Det pågår politiska processer i Europa som är värda att uppmärksamma, också en dag som denna, när Sverige går till val. I Storbritannien kan krisen, nedskärningarna och nyliberalismen kosta imperiet hela Skottland.
Jo, det är sant. Om de skulle bli ett ja till självständighet i folkomröstningen på torsdag så skriver kommentator efter kommentator att det i så fall beror på att skottarna slutgiltigt har tröttnat på att tvingas på högerpolitik från Westminster, oavsett hur de röstar. När de segervissa nej-politikerna från Labour i England till slut förstod att det faktiskt finns en reell möjlighet att de förlorar har de sent omsider börjar åka i skytteltrafik norrut. Bara för att nås av beskedet att många skottar snarare stärks i sin uppfattning om självständighet av att se och höra Labourpolitiker söderifrån be dem ”rädda England från sig självt” och vädja om hjälp eftersom det kan bli svårt att vinna val i ett framtida Storbritannien, utan Skottland.
The Observer-kolumnisten Kevin McKenna säger det rakt ut i en krönika idag. ”Låt oss vara ärliga: Det finns inte tillräckligt många skotska nationalister för att leverera självständighet. Om det ska bli ett ja den artonde kommer det att ha uppnåtts genom den avgörande inblandningen av tiotusentals Labour-röster.” Hans resonemang bygger på att allt fler skotska Labour-väljare inser att såväl högerns som vänsterns politik i London bara gynnar en ekonomisk elit och politikerna själva.
Det som länge räknades som en promenadseger för nej-sidan har nyligen vänts till ett helt jämt race, till och med med ett övertag för ja-sidan i en mätning, för första gången i förra veckan.
Som vi skrev på den här ledarsidan för mer än ett år sedan har folk i det röda Skottland börjat se självständigheten som ett sätt att slippa Tory-Englands politiska, ekonomiska och sociala system. En chans att börja på nytt när nyliberalismen har nått vägs ände.
Enligt alla undersökningar kommer röstdeltagandet att bli enormt, trots att valdeltagandet till det brittiska parlamentet generellt är mycket lågt. Bland de unga är aktivismen också enorm på ja-sidan medan nej-sidan har det starkaste stödet från pensionärerna. Trident-kärnvapenbasen vid kusten och Labours (Tony Blairs och Gordon Browns) stöd till det brottsliga Irak-kriget är också faktorer som fortfarande spelar en stor roll i brittisk vänsterpolitik och de verkar just nu inte till Labours och nej-sidans favör.
Om det blir ett ja – det är långt ifrån säkert – kommer vänstern att ha varit tungan på vågen. Om det blir ett nej kommer Skottland trots det aldrig att bli sig likt. I desperation erbjuder nu London i elfte timmen omfattande mer självbestämmande om bara skottarna röstar nej. Dessutom finns den politiska rörelse som växt sig så stark kvar efter ett eventuellt nej. Och kan om den behåller en del av styrkan fortsätta utveckla den politiska diskussionen om vad Skottland ska bli och vara: ett solidariskt land inspirerat av välfärdsstaterna i Skandinavien eller ett nyliberalt knivskarpt klassamhälle, styrt av London och och inspirerat av Margret Thatcher och Ronald Reagan.
Låt oss ägna detta en tanke när vi lägger våra röster idag i ett Sverige, där de bredare linjerna fått litet utrymme i valrörelsen och där man ibland längtar efter en rejäl diskussion om den kapitalistiska krisen och den stora klimatkrisen. Det finns länder i vår närhet där nyliberalismens vara eller inte vara är av avgörande betydelse för landets framtid. Det är alltså inte omöjligt att vi också här får diskutera de stora linjerna igen.
