Att drömma sig bort till sagovärldar brukar nedsättande kallas eskapism. Samtidigt är det ett allmänmänskligt sätt att hantera tillvaron när den blir kaotisk och skrämmande. Ingen bemästrade denna konst som Tove Jansson. Titeln Paradiset i den stora utställningen på Helsingfors konstmuseum, är hämtad från två av målningar som skildrar fantasiöar. Tropisk växtlighet, kvinnor, män, barn och djur som solar, fiskar och tumlar runt i vattnet. Ett av verken, målningen Paradiset (1940), är utfört mitt under finska vinterkriget.

Många av verken i utställningen kan ses som ett avtryck av återuppbyggnadsfasen efter krigsslutet. Tove Jansson fick flera gestaltningsuppdrag för restauranger, personalmatsalar, industrier, skolor och sjukhus. Helsingfors bombades av Sovjetunionen under Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1942 och i februari 1944, liksom flera andra större finska städer. Många byggnader skadades även om Helsingfors kom lindrigare undan än många andra europeiska städer.

Utställningen lyfter främst fram Jansson som skapare av dekorationer och offentliga konstverk under åren närmast efter kriget. Uppdragsgivarna var till en början ofta privata: industrier där just matserveringar tycktes ge frihet till försköning.

Men utställningen fångar även upp trettiotalets fascistiska upptrappning, där hon bidrog med omslag till den för övrigt högerlutande antinazistiska satirtidskriften Garm. Det var där, i motståndet, som muminfiguren först gjorde sin diskreta entré.

Utställningen öppnar för en hel del biografiska och psykologiserande tolkningar. Janssons liv beskrivs utförligt i de välskrivna utställningstexterna, och materialet är rikt: här finns brev, fotografier, filmmaterial och skisser som aldrig visats offentligt tidigare.

Verken Fest i staden och Fest på landet från 1947, ursprungligen skapade som väggmålningar till restaurang Stadshuskällaren i Helsingfors, är centrala i utställningen om Tove Jansson. Mitt i en elegant sommarfest på en terrass syns konstnären själv som alter ego. Rökande vid ett bord i förgrunden ser hon drömmande förbi betraktaren. På bordet syns en figurin som liknar ett mumintroll. Bakom henne pågår festen. En av de dansande kvinnorna med kavaljer är ett porträtt av Janssons älskade, teaterdirektören Vivica Bandler (1917–2004). I scenen med dansen ser jag vemodet. Vi vet att Jansson och Bandler hade en relation samtidigt som Bandler var gift med Kurt Bandler. Den unga kvinnan vid bordet är med på festen, men vänder den också ryggen. Homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge först 1972.

Det som gör Janssons världar paradisiska utan att bli kvalmiga, är att de aldrig är enbart sockersöta, även om mumintrollsindustrin kan få oss att tro det. Faran, hotet, vemodet och sorgen är ständigt närvarande. Allt finns där, sida vid sida med lyckan. Tove Janssons mer barntillvända berättelser slutar oftast lyckligt, efter äventyr och förvecklingar. ”Nu är allt farligt slut för dem som äntligen har kommit hem!”, som det står i bilderboken Hur gick det sen? (1952). Men berättelsens upplösning kan lika gärna vara en förändring eller ovisshet om vad som ska komma, som i romanen Pappan och havet (1965). Även i paradiset, i den vackraste sommarkvällen med dansande människor, eller i Mumindalen väntar den hotande katastrofen, det okända – men också äventyret.

Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.

Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.

Därför blir jag chockad när jag en sen kväll i december råkar trilla in på Snövit för första gången på tre år. Det ser ungefär ut som vanligt. Men det är fullsatt och folk väller ut på gatan.

Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder.

Jag kollar efter någon av de gamla ölgubbarna, men får bara ögonkontakt med en kille som stolt bär upp sin Black country, new road-t-shirt. Han ler lojt och jag får veta att baren bytt ägare – det är öppningskväll för det nya Snövit. Det hade han inte behövt upplysa mig om eftersom jag redan hört att Charli XCX spelas nere i källaren på det nya dansgolvet, och bakom baren lyser nu lila och rosa ljus.

Dessutom har jag sett dryckeslistan, skriven med vit penna över en spegel. Endast barer med ägare under 35 äger en sådan vit penna och en sådan spegel. Trots det skiljer sig stämningen från vinbarskänslan som annars vilar över de flesta nyöppnade ställena runt Ringvägen. Snövit har inte blivit pretto, mer bara som… Debaser? Medelåldern har sjunkit, ljudnivån har stigit.

Det här vill jag berätta om. Men först måste jag dansa. Och jag tänker att jag snart kommer att komma tillbaka.

Det är dagen efter alla hjärtans dag och hela dagen känns det som 2012. Nostalgin får mig att välja en leopardkjol som får mig att känna mig som Veronica Maggio. Eller någon från Malmö. Faktum är att hela Snövit känns som en klassisk Malmö-bar. Folk är trevliga och bär upp sina tygväskor som inga andra.

Jag tar upp min mobil och antecknar ”de spelar Bob Hund”. Sedan: ”nya Hannas källare?” utan att darra på handen, trots det faktum att jag ett: Är född 2004 och aldrig hann sätta min fot där innan de stängde, samt två: Andres Lokko hade huggit mig med kniv om han sett den anteckningen.

Jag menar mest bara att det finns en livescen i källaren. Dagen innan har artisten Love Truls haft skivsläpp, och DJ:n är så gammal att han ”spela skivor”. Om det inte är indie så vet jag inte.

Ikväll är medelåldern är lite högre än senast men fortfarande låg. Min väninna konstaterar att ”om man behöver hälsa på fyra hundar innan man hunnit sätta sig ned, då vet man att det är ett stammisställe”, vilket verkar stämma. Folk rör sig vant runt i lokalen, går in och ut genom det silvriga draperiet som hänger innanför ytterdörren. Pratar med personalen i baren, låter till och med en hund sitta på en av barstolarna.

Vi beställer tre glas vin och får betala 360 kronor, ouch. Ölen ligger kvar på 60. In till köket hänger ett draperi av blanka alla-hjärtans-dag-hjärtan och någon har tejpat upp rött papper kring taklamporna. Ett fång röda rosor står på ett av borden, Bob Hund byts ut av bandet [ingenting] i högtalarna. Det känns konstigt nog som att vara på en folkhögskola. Allra mest baserat på den virkade sjuttiotalsvästen en tjej i baren har på sig, plus att ingen ser ut att kunna slåss.

I trappen stöter vi på en av ägarna, Joel. Jag tar en bild och frågar varför han ville gå in som ägare till Snövit. ”Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder” svarar han. Men när man står på dansgolvet är det också svårt att inte jämföra det med Club Probation. Kanske är det bara jag som har dålig koll på andra punkscener i Stockholm, men jag undrar vad som försvann med den som fanns här tidigare.

När jag efter min visit hör av mig till Club Probation-arrangören Zäta Zettergren rättar han mig, och beskriver scenen som mer än bara punkig, under 2024 var det bara 4 av 55 spelningar som var rena punkkvällar. ”Club Probation var typ mitt livsverk” fortsätter han. Beslutet att stänga var inte hans får jag veta.

Väl uppe igen ställer jag mig i toakön och försöker så diskret som möjligt fota av baren med blixt. Det går sådär, får mest arga blickar från hunden i baren. Klockan är snart så mycket att det är dags att gå hem, jag vet det för att jag har börjat längta efter snus. Står och trampar på stället i toakön, när det blir min tur skyndar jag mig in. För att sedan plötsligt stanna upp, dra för andan och ge ifrån mig ett lågt rop. Trätoaletten är borta!