I sitt tal från University of California, Los Angeles i början på 1990-talet sade Audre Lorde: ”Vi skapar historia oavsett om vi aktivt engagerar oss i den eller inte.” Jag tänker på de orden mitt under en svensk valkampanj som har utvecklats till en tävling i dehumanisering, där fattiga bruna och svarta liv blivit måltavlan. De olika förslagen om tvångsförflyttningar, språktest och ADHD-utredningar visar på att pengar finns, men hur de används är en fråga om politisk vilja och vision. Hur finner vi styrkan att slå tillbaka mot denna rasistiska politik? Audre Lorde igen: ”Vi blir starka genom att göra det som kräver vår styrka.”
Efter sin död 1992, i sviterna av cancer, lämnade Audre Lorde efter sig en imponerande samling texter och dikter. Den svarta, lesbiska, modern, kvinnan, krigaren och poeten föddes 1934 i New York, dotter till karibiska migranter. Hon döptes till Audrey men väljer senare att ta bort y:et från sitt namn för att matcha Audre med Lorde. Poesin använder hon som ung för att kommunicera med sin omvärld. När någon frågade hur hon mådde kunde hon besvara frågan med en dikt.
1968 debuterade hon med diktsamlingen The first cities och bland hennes mest omtalade verk finns diktsamlingen The black unicorn, den biomytologiska romanen Zami: A new spelling of my name och essäsamlingen Sister outsider: Essays and speeches.
Lorde utbildade sig till bibliotekarie vid Hunter College och kom senare att arbeta som lärare. Erfarenheten av att undervisa i Mississippi var formativa för hennes konstnärskap och samtalen med eleverna fördjupade hennes medvetenhet om landets rasistiska segregationspolitik
I dikter som Minnesanteckningar över Alvin Frost ger Lordes ord form åt den vrede och sorg polisbrutaliteten förorsakar dem som överlever och kan läsa om det i tidningarna. Hon skriver: ”Jag är trött på heliga dödar/ på magsårsridna klargöranden och cerebrala olyckor/ de förtrycktas psykologi/ där mental hälsa är förmågan/ att trycka undan/ vetskapen om världens grymhet.”
Lorde var tidigt ute med att tänka intersektionellt, alltså att förtryck som gäller klass, ursprung och kön samverkar med varandra. Hon visade också på det våld som uppbär denna samhällsstruktur. I en värld som vill skilja på människor genom deras olikheter försökte Lorde visa på att styrkorna finns i just skillnaderna. I essän The Master’s tools will never dismantle the Master’s house skriver Lorde: ”De av oss som står utanför den inre cirkeln av det här samhällets definition av acceptabla kvinnor; de av oss som har blivit formade i olikhetens smältdegel – de av oss som är fattiga, som är lesbiska, som är svarta, som är äldre – vet att överlevnad inte är en akademisk talang. Det är lärandet om hur vi ska ta våra olikheter och göra dem till styrkor” (Reds översättning). 1980 var hon med och grundade Kitchen Table: Women of Color Press. Förlaget erbjöd icke-vita kvinnor möjligheten att ge ut sina verk med större självbestämmande.
Audre Lordes dikter och texter är skrivna med en blick som vägrar ge vika. I efterordet till Den svarta enhörningen skriver Farrokhzad: ”Vad hände med den svarta enhörningen i Lordes bok, vart springer den efter den inledande titeldikten? Framför allt finns den kanske i hennes sätt att skriva fram det utopiska, men ändå möjliga framtida subjektiviteter, samtidigt som förankringen i nuet och de materiella villkoren förblir stark.”
Tillbaka till UCLA. Vi blir starka genom att göra de sakerna vi måste vara starka för. Det Audre Lorde försöker säga är att vi inte föds starka. Vi blir inte starka genom att en ängel stiger ner från himmelen och förvandlar oss till modiga individer. Vi är rädda men, förhoppningsvis, beslutade om att leva. Lite i taget, genom handling, lär vi oss att ta plats. Ibland förlorar vi. Ibland segrar vi. Men om vi inte vågar tala, om vi inte vågar agera, om vi väntar tills vi inte längre är rädda … hur länge måste vi vänta då?
