När mina föräldrar flyttade till Sverige i mitten av 70-talet bodde de på Södermalm i Stockholm. De bodde i ett rivningshus i flera år och jag gick i förskola vid Mariatorget. De ville förstås ha en ny lägenhet i samma område, där deras nya vänner bodde. Men de ansvariga för bostadskön ville absolut inte att de skulle bo kvar där. De erbjöds bara lägenheter i förorterna. Min far blev tillsagd av en handläggare att han borde flytta ”till sina landsmän”. Det slutade med att vi flyttade till Bredäng. Min kusins mor, som är majoritetssvensk och bodde i samma hus som mina föräldrar, fick däremot en lägenhet på Södermalm. Hon ansågs tydligen ha starkare anknytning till området.
Det är svårt att inte tänka på denna avgörande händelse i min barndom när jag tar del av diskussionen om etnicitet och utsatta områden. Jag tror att en majoritet av de personer som är utrikesfödda resonerar som min far: ”Om jag hade velat bo med mina landsmän hade jag inte flyttat till Sverige”. De flesta personer med utländsk bakgrund som jag känner som bor i utsatta områden vill inget annat än att flytta till mer välbärgade och blandade områden. Få med utländsk bakgrund som kan välja mellan miljonprogrammen i förorten Skärholmen och miljonvillorsförorten Mälarhöjden väljer Skärholmen.
Segregationen beror alltså inte främst på att individer med utländsk bakgrund vill leva i förorterna, som ofta antyds i opinionstexter om segregation, utan att individer med majoritetssvensk bakgrund vill leva segregerat från åtminstone vissa synliga minoriteter. Det är relativt välbärgade majoritetssvenska hushåll som först ”flyr” (så kallad ”vit flykt”) från områden där personer med utländsk bakgrund flyttar in. Detta utforskas bland annat av nationalekonomen Emma Neumans i avhandlingen Essays on segregation, gender economics and self-employment. Det är också välbärgade majoritetssvenska stadsdelar och kommuner som starkast motsätter sig nybyggen av framför allt hyreshus, där det förmodas att synliga minoriteter kan flytta in. Det är välbärgade föreningar och påverkansgrupper som motsätter sig ”bussning” och integrerade skolor.
Vi kan alltså inte motverka segregation och social utsatthet utan att motverka den (ofta ofrivilliga) etniska koncentrationen av utomeuropeiska grupper i ”getton”. Detta kan ske på flera olika sätt. Huruvida det är ett bra förslag att andelen utomnordiska individer vägs in i diskussionen om huruvida en stadsdel ska anses vara ”utsatt” vet jag inte. Men vi kan inte motverka segregationen utan att beakta andelen personer som tillhör synliga minoriteter på en viss plats. Om vår vision är en blandad stad, där svenskar av olika bakgrund lever jämte varandra, så måste vi också förstå vilka processer som bidrar till en ofrivillig koncentration av synliga minoriteter i fattiga och utsatta områden. Vi måste förhålla oss till att segregationen inte uppstår i ett vakuum, utan skapas av individers val och politikers förståelse av majoritetssvenskars preferenser. Integration är på sikt nödvändigt för att Sverige ska hålla ihop som samhälle.
Ett sätt att åstadkomma detta skulle vara att ålägga större kommuner och stadsdelar i de största kommunerna att ändra sina detaljplaner för tillåta byggen av fler billiga hyresrätter. En annan vore en reglering av friskolesystemet för att motverka segregation, med Åstrands utredning (SOU: 2020:28) som startpunkt. Ett tredje förslag är att införa allmän och avgiftsfri förskola till alla barn från tre års ålder. Detta är nödvändiga åtgärder som dock på kort sikt kommer att vara väldigt impopulära bland många välbärgade majoritetssvenskar.
