Utrikes 16 juli, 2008

Att bygga ett part – långa versionen

Revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion. Det säger Alberto Müller Rojas, vice ordförande för det regerande partiet i Venezuela, PSUV, i en intervju för Flamman. – Vi kan inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden.

MARACAIBO-VENEZUELA Ett massparti har under det senaste året alltmer tagit form, Venezuelas förenade socialistparti, PSUV. Partiet har nästan sex miljoner medlemmar, aspiranter och aktiva sympatisörer som för ett år sedan registrerade sitt intresse för ett framtida medlemskap i partiet. Men kommer Latinamerikas största politiska parti att motsvara de krav de ställs inför?

När president Hugo Chávez för år sedan proklamerande att revolutionen borde ha ETT parti och inte en teknisk valallians bestående av ett antal vänsterpartier, uppfattades det medvetet och tendentiöst på många håll som att den omstridde venezuelanske revolutionsledaren nu beredde marken för att införa vad hans baktalare kallar för en enpartistat. Inget kunde vara felaktigare.
Men trots upprepade försök att förklara och klarlägga att partiväsendet i Venezuela inte kommer att arkiveras på något revolutionsmuseum, har kampanjerna fortsatt med påståenden som varje gång har blivit allt absurdare.
PSUV har vuxit fram som en historisk nödvändighet. Ingen politisk process och utveckling kan baseras på spontana eller olika starka personliga politiska viljor, förr eller senare havererar en sådan process. Men det unika med Venezuela är att ”verktyget”, som Lenin kallade partiet, först efter nära tio år nu stiger fram och konsolideras i venezuelanernas medvetande.
I början av mars genomfördes, i Venezuelas andra stad Maracaibo, den sista av ett tiotal ”minikongresser” som inleddes i slutet av 2007. På dessa tredagarskongresser debatteras det som brukar debatteras på partikongresser; förslag till politiskt program, stadgar, partiets ideologiska karaktär och kraven på partimedlemmarna.

Militärer och gerillasoldater

Men det som skiljer PSUV från i stort sett nästan alla partier och rörelser inom den internationella revolutionära rörelsen, är den demokratiska process som detta parti har genomgått för att bli vad det är idag, ett brett massparti som inkluderar det bästa av det venezuelanska folkets historiska kamp för att bygga ett samhälle baserat på en folkdemokrati.

President Hugo Chávez är så klart den oomstridde ledaren för PSUV och bildandet av partiet är en demokratisk livsnödvändighet för Chávez har, utan tvekan, mycket makt. Han tillsätter och avsätter ministrar många gånger på ett diskutabelt sätt. Han dominerar regeringen och har ett avgörande inflytande på den inriktning som politik och ekonomi har i Venezuela. Han har också själv många gånger sagt att processen aldrig kan hänga på en person.
Den politiska basen och utgångspunkten måste finnas i det parti och ideologi som regeringen baserar sitt arbete och program på. Precis som socialdemokraterna i Sverige under hela 1900-talet baserade sitt regeringsutövande på.
Och den man som utpekas som ideologen och arkitekten bakom PSUV:s uppbygge är den pensionerade generalen Alberto Müller Rojas, en, i likhet med Chávez, före detta militär men som bara gjorde ett år i fält medan han ägnade resten av sin aktiva tid som lärare på olika universitet i Venezuela.
– Vi är tre som har hållit i lite av trådarna för partiuppbygget; Ali Rodriguez, Jorge Rodriguez och jag, säger han, när han tar emot Flamman i Maracaibo. Det pågår en intensiv aktivitet eftersom det är den sista och konstituerande kongressen där också den andra hälften av den 51 personer starka partiledningen ska väljas.
Två gerillasoldater och en general, ingen dålig sammansättning! kommenterar jag, men Rojas kontrar med glimten i ögat:
– Jorge var aldrig gerillasoldat, däremot hans far.
Och det är denna faktiskt också unika venezuelanska egenskap som överraskar mången observatör av den internationella revolutionära rörelsen, hur före detta gerillasoldater och ledande militärer har gått samman och utmejslat ett gemensamt politiskt projekt.

Vänsterns valallians

• För en utomstående verkar det lite motsägelsefullt att partiet bildas först tio år efter att de första stegen för att skapa den materiella basen för Revolutionen och socialismen har tagits. Borde det inte vara tvärtom, att det är partiet som är den politiska kompassen för revolutionen?
– Vi hade först en politisk koalition, den ”patriotiska polen”, som utgjordes av en rad folkrörelser men också de olika vänsterpartierna. Inledningsvis var det en valallians som innebar att denna enade vänster vann fem, sex val på raken. Men nu har vi ställt oss målsättningen att skapa ETT verktyg som definierar det socialistiska teoretiska tänkandet och dess spridning och utbredning i befolkningen. Detta verktyg ska också arbeta i allians med regeringen i tillämpandet av program som tar sikte på att vägleda samhället mot en socialism som i allmänna drag tar tillvara på alla de erfarenheter från det 20:e seklet, i synnerhet de bittra erfarenheterna från Sovjetunionen och i Östeuropa. Dessa visar att processen utvecklades mot kapitalism och en del länder slutade som underordnade till ”Atlantpakten” och USA som erkänns som den ledande kraften i världen.

Kombinera flera ideologiska strömningar

• Den europeiska arbetarrörelsen skapade sina politiska partier för mer än 100 år sedan för att kanalisera sina politiska krav mot borgarklassen som hade grundat sina politiska partier. Arbetarklassens partier grundade sin teori på marxismen. Hur ser PSUV på marxismens som en teoretisk källa för att förstå den samhälleliga utvecklingen? Chávez har offentligt sagt att PSUV inte är marxistiskt. Vad är det då?
– Marxistiskt kan det inte vara för det är i dag inte giltigt, varken teoretiskt eller praktiskt. För Marx’ tänkande var finalistiskt, deterministisk med idén att vi går mot ett perfekt samhälle. Enligt den vetenskapliga definitionen i dag är finalismen och determinismen inga paradigmer för att förstå verkligheten. I dag finns det möjligheter men det finns inga färdiga vägar att beträda.
– Källan för den venezuelanska socialismens tänkande, som vi försöker karaktärisera, är å ena sidan tillämpandet av den historiska materialismen (som Marx förfäktade, reds. anm.). Vi anser att verkligheten kan analyseras genom konfrontationen mellan de sociala klasserna. Men vi har gått längre än så. Vi har tagit åt oss Gramcis tes i synen på historien men även vissa historiska teser som Trotskij förfäktade som till exempel tesen om den ”permanenta revolutionen”. Idén om att hoppa över det förkapitalistiska stadiet, i vilket Venezuela befinner sig i, för att gå mot en socialistisk process utan gå via den liberala borgerliga etappen, som i den marxistiska tappningen inte var möjlig.
– I Venezuela fanns det också innan Marx en strömning som motsvarade ett humanistisk, socialistiskt tänkande som framför allt uttrycktes av (Juan) Jacobo Rousseau. Denna strömning leddes av den sydamerikanska kontinentens frihetsledare och teoretiker, som i fallet Venezuela, av Simon Rodriguez som anslöt sig till den utopiska socialismens anhängare. Också under mitten av det 19:e seklet framträdde en stark socialistisk strömning som uttrycktes i uppropet ”Socialism i förvandling” som var en blandning mellan den utopiska socialismen och Marx’ historiska materialism.

Fördela mervärdet

– Vi har således sammanfört det viktigaste ur dessa socialistiska källor och sammanfört dem med de bästa av de socialistiska venezuelanska traditionerna som finns i rötterna hos folket, som till exempel indianerna, där kollektivet står över individen och staten. Därför säger vi, att i Venezuela i dag byggs en socialism som motsvarar förväntningarna, traditionerna och de nationella vanorna. Och vi gör det med fredliga medel utan att eliminera de antagonistiska motsättningarna. Jag tror det är en stor fördel för vi behåller dialektiken. För om vi skulle förvandla oss till ETT parti i landet, skulle partiet förvandlas till ett byråkratiskt parti vilket skedde med det sovjetiska kommunistpartiet. Eller det mexikanska revolutionspartiet PRI, som blev konservativt. Vår idé är därför att behålla dialektiken i partiet och göra revolutionen, som Marx förstod den, ge den utrymme och aktivera alla produktiva krafter i landet där det inte heller utesluts privata individuella initiativ. Inklusive Lenin var öppen för privata initiativ som fungerade. Vi anser alltså att problemet inte i första hand handlar om ett förhållande till produktionsmedlen utan mer om hur mervärdet (av produktionsresultatet) ska fördelas. Om detta fördelas på ett jämlikt sätt i landet som tenderar att reducera de enorma klyftor som existerar, då är vi på väg mot socialismen.

Kontrarevolutionens betydelse

• Det verkar som historien går igen, från Oktoberrevolutionen som utsattes för blockader för att svälta ihjäl revolutionen 1917, inbördeskrig och väpnad intervention från de 14 mäktigaste staterna i världen (1918-1922). Chávez anklagar nästan dagligen den politiska oppositionen för kontrarevolution, för att ligga bakom hamstring av viktiga basvaror för folket.
– Det är dialektiken som gör att det finns en dynamik i den revolutionära processen och som skapar en kontinuitet i revolutionen som Trotskij beskrev den, i form av den permanenta revolutionen. För revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.
– Bildandet av PSUV är en utmaning, inte för att det har bildats ett parti utan för formen hur det har organiserats och karaktären på det som motsäger all praxis på hur revolutionära partier har bildats där förtruppen skapas först. PSUV har bildats från basen.
• Då inträder den logiska frågan varför de 5,6 miljoner medlemmar och aspiranter som skrevs in i partiet förra året inte röstade på JA i folkomröstningen 2 december, 2007 för det nya socialistiska författningsförslaget? JA-sidan fick lite mer än 4,2 miljoner röster.
– Valskolk från det socialistiska folket och att motståndarnas propaganda fick genomslag.
• Men borde inte medlemmar och aspiranter i partiet ha en större politisk medvetenhet i allmänhet för att genomskåda denna propaganda?
– Nej, de är folk i största allmänhet och har inte denna högre politiska medvetenhet. De sympatiserar med idéerna. Och det är just partiets centrala uppgift, att inympa denna politiska medvetenhet hos sin medlemsbas och sympatisörer.
Parti och stat
• Hur ska PSUV undvika att bli en del av den venezuelanska statsapparaten som många av de tidigare statsbärande partierna som till exempel Sovjetunionen, förvandlades till?
– Det är den kanske största utmaningen som PSUV står inför, hur undvika att byråkratin använder sig av den praktik som nästan är en politisk venezuelansk kultur, korruption? Och vi har på ett alarmerande och på nära håll sett den under organiseringen av partiet. Vi har försökt hantera problemet genom att ge basen möjlighet att kritisera dessa företeelser. Men det handlar inte enbart om att ledande personer representerar denna tendens, det finns även en utbredd mentalitet inom medlemsbasen i att dess stöd ska resultera i (materiella) förmåner. Vi ser ofta att de inte använder sig av den makt de förfogar över. Idén är att ge makt åt människorna på basnivå, på kommunal nivå eller, som Lenin ursprungligen myntade uttrycket; ”All makt till sovjeterna (arbetarråden)!” Medan vi säger: ”All makt till kommunerna!” Men om dessa kommuner (där folkråden/Consejos Comunales återfinns) inte utvecklar sitt maktverktyg och de fortsätter att vara avhängiga till den byråkratiska apparaten, kommer det att bli omöjligt att undvika byråkrati och korruption. Och det är den stora utmaning som detta parti står inför.
– Ibland är jag rädd att gå på dessa möten där man uppmanas att ”överlämna detta brev till Chávez”, där de ber om personlig hjälp, det handlar inte ens om kollektiva problem. Jag brukar svara: ”Jag är ingen budbärare, skicka det med posten!” Men denna paternalistiska mentalitet som finns på basnivå är också ett arv från kolonialismen där du till exempel bad om hjälp hos prästerna. Dessa präster har haft en nästan avgörande makt i de politiska besluten, kanske inte i lika hög grad i Venezuela som i Latinamerika.

Krav på partimedlemmarna

• Och då följer den andra logiska frågan; vilka blir kraven på de personer som är aspiranter att bli partimedlemmar i PSUV om nivån på den politiska medvetenheten är diskutabel?
– Jag tror att beslutet att tillåta folk att bli aspiranter och medlemmar i partiet utan några större krav, var korrekt. Man kan inte lära sig teoretiskt utan samtidigt tillämpa de politiska uppgifterna. Och lär man sig ändå inte med denna kombination är det lätt att processen korrumperas, inte i det etiska hänseendet utan i form av att processen avviker från sitt grundläggande mål. Och då faller vi in i samma situation som Sovjetunionen hamnade i. Det är kanske det bästa exemplet på vad som kan hända, oavsett om du har den politiska makten i 50-70 år. Förändrar du inte det personliga tänkandet, moralen och attityden hos personen så förloras processen.

Socialistisk humanism

• Den latinamerikanska högern omgrupperas och attackerar framför allt Venezuela i en ideologisk konfrontation där till och med katolska kyrkan är deltagare. Denna anklagar Chávez och PSUV för att vilja införa en marxist-leninistisk diktatur i Venezuela. Är PSUV:s medlemmar verkligen kapabla och politiskt mogna att ta den konfrontationen med en synnerligen mäktig fiende?
– Högern i dag har ingen ideologi, bara en instinkt. Är USA:s ockupation av Irak eller Uribes krig mot sitt eget folk i Colombia ett rationellt uppförande? Det är närmare ett djuriskt beteende. Socialismen är det humanistiska uttrycket. Människan lever i en social miljö som baseras på kultur som i sin tur är avhängigt av vetenskapen. Därför kan vi inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden. Men vad är etik? Går det att äta? Väg upp ett kilo ärlighet!
• Vilken är den främsta uppgiften för dagens medlem i PSUV?
– Att lära sig och att lära ut. Men medlemmarna måste leva och lära sig mitt i verkligheten och delta i den politiska processen som vi befinner oss i. För mänskligheten, inte bara Venezuela befinner sig mitt i historisk etapp där själva livet är i fara.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 07 september, 2024

Språket virvlar vackert nedför sidorna

Karolina Ramqvist debuterade 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Foto: Elisabeth Toll.

Klass, våld och kulturkapital blir till dynamit i Karolina Ramqvists eviga kärlekshistoria.

Kan du se dig själv bli kär i någon från en annan klass? Självklart. Men gör vi det möjligt? Det är en annan fråga.

Vi lever i ett land där det inte finns något konkret hinder för en kulturarbetare att gänga en mekaniker. Samtidigt väcker kärlek över klassgränserna en spänning inom oss.

I Karolina Ramqvists senaste roman, Den första boken skildras en kärleksrelation mellan en ung, svensk kvinnlig skribent och Paul, en fattig man från Jamaica. Kvinnan åker årligen ned till hans jamaicanska hemby, där de lever i en semestervänlig tvåsamhet. De älskar och dansar.

”Glöm aldrig pengarna” tänker kvinnan uppgivet, när de förgäves försöker leva som likar. Kvinnan har en knaper skribentlön, men anar att de småsummor som Paul drar in kommer från torpeduppdrag från den undre världen, något hon väljer att inte ta reda på mer om. Ramqvist skildrar med skicklig förmåga hur våldet på ön är nästintill institutionaliserat.

Ramqvists språk är tankar som vackert virvlar nedför sidan. Kvinnan reflekterar i långa, suggestiva meningar. Sedan tar tankarna abrupt slut. Men det börjar alltid alltid snurra igen, tvivlet, lusten och trasslet. Skickligt efterliknar språket den slitning som finns mellan kärleken och det världsliga. Hur älskandet känns fullkomligt, men våldet är alienerande. En ständig förhandling om vilken av världarna som är den riktiga.

Skickligt efterliknar språket den slitning som finns mellan kärleken och det världsliga.

Skildringen av kärlek över klassgränserna påminner bitvis om Kjell Westös författarskap. I hans roman Gå inte ensam ut i natten skildras tonårslivet i en förort till Helsingfors på 1970-talet. I romanen bor finlandssvenskarna i hus. De finskspråkiga bor i lägenhet. Det finns dock en finlandssvensk tonårstjej som vågar hänga med de finska grabbarna på loftgångarna. Direkt ses hon som djärv och ansvarslös. Sexigare än de andra.

Vi vill gärna se att kärleken är starkare än klasskillnader. Kärleken ska stå över både inkomst och kulturella preferenser – om man älskar travet eller läser böcker.

Detta är sällan fallet i verkligheten. Ofta trivs man med någon som en själv, vill känna samförstånd över hur man ska resa, äta och uppfostra barn. Skillnader attraherar, men bara till en viss nivå. Relationer som i Den första boken, som utgör ett slags möte mellan det globala nord och syd, möts ofta med misstänksamhet. Även för den mest obotliga romantikern blir den skeva maktrelationen för påtaglig. Men i Den första boken känner kvinnan befrielse över att slippa tjatet om karriär och bostadsrätter.

Både Westös och Ramqvists romaner visar hur dessa romanser fördjupar en människa, även om de sällan är beständiga eller lätta. Att flirta med Pekka eller Pasi blir ett sätt för tonåringarna i Westös värld att skoja till det. Ramqvist fördjupar genren genom att kvinnan och Paul aldrig riktigt får grepp om varandra, det finns aldrig det genuina samförståndet som man förväntar sig av en roman om kärlek. Det som finns är dynamiken, attraktionen och spänningen som ständigt närvarar i romanens språk.

Läs mer

När kärlek handlar om att två personer som vill leva sina egna drömliv ska lyckas leva ihop, utan konflikter och tvivel, då leker lika barn bäst. Men kärlek kan handla om att utforska sig själv, tänja gränser, släppa kontrollen. Kvinnan i Den första boken kan inte motivera sin kärlek med argument, bara med ord. Motvilligt använder hon ordet åtrå.

Emmy Stiernblad
Fastighetsförvaltare och skribent.
Inrikes/Nyheter 06 september, 2024

Moderat ifrågasätter värmerekord: ”Inte unikt”

Människor umgås och badar i värmen vid Sundspromenaden i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sverige slår värmerekord, och experter varnar för att undantagen håller på att bli regel. Riksdagsledamoten Lars Beckman uppmanar människor att inte oroa sig – med hjälp av missvisande statistik.

I början av månaden, mot slutet av norra halvklotets varmaste sommar någonsin, rapporterar många medier om ett historiskt svenskt temperaturrekord för september. SVT:s meteorologer följer siffrorna ”som sportresultat”, och kallar det ”spektakulärt” när SMHI rapporterar en temperaturtopp på över 30 grader i Skåne under onsdagseftermiddagen. Men hur spektakulärt är det egentligen?

– Det börjar bli förutsägbart att det är varmt i september numera. Vi pratar om det hela tiden, hur säsongerna förändras, säger en solande Malmöbo som DN intervjuar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 06 september, 2024

Knapptryckandet minskar vår försvarsförmåga

Medlemmar av det norska civilförsvaret övar inför ett scenario med kemisk terror. Foto: Morten Holm/Scanpix.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I debatten om civilförsvaret pläderas ofta för bättre försvarsförmåga hos den enskilde. 70 000 civila insatspersoner (CIP) ska utbildas i brandskydd och olycksfallshantering. Utredningen om vår försvarsvilja konstaterar samtidigt att en majoritet av svenskarna är villiga att riskera livet för att försvara Sverige, men vi saknar grundläggande kunskap om vad som förväntas av oss. Hur ska man kunna få en ansvarig att resa sig ur chefsstolen när det händer saker?

Jag vill ge en kompletterande bild av vår nuvarande brist på reella möjligheter att försvara oss. Handlingskraftiga chefer och färdigheter i hjärtmassage räcker inte långt för en verklig beredskap när det gäller. Under mina 40 år i ungdomsverksamhet med segelfartyg har jag sett hur handfallna våra ungdomar ofta är i de flesta praktiska situationer. Vi lever i knapptryckandets tid, elektroniskt såväl som elektromekaniskt. Den egna kroppsliga förståelsen av olika företeelser och skeenden är som en följd av detta mycket dåligt uppövad.

Det här gäller inte bara ungdomarna. Ofta hör man vuxna säga (gärna skrytsamt) att ”det där tekniska, det begriper jag inte ett dugg av”. Man slipper helst röra vid sådant som kan vara lite blött eller ge stickor i fingrarna. Blanka naglar ska inte få repor (förlåt att jag är en elak gubbe). Man fotograferar hellre ett skeende än att hjälpa till. Man ”får inte lyfta”.

Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och
hjälpmedel.

Nej, här går ingen längre barfota i gräset för det kan ju finnas glasbitar och ett hammarslag blir inte av för det finns inget hörselskydd att låna. Lacknafta, det är farligt. Egentligen är allting praktiskt som behöver göras alldeles för farligt för att jag ska kunna befatta mig med det.

Några typfall i en kris:

– En vägg är på väg att rasa över sjukhusets sista respirator. Där ligger en grov planka på marken. Kan den bli en stötta tills vi har fått undan apparaten?

– Någon måste ha en bit gängad stång M12. Jag vet inte vad det är.

– Vad kan jag uträtta med en ståltråd? Och ett starkt snöre?

– Hur håller jag mig varm under en gran i skogen?

– Ett grovt rör förser fienden med vatten. Vad heter det där som jag behöver nu? Rörtång… Eh.

– Vi måste få el omededelbart! Men ska jag hälla bensin eller diesel i elverket? Jaha, man kan ju alltid lukta i hålet…

Jag tror inte att en god försvarsberedskap kan existera om vi har så dåliga begrepp om den fysiska verkligheten som vi har i dag, och så lite färdigheter att hantera densamma. Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och hjälpmedel – tång, skiftnyckel, hammare, skruvmejslar, såg, yxa, kniv, bågfil, lösningsmedel, häftpistol, träskruv och så vidare.

Läs mer

Vi behöver en ”civil värnplikt” för våra ungdomar mellan 16 och 18 år. De bör gå fyra veckor årligen, tre år i följd och lära sig sådant som träteknik, metallteknik, elteknik, rörteknik, självförsvar, sambandsteknik, hur man håller sig varm och mätt, men även (frivilligt) sådana ämnen som spräng- och skärbrännarteknik.

Med ett sådant program skulle vi få en befolkning som klarar av kris- och krigssituationer i en helt annan omfattning än vad som skulle vara möjligt i dag. Det här handlar, lika mycket som stridsvagnar och JAS-plan, om att avskräcka en främmande makt från att angripa vårt land.

Som biprodukt får vi sannolikt ett verksamt medel mot psykisk ohälsa. Och den där chefen som inte förmår resa sig ur sin stol, hen får lite ”praktik på golvet” till stöd för sin handlingsförmåga.

Kommentar/Utrikes 06 september, 2024

Pompa. Frankrikes premiärminister Gabriel Attal (vänster) lämnar över posten till högerpolitikern Michel Barnier, efter att president Emmanuel Macron snuvat den valsegrande vänsteralliansen på positionen. Foto: Stephane de Sakutin/Pool photo/AP.

Trots vänsterns valseger väljer Macron en premiärminister från högern. Presidentens nedskärningar är visst viktigare än både demokratin och att hålla extremhögern borta.

En skandal.

Så beskrev Marine Tondelier, ledaren för Ekologisterna i Frankrike, president Emmanuel Macrons beslut att ignorera vänsteralliansens valseger och utse Michel Barnier till premiärminister.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Krönika/Utrikes 06 september, 2024

En palestinsk pojke tittar ut från sin familjs skadade hus i flyktinglägret Nur Shams (”Solljus”), Tulkarem, den 30 augusti. Foto: Nasser Nasser/AP.

I onsdags kväll förra veckan inleddes en massiv militär operation på Västbanken som fick nyhetsmedier att jämföra med svaret på andra intifadan, det palestinska upproret mellan 2000 och 2005. Militärfordon rullade in i Jenin, Tubas, Nablus och Tulkarem, och mängder med unga människor arresterades. Två dagar senare låg hus i ruiner och minst 18 personer hade dödats av den israeliska militären. I dalgångarna mellan städerna ligger flera palestinska byar vars invånare undrar om det snart är deras tur.

– Det är ingenting nytt. Det är 1948, det är 1967, det är Deir Yassin-massakern, säger min vän Ahmed Omar när jag ringer upp för att höra hur han mår, och hur det känns att vara där han är just nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Krönika 05 september, 2024

Tim Pool, påverkansmiljonär, åker bil med Nyheter Idags chefredaktör Chang Frick. Foto: Some More News / Youtube

”Jag tror att det kan vara facket som hindrar personalen från att blanda de här ingredienserna.”

Det är januari 2020 och Youtubeprofilen Henrik Jönsson befinner sig på en restaurang i Los Angeles. Framför honom på bordet står en kopp kaffe och två glas – ett med whisky och ett med grädde.

Högerdebattören David Rubin skrattar till, men förklarar att det nog snarare rör sig om ett Ikea-skämt. När personalen fick höra att han satt med fem svenskar tyckte de att det var en skojig idé att låta dem konstruera sin egen irländska kaffekask. 

”Boom”, säger Jönsson när han blandar ingredienserna i koppen. Sedan följer en minut av stela skämt om Kamprads blågula bolag. David Rubin ser sammanbiten ut.

Det gör han nog även i dag, fyra och ett halvt år senare. Rubin är nämligen en av de amerikanska medieprofiler som nu anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Ryssland. Via sajten Tenet, som utlovar ”orädda röster” som ifrågasätter det som inte får ifrågasättas, har sex högerextrema influerare sedan november 2023 tagit emot så mycket som motsvarande 4,1 miljoner kronor i månadslön för att föra fram Kremlvänliga vinklar. Personerna ska ha varit omedvetna om varifrån pengarna på Tenet kom, och David Rubin har efter avslöjandet beskrivit sig själv som ett ”offer”.

Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser

Bakom lanseringen av mediekanalen ligger beslutet hos många amerikanska tv-leverantörer att stänga ned tillgången till Russia Today, den statliga ryska tv-kanal som riktat in sig på engelskspråkiga nyheter till utlandet. Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser.

En annan av de inblandade är Tim Pool, som 2017 besökte Sverige i samband med Donald Trumps negativa kommentarer om Malmö. Under resan gick han ut och drack öl med medlemmar i konspirationspartiet De Fria, men stämde också träff med Ivar Arpi på Svenska Dagbladets redaktion i centrala Stockholm för att diskutera politisk korrekthet – och besökte Rinkeby tillsammans med Chang Frick.

Den sistnämnda har hyllat det ryska valsystemet som ”transparent” och föreslagit att ryska valobservatörer bjuds in till Sverige. 2013 uppgav han att han arbetar åt just Russia Today. I dag hävdar han att han enbart sålt bildmaterial till kanalen.

Lauren Southern, en tredje person vars namn förekommer i skandalen, har citerats gillande på X av Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar.

”Detta är en del av det som ligger framför oss i informationsdomänen”, kommenterar han på en AI-genererad video av en bil som brinner, och fortsätter:

”Påverkansoperationernas förmåga och verkshöjd riskerar öka lavinartat med disruptiva teknikskiften”.

Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee

Hur gick det då med Tenets påverkan? På ytan verkar det ha varit en flopp. Trots de enorma arvodena ligger kanalens tittarsiffror relativt lågt, oftast omkring 10 000 visningar på Youtube. Men under samma period har de inblandade personerna spridit klimatförnekande budskap, konspirationsteorier om folkutbyte och kritik av stödet till Ukraina i sina andra kanaler – där med miljontals mottagare. Pengarna från mediekanalen har låtit dem tjäna en förmögenhet under tiden. Det framstår som osannolikt att de medverkande inte skulle ha misstänkt att det låg en hund begraven.

De flesta svenska interaktionerna med Tenet-profilerna ägde visserligen rum långt innan plattformen grundades. Samtidigt är det ingen slump att det är just dessa journalister som Ryssland valt att använda som megafoner för sin propaganda. Redan innan de fick in miljonbelopp på kontot har Pool, Rubin och Southern fört ut ungefär samma budskap som i filmerna på Tenet.

Även om det är oklart vad Carl Oskar Bohlin faktiskt försöker säga på sin styltiga svenska (vadå ”verkshöjd”?) så visar skandalen kring mediehuset Tenet att påverkansoperationer knappast kräver några ”disruptiva teknikskiften”. Det räcker att marknadsföra sig själv som en journalist med udden riktad vänsterut. Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Veckobrev 05 september, 2024

Den andra sidans antisemitism är alltid värst

Den konservativa författaren Douglas Murray och X-ägaren Elon Musk deltog när Benjamin Netanyahus talade i USA:s kongress den 24 juli 2024. Foto: Julia Nikhinson.

Winston Churchill var andra världskrigets ”egentliga skurk”. Hitler vädjade om brittisk hjälp för att hantera sina judiska fångar men fick inget gensvar, och hann inte få en plan på plats innan han tanklöst nog invaderade Polen, så tyskarna ”bara kastade de här människorna i läger, där miljoner människor slutade som döda”.

Dessa lögner presenterades av hobbyhistorikern Darryl Cooper i en videointervju med högerpoddaren Tucker Carlson den 3 september, som sedan spreds vidare av Elon Musk: ”Väldigt intressant. Värt en titt.”

Att världens rikaste man regelbundet sprider antisemitism borde ses som ett politiskt krisläge. Att han dessutom äger en central plattform för politisk diskussion – där Tobias Billström den 4 september meddelade att han avgår som utrikesminister – gör saken desto värre. Politiker borde utfrågas om hur hatet ska stoppas. I stället får det bara fortgå.

I juni 2023 gick Elon Musk till angrepp till George Soros, ständig måltavla för antisemitiska konspirationsteorier. Affärsmannen vill ”underminera civilisationen”, ”hatar mänskligheten, samt ”påminner mig om Magneto”, en Marvelskurk som likt Soros är förintelseöverlevare, och som kan styra över jordens alla metaller. Elon Musk har också anklagat sonen Alexander Soros för att vara ”marionettmästaren” bakom Joe Bidens avhopp, och återkommer ofta till temat om hemlig judisk makt.

Som i januari 2024, när en X-användare i januari skrev att ”judiska gemenskaper” har spridit ”hat mot vita” och därför får skylla sig själva för antisemitismen. ”Jag är djupt ointresserad av att bry mig ett skit om hur västerländska judiska befolkningar gör den besvärande insikten att horderna av minoriteter som väller in i deras land inte gillar dem så mycket.” Elon Musks kommentar: ”Du har uttryckt den faktiska sanningen.”

Föreställningar om en judisk lobby som styr världen i hemlighet är av de mest grundläggande antisemitiska troperna, som går hela vägen till nya testamentet. Tanken har fått nytt liv med konspirationsteorin om ”folkutbyte” – där en kosmopolitisk elit sägs vilja förgöra västvärlden inifrån, genom att importera muslimer från övriga världen. Bakom radikalhögerns låga tankar om muslimer gömmer sig därför inte sällan antisemitiska troper.

De är inte ens särskilt hemliga. Även Tucker Carlson har anklagat den ”proisraeliska lobbyn” för att sponsra och uppmana till folkmord mot vita amerikaner. Den konservativa brittiska författaren Douglas Murray har skrivit att 7 oktober är mer ”barbarisk” än Förintelsen, då nazisterna behövde supa ned sig för att kunna döda sex miljoner judar, medan Hamas syntes njuta av sitt dåd. Ivar Arpi upprepar nästan ordagrant att nazisterna försökte dölja sitt folkmord, medan ”Hamas och deras allierade är tvärtom stolta över sina bedrifter”.

Likt sina anglosaxiska tankefränder har Ivar Arpi även tidigare ifrågasatt nazismens centrala roll i den europeiska självförståelsen. Han har skrivit att andra världskriget blivit en ”sekulär religion” med Hitler som Satan, och förintelsen som syndafallet. Samt att judarna alltid kan fly till Israel, men vart ska majoritetssvenskar ta vägen när de utsätts för terror? ”Det finns inget Israel för oss.”

Sedan 7 oktober har antisemitismen på X exploderat, mycket tack vare en slapp moderering som motiveras med att ordet ska vara fritt. Men med tanke på Elon Musks selektivitet är det uppenbart att det handlar om politiska prioriteringar: Elon Musk sprider själv gärna antisemitiska tankar, medan ordet ”cisgender” räknas som näthat och är bannlyst. Så hur svarade denna yttrandefrihetskämpe när Media Matters publicerade en rapport om att antisemitismen på X florerat sedan hans tillträde? Han stämde organisationen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Elon Musk bär alltså själv ett stort ansvar för antisemitismen på nätet. Frågan är vad som gäller för hans påhejare inom högern.

”Mycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, skrev Sofia Nerbrand i Kristianstadsbladet om Musks övertagande av X (12/5 2023), medan Göteborgs-Postens Adam Cwejman påstod att motståndet motiverades av censurviljan hos en ”elit” som vill styra samtalet. Ett ord jag själv skulle vara försiktig med i sammanhanget. Båda skribenter anklagar nu Vänsterpartiet för att vara ”inte rumsrent” (1/9) och ”utvecklas till en radikal revolutionär sekt” (21/8).

Visst är det med rätta som Vänsterpartiet får kritik för antisemitiska inlägg från företrädare, som har delat bilder på Netanyahu som en bloddrickande djävul och påstått att sionister styr både media och det egna partiet. Man skulle önska att det inte krävdes avslöjanden för att omedelbart ta itu med så grov rasism. Men tyvärr har den 7 oktober gett upphov till ett lagtänkande, där påpekanden av illdåd på den egna sidan ofta ses som ett svek mot den större saken.

Därför ser man också en talande tystnad inom den svenska högern om världens mäktigaste spridare av antisemitism, och om hur hans tankar om judisk makt hänger ihop med ett större komplex idéer som en kosmpopolitisk konspiration att underminera västerlandet, påskyndad av vita människors ovilja att föda barn.

Ett utbyte på X är talande för denna blindhet. Sydsvenskans prisbelönta reporter Inas Hamdan skriver där: ”När världens rikaste man Elon Musk delar detta fruktansvärda skitet är det knäpptyst.” Nämnde Adam Cwejman svarar med att Darryl Cooper visserligen reviderar historien, men inte säger något ”explicit antisemitiskt”.

Svaret på låsningen är att antirasismen måste vara konsekvent. Som sörjer de israeliska offren den 7 oktober, likväl som de palestinska offren för Israels ockupation, bosättningar och invasion. Som förstår båda folkens önskan om att leva i ett tryggt land, som vänder sig emot hatet mot både muslimer och judar som lever i Sverige.

Hur frestande det än är att använda anklagelser om antisemitism som ett verktyg för att vinna poäng mot en politisk motståndare, så finns den överallt. Den måste kvävas oavsett var den visar sig, även om det råkar vara i de egna leden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 05 september, 2024

Styltig monogamikritik på musikalscenen

Helen Sjöholm briljerar i sång och skådespeleri. Foto: Sören Vilks.

Scenkonstens folkligaste kusin ger livslust och förtjänar en stor publik, och det blixtrar stundom till i ”Company”. Men uppsättningen lider av en daterad handling och okänslig språkbehandling.

Jag beklagar sådana som inte förstår att älska musikalgenren – teaterns spexiga kusin som förenar upplevelser över generationerna med en sällsynt förmåga att framkalla skönhet och humor av kollektiva smärtpunkter som Vietnamkriget i Hair eller de politiska slitningarna i mellankrigstidens Berlin i Cabaret. För att inte tala om den odödliga musiken.

Till de kritiker som rynkar på näsan åt lättare underhållning till förmån för asketiska modernistiska dramer vill jag bara säga: Ni vet inte vad konst är. Det är varje människas rättighet att för ett överkomligt pris få uppleva allkonstverk som i en konstart sammansmälter populärmusik, klassisk komposition, revy och tragedi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 05 september, 2024

”Rysslands unga kommer att segra”

Ungdomar i Moskva blinkar med mobiltelefonerna till stöd för den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, den 21 april 2021. Foto: Pavel Golovkin/AP.

För två år sedan dömdes redaktören Alla Gutnikova från ryska vänstertidningen Doxa till husarrest. Med hjälp av ”cyberpartisaner” flydde hon till Berlin, där hon fortsätter kämpa för frihet.

Den 14 april 2021, klockan sex på morgonen, vaknade poeten och aktivisten Alla Gutnikova av att det bultade på dörren.

– Öppna, annars bryter vi upp den.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 04 september, 2024

Konsten att sluta räkna barn

Palestinska barn väntar på att bli evakuerade från skolan där de tagit skydd, efter att flygblad släppts ned av den israeliska militären, i östra Deir al-Balah den 16 augusti 2024. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Att peka på de oskyldiga barnens lidande i Gaza är det bästa svaret på avhumaniseringen. Men hur gör vi när inte ens det fungerar?

Jag försöker att identifiera den punkt i tiden när jag slutade att räkna barnen.

De döda barnen i Gaza, menar jag. I början följde jag siffrorna nästan dagligen. Jag inte bara följde dem, utan gjorde också en ansträngning för att försöka begripa antalet. Det gjorde jag genom att tänka mig klasslistor, som för oss är en välbekant delmängd barn. Hur många klasslistor i A4-format?

När jag fortfarande räknade kom jag fram till att de dödas klasslistor fortfarande, om än knappt, rymdes i en standardpärm. (30 barn per klasslista, 450 sådana blad i en standardpärm.) På förekommen anledning räknar jag i dag och nu ryms de dödas klasslistor inte längre, ens med milt våld, i en pärm. Och jag verkar inte vara den enda som slutat räkna.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental.

Det malande dödandet i Gaza kör in ett skitigt finger med trasig nagel rätt in i det hyckleri som är tesen om alla människors lika värde. Själv är jag cancerläkare och sitter varje vecka och förskriver avancerade och dyra behandlingar i förhoppning om att den ska ge en 75-åring ytterligare ett halvår i livet. I den positionen är den omöjligt att bortse från hur vissa liv är värda nästan allt och andra nästan ingenting.

För även om samtliga regeringar i hela världssamfundet skriver under på att ”lidandet i Gaza är oerhört” är bara en bråkdel av dessa regeringar beredda att använda sanktioner, bojkotter eller egentligen något som helst annat än vädjanden, för att försöka bromsa dödandet.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental, och just därför också en platt, närmast trivial observation.

Att härbärgera hyckleriet, spänningen mellan dessa poler, är själva tecknet på att man är en vuxen och fungerande medborgare. Det blir också genom sin egen tyngd en pakt vi ingår med andra vuxna och fungerande medborgare – för om någon av oss sviker den, och till exempel tvångsmässigt börjar skicka filmsnutt efter filmsnutt på blodiga små fötter i storlek 26 som sticker fram ur ruinhögar till i skolappens föräldraforum eller ut på fotbollens mejlinglista – riskerar övriga att framstå som hjärtlösa. Vi härbärgerar, bland annat, av omsorg.

Läs mer

En av Andrev Waldens bästa texter – som jag ålägger alla hans senare fans att läsa – kom 2016 i Aftonbladet och hade rubriken ”Fascismen är underbar”. I den gör han en analys av Disneyfilmen Lejonkungen och förklarar pedagogiskt som den allra bästa av mellanstadielärare varför filmen har en otvetydigt fascistisk sensmoral. Texten handlar också om dem som står utanför den varma berättelsen om lojalitet, adelskap och gemenskap. I filmen är det hyenorna. I verkligheten talar Walden, rakare än de flesta akademiker, om vilkas liv som är sörjbara. De ”smutsiga gratisätarna” hyenornas liv är det inte. Deras lidande rör oss inte i ryggen. Waldens recept mot avhumanisering i verkligheten är följande: ”Visa dem barnen. Barnen skaver alltid.”

Men så lägger han till, som allra sista mening i texten ”Åtminstone i början”. Vi är uppenbarligen inte längre i början.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.