” säger jag vänligt. ”Vad ska du göra här då”, frågar han. ”Jag ska träffa vänsterpartiet Syriza”, svarar jag ärligt. Mannen mörknar och skriker ”Syriza, de jävlarna som vill att vi ska tillhöra Afrika. De vill förstöra landet”. Han fortsätter ösa ovett över mig och den grekiska vänstern. Jag går snabbt därifrån.
I en liten butik frågar den kvinnliga expediten vad jag tycker om landet. Jag säger att fattigdomen är skakande, att EU gör fel mot Grekland. ”Tack, så många andra tror krisen beror på att vi greker skulle vara lata. Men vi jobbar hårdare än andra. Jag är i den här affären 16 timmar per dag sju dagar i veckan”. Sen berättar hon om sin bror som är universitetslektor men inte fått lön på tre månader. ”Han arbetar som pizzabud på kvällarna för att kunna överleva”. Hon fortsätter nästan maniskt berätta om andra i hennes familj som drabbats av krisen.
Nästa dag går jag tillsammans med en grekisk vän förbi ett av kyrkans soppkök. Hundratals hungriga människor väntar på sin tur. Jag frågar min vän om jag kan ta ett kort på skylten för soppköket. ”Javisst” säger han. Det visar sig vara fel. När jag tagit kortet blir vi stormade av folk som tror att jag fotograferat dem. En kvinna skriker ”Det här inte Akropolis”. Jag förklarar att jag inte fotograferat någon person, bara skylten. Ingen hör mig. Stämningen är mycket hotfull. I sista stund kommer en av kyrkans ansvariga och slår ut med armarna; ”Låt dem gå”.
Det är som om hela Aten kokar. Av människors olycka och desperation. Av fattigdom och misär. Av politiska motsättningar och starka känslor.
EU:s och IMF:s extrema åtstramningspolitik har medfört 30 procents arbetslöshet, och för ungdomar hela 65 procent. Minst tre miljoner medborgare saknar försäkringar och har till exempel inte råd att gå till doktorn. Åtstramningarna stänger skolor, sjukhus och vårdinrättningar. Hemlöshet och hunger breder ut sig.
EU och IMF:s politik vägleds av de europeiska bankernas intressen. Mot dem står tiotusentals greker som vill försvara de mänskliga rättigheterna. Tillsammans bygger de ett nätverk kallat ”Solidaritet för alla”. Bara i Aten finns elva kliniker där frivilliga läkare efter arbetstid gratis tar emot arbetslösa människor. ”Solidaritet för alla” ordnar också direkta transporter av billiga livsmedel från jordbrukare på landsbygden till de fattiga i städerna, utan fördyrande mellanhänder. 22 procent av grekerna sägs få sin mat på detta sätt. Nätverket har stationer där insamlade kläder delas ut. ”Solidaritet för alla” hjälper dessutom människor att byta arbetstid med varandra. Ett alternativt samhälle växer fram i nödens spår.
”Allt beslutas direktdemokratiskt på gräsrotsnivå”, säger Christos som arbetar i den centrala samordningen. ”Vi är ingen nationell ledning, vi bara underlättar arbetet och ger folk verktyg att agera”, säger han. Nätverket växer varje dag. Över hela Grekland.
”Det låter som en tyst revolution”, säger jag.
”Ja, kanske det”, svarar Christos, ”men utan internationell solidaritet kommer vi inte att vinna”.
Vänsterpartiet Syrizas ledare Alexis Tsipras klargör läget: ”Det är ett klasskrig. De arbetande folken i Europa kämpar mot det aggressiva bank- och finanskapitalet. Fronten i detta krig går i södra Europa, i Grekland.”
