Under en av de sista slumrande semesterveckorna kallade arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson till presskonferens. Där meddelade han att Sverige har den högsta arbetslösheten på tio år, frånsett pandemin. Nu saknar 8,3 procent – var tolfte person – ett arbete.
På sämsta sändningstid förklarade Pehrson hur arbetslösheten kunnat växa. En besk cocktail av lågkonjunktur, konkurser, eftersläpande effekter av inflationsbekämpningen, oroligheter i omvärlden och bristande tillgång till vuxenutbildning. Allt detta framstår rimligen som problem en regering är särskilt lämpad att lösa.
Men Johan Pehrson tänker annorlunda. Med pannan i djupa veck förklarade han att ”alla som befinner sig i utanförskap har ett stort eget ansvar för att göra sig anställningsbara, till exempel genom att lära sig svenska, utbilda sig och skaffa sig kunskap om hur det svenska samhället fungerar.”
Att regeringen inte tänker göra något alls åt själva arbetslösheten borde inte förvåna någon. Trots att den i allra högsta grad påverkas av hur ekonomin styrs, har högerns arbetslinje aldrig bestått av annat än att göra arbetslösa ännu fattigare.
Mer oroande är den kompakta tystnaden från vänster. Tre decennier av strukturellt hög arbetslöshet borde ha utlyst ett ramaskri, men jag hör ingenting.
Att uppnå full sysselsättning är kanske arbetarrörelsens allra mest grundläggande uppgift. Arbetslöshet bryter ned individer, gör samhället fattigare och försvårar löntagarnas kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Det var just denna insikt som byggde svensk välfärd och välstånd under efterkrigstiden.
Med åtstramningarna kom en arbetslöshet på nivåer som en rekordårsmänniska knappt kunnat se i sina mardrömmar.
Den så kallade Rehn–Meidner-modellen, lanserad till LO-kongressen 1951 i rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, präglade länge svensk ekonomisk politik. Modellen visade framgångsrikt hur en aktiv finans- och arbetsmarknadspolitik kunde användas för att garantera såväl hög efterfrågan på arbetskraft som låg inflation. Den fulla sysselsättningen blev ett mål för den ekonomiska politiken och arbetslösheten låg oftast under 3 procent.
Genom den åtstramningsdoktrin som kom efter nyliberalismens intåg och 1990-talskrisen förändrades allt. Nu skulle inte längre ett friskt samhälle utan en låg statsskuld vara målet för den ekonomiska politiken. Med åtstramningarna kom också en arbetslöshet på nivåer som en rekordårsmänniska knappt kunnat se i sina mardrömmar.
Frågan fick ett visst uppsving i valet 2014. Då lovade den gamla fackföreningsmannen Stefan Löfven att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet.
I takt med uteblivna resultat mynnade dock löftet ut i en viskning. Problemet var inte bristande ambition, utan avsaknaden av en framkomlig väg. För dåvarande finansminister Magdalena Andersson var det ekonomisk-poliska målet om fulla lador överordnat det om ett blomstrande samhälle. Regeringen Löfven hade därmed kastat bort sitt viktigaste verktyg – en aktiv finanspolitik.
Arbetslösheten stiger och det är hög tid att frågan får ett uppsving igen. Det är helt enkelt ovärdigt politiska rörelser som säger sig företräda arbetarklassen att bedriva arbetslinjen och samtidigt ignorera arbetslösheten.
Måtte det snart komma en presskonferens som stakar ut en seriös färdplan mot full sysselsättning. Ett sådant politiskt projekt kan utlova en starkare välfärd, en friskare arbetsmarknad, minskad social utsatthet och bättre integration. Då har vänstern åter möjlighet samla massorna med löften om hopp – i stället för nyliberalismens förtvivlan.