Det nuvarande svenska militära uppdraget i Afghanistan innebär en nyhet. Det är första gången som svensk trupp deltar i ett angreppskrig mot och en ockupation av ett främmande land utan stöd i folkrätten.
När det sägs att Isafoperationen är en FN-operation är det en sanning med stor modifikation. Hela operationen tillkom genom att USA hösten 2001 invaderade och ockuperade landet, med stora civila offer till följd. Många tusen, minst 40 000 enligt försiktiga estimat, civila afghaner har fått sätta livet till.
Väl att märka har FN aldrig godkänt det amerikanska militära angreppet eller den efterföljande ockupationen. Vissa folkrättsexperter har dock gjort tolkningen att FN godkände att USA tillgrep en ”självförsvarsaktion” mot Afghanistan. Den eventuella legitimitet som en sådan aktion kan ha haft hösten 2001 har dock under alla förhållanden för länge sedan löpt ut – när USA-ockupationen går in på femte året.
USA:s ockupation var olaglig och det gör även de efterföljande besluten av USA:s ockupationsmyndigheter med Hamid Karzai i spetsen olagliga. När Karzai ”inbjudit” USA och Isaf till Afghanistan är det lika falskt som när Babrak Karmal post factum inbjöd de sovjetiska trupperna till Afghanistan. Om FN:s och Isafs ledning inte helt ska förlora sin trovärdighet inför afghanerna måste ett återkallande av Isaf omedelbart genomföras – inte en fyrdubbling av truppinsatsen som den svenska regeringen nu förordar (från dagens 92 man till 375 man maximalt under en tvåårsperiod).
Ett nyckelargument för den svenska militära närvaron är att Isaf är något helt annat än USA:s ockupationstyrkor. 31 länder samarbetar direkt militärt med USA inom ”Operation Enduring Freedom”, OEF. Bakgrunden är att USA vill minska antalet trupper i Afghanistan för att förstärka insatsen i Irak. Den svenska truppökningen utgör alltså indirekt ett stöd åt USA:s krig i Irak, som Bengt Albons konstaterade i DN 26/11: ”Ett skäl till att den svenska insatsen sker i området kring staden Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan är att där är relativt lugnt. Avsikten är att brittiska soldater ska flytta från området söderut för att göra det möjligt för USA att dra tillbaka soldater som behövs i Irak. Eftersom den svenska insatsen i Afghanistan frigör amerikanska styrkor så ger Sverige ett indirekt stöd för USA:s krig i Irak.”
Går man till OEF:s hemsida framgår det att USA anser att Sverige ingår i OEF, bland annat genom att vi har två försvarsstabsofficerare permanent placerade i Tampa i Florida, varifrån Bushs hela ”krig mot terrorismen” leds.
Men även om den svenska anslutningen till OEF skulle avfärdas som en amerikansk propagandabluff är det ett faktum att OEF:s 31 deltagarländer till största delen är de samma som Isafs deltagarländer. Brittiska trupper i Afghanistan är alltså både krigförande i OEF och ”fredsbevarande” i Isaf. Sedan regeringen lagt sin proposition har Natos ledning godkänt en plan som kommer att göra även Isaf direkt krigförande. Storbritannien som i maj övertar kommandot för Isaf hävdar att styrkan ska spela en mer aktiv stridande roll. Sammanblandningen mellan Isaf och OEF, mellan ”fredsbevarande” och krigförande, har i Afghanistan gått så långt att viktiga humanitära organisationer, som Läkare utan gränser, har lämnat landet.
Det framgår också att Isaf allt oftare kommer under militär attack. Enligt en kommuniké från den 27 september hade 15 Isafsoldater dött av ”fientliga angrepp” och 43 i ”olyckor”, de flesta minor som den som drabbade svenskarna. Den 17 augusti dödades fyra tyska Isafsoldater i en buss i Kabul. Den 14 november dödades ytterligare en tysk och sårades två vid ett attentat. Nyligen besköts brittiska Isafsoldater mitt inne i Mazar -e-Sharif.
Risk föreligger därför att de svenska soldaterna försätts i situationer där både civila afghaners liv och deras egna kan äventyras. För svenska soldater som reser runt i oskyddade vita jeepar blir det med nödvändighet ett heltidarbete bara att hålla sig vid liv. Enligt uppgifter från lokala myndigheter i Mazar var de svenska soldaterna på hemväg från ett ”sportevenemang” när explosionen inträffade.
Detta ska ställas mot det påstådda humanitära värdet av att svenska soldater är på plats. I själva verket bidrar den svenska truppen i Mazar till att legitimera krigsherren Dostum (förr Sovjets man, nu USA:s) feodala enklav, där en sorts ordning och ekonomisk blomstring kommit till stånd grundat på knarkets exportvägar.
Det har framkommit att de svenska soldaterna bland annat lär ut hur man slår ner fredliga civila demonstrationer (bilddokumentation finns på www.mil.se/int) och det kan knappast sägas ingå i några humanitära uppgifter.
De Natovänliga krafterna vill genom vårt deltagande i Afghanistankriget statuera exempel som sedan – med de små stegens tyranni – kan användas för att helt lägga om utrikes- och försvarspolitiken.
Beslutet den 6 december är viktigt. Lite tillspetsat kan man säga att den enda verkliga uppgift som de svenska trupperna i Afghanistan skulle kunna lyckas med är att bryta upp och demontera den svenska neutraliteten och alliansfriheten, att sätta punkt för 200 års fredlig utrikespolitik. Det är hög tid att de folkvalda lever upp till väljarnas förtroende och agerar.
