Ett mingel av röster på olika språk. Flera obekanta fanor som hänger vid entrén till Kulturens Hus i Luleå.

Med Ljusets hastighet förs våra slumpmässiga liv samman i Norrbottensteaterns urpremiär av den unge dramatikern Rasmus Lindbergs pjäs. Till en början känns pjäsen trevande.

Framför en fond av ett blått, blommigt draperi, där havets dyningar anger pulsen, utspelas en tät thriller, där minnet av tortyren ställer sanningskommissionernas uppgifter på sin spets: Hur är en försoning möjlig efter femton års diktatur? Hur skall de plågade få upprättelse utan att kräva personlig hämnd?

Kanske bör man ha läst Torgny Lindgrens roman Pölsan, innan man ser teaterföreställningen, säger ett av premiärlejonen i pausen. Men man kan ju även lockas att läsa boken efteråt.

Med spänd förväntan öppnar jag Leif Öhmans Under regnbågen – en urkundsfantasi, ett kompendium från Folktankar. Jag har arbetat tillsammans med Leif på NJA/SSAB och i viss mån även politiskt, men medan jag slutade på järnverket och flyttade från stan, arbetade han kvar, för att senare flytta till en liten by i inlandet.

Sex personer, två syskon, Einar och Eva, den ene med hustru och tre barn tar avsked från sin mor och farmor vid Skogskyrkogården i Stockholm. Året är 1993.