Många som trodde att Reinfeldt skulle få väldigt svårt att vända opinionsläget hade statistiken på vår sida. Inte bara hade de rödgröna lett rekordlång tid – ända sedan september 2006. de haft hade också marginaler mot sig som få haft: 20 procents övervikt i januari och i september 2008.
Det rekordlånga rödgröna övertaget var inte svårt att förklara. Människor valde Reinfeldt för att bli av med Göran Persson, markera missnöje med hanteringen av tsunamin och en onödigt hög arbetslöshet. Sedan tyckte de politiken, jakten på arbetslösa och sjuka, sänkningen av a-kassan och privatiseringarna – var mer extrem och mindre lyckad än de väntat sig. Redan före valet 2006 (”Välj ett annat folk Reinfeldt” Flamman 14/9 2006) visste vi att väljarna skulle bli besvikna på en regering ledd av Reinfeldt av just de skälen.
Omsvängningen som skett under våren 2010 går inte att förklara med att väljarna skulle ändrat sig på de punkterna för det har de inte. Det är också lite svårt att tro att konstellationen ”De rödgröna” i sig förstört väljarnas entusiasm. De rödgrönas övertag var 8 procentenheter när samarbetet startade i december 2008. Så sent som i januari 2010 var övertaget lika stort. Den traditionella rödgröna politik som finns i pärlbandet av överenskommelserna sedan dess eller i den gemensamma budgeten kan inte vara en stor överraskning för någon. Om man menar att denna politik varit katastrofal är det nog lite som talar för ett samarbete överhuvudtaget – och det är precis vad kritiker som Christer Isaksson, som dykt upp nu är ute efter.
Tror man att det är innehållet i politiken eller samarbetet i sig det är fel på riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. När överenskommelserna är gjorda är det förödande med halvhjärtade debattinsatser. Det är möjligt att det finns skepsis ända in i den socialdemokratiska ledningen kring det rödgröna samarbetet och dess resultat. Men om det syns i fortsättningen så väl som i Urban Ahlins insats i den utrikespolitiska debatten, då är det i sig ett problem för regeringstrovärdigheten.
Men högst troligen handlar opinionsläget om något annat, det som med PR-språk kallas framing, alltså vilka frågor som syns i debatten, respektive vilka som hamnar utanför. A-kassan diskuteras inte. Arbetslösheten är som bortblåst. Jakten på sjuka? Icke mer. Istället diskuteras krisen i Grekland och EU. Och det ändrar mycket.
Regeringen Reinfeldt har nämligen misslyckats med att få ned arbetslösheten. De har avslöjats som hjärtlösa när det gäller sjuka. Men de har fått godkänt av det svenska folket när det kommer till att hantera den ekonomiska krisen. I motsats till vad många journalister tror är högt förtroende inget som kommer automatiskt för en sittande regering (fråga Gordon Brown om den saken) – vad det handlar om är hur krisen hanteras. Och där (konstaterar SOM-institutet 20/4) har Reinfeldt högre förtroende än oppositionen.
Allt detta är precis i linje med den moderata strategin. Ända sedan valsegern har de med subtila medel arbetat för att bli det statsbärande partiet. De har i varenda tv-inslag talat om ansvarstagande och stabilitet, de har tagit patent på varumärket Sverige (”Föregångslandet”-kampanjen, det varma talet om den svenska modellen). Samtidigt har de underminerat Mona Sahlins förtroende för att sköta statens finanser och påstått att de rödgröna står för något osäkert.
Enligt säkra källor satsade regeringen på att vända opinionen under EU-ordförandeskapet, hösten 2009. Troligen satsade de rätt, men kammade hem resultatet senare. Det kan förklaras med en annan PR-term, priming (betingning). Reinfeldt har tålmodigt arbetat in ett högt förtroende för honom som statsman, kronan på verket var kanske de andra EU-ledarnas beröm efter ordförandeskapet. Men först när Greklandskrisen kommer spelar det roll för väljarna.
Problemet för de rödgröna är att de inte själva kan bestämma om krisen eller a-kassan är i fokus. Om nuvarande fokus på regeringsduglighet fortsätter måste de rödgröna utmana – inte bara motvilligt ge svar till Reinfeldt på den punkten.
De rödgröna har starka argument om a-kassan och arbetslösheten, men de utgör inte i sig svar på om regeringsfrågan– i värsta fall verkar de ofta bli ett sätt att prata förbi den. Men båda är utmärkta byggstenar i en utmaning kring regeringsfrågan.
Regeringsduglighet är till största delen inte en abstrakt egenskap hos en person – den handlar om att ha politik som fungerar, att kunna dra rätt slutsatser om man misslyckats och gå vidare.
Reinfeldts politik har under fyra år inte fungerat för att få ned arbetslösheten. Misslyckandet kommer visa sig större – inte mindre – vid en förlängd kris. Hamnar EU och Sverige i en längre ekonomisk recession kommer den politik han hittills demonstrerat vara en värre fortsättning på det vi redan sett: en bestraffning av människor som blivit arbetslösa på grund av krisen. Ändå har Reinfeldt inga nya idéer, annat än att fortsätta en politik som grävt hål i statskassan och inte gett människor jobb. Om det är bra egenskaper hos en statsminister är en fråga som borde ställas i direktsändning.
