Utrikes 01 oktober, 2003

Avenyer och dränering i de taklösas egen stad

De taklösas rörelse i Brasilien MTST har dykt upp i svensk press i samband med att en fotograf mördats när han bevakade deras ockupation av ett markområde nära Volkswagens fabrik i São Pauloområdet. Händelsen blev mycket omskriven i brasiliansk press, som nu verkar vilja beskriva sociala rörelser som farliga. Det finns uppenbarligen en rädsla i den brasilianska makteliten att dessa rörelser, särskilt de jordlösa MST, skall få stöd av Lulas center-vänsterregring och ändra maktrelationerna i Brasilien.

Fallet med den dödade fotografen visade sig vara enkelt, en bensinmack i närheten hade rånats och rånarna flydde med vapen i hand. De passerade förbi ockupationen och såg fotografen som de trodde fotograferade dem, varför han sköts.
Det hade alltså inget att göra med de tak-
lösa, men då hade media redan blåst upp händelsen till väldiga proportioner. Folk strömmade redan till från olika slumstäder, vilket även i svensk press beskrevs som att förstärkningarna kom från slummen, underförstått att det mobiliserades till bråk.
Pressen i Brasilien har uppenbarligen inte velat förstå hur denna rörelse fungerar, nu gäller det bara att framställa sociala rörelser som arbetar för rättvisa villkor i Brasilien som farliga. För ett år sen besökte jag MTST i São Paulo, eller Sem Teto som de brukar kallas, det var en omskakande upplevelse.

På avstånd ser man en väldig samling trä-
skjul . Lite närmare ser jag bara leran och skjul på väg att falla samman. Jag hoppar mellan gyttjepölar och sopor.
På något som liknar en flaggstång hänger en blekt röd fana för de taklösas rörelse. Jag tittar misstroget på detta läger där det lär bo 3 500 familjer, slitna människor som lever under tröstlösa förhållande. Det här är ännu värre än den slum där jag själv arbetat i Salvador. Kan detta verkligen bära något hopp inför framtiden?
Så möts jag av Mejry, en glad och generös kvinna som för vidare in i lägret
– Vi håller på och omorganiserar allt. Vi har bott här i sju månader, så nu tror vi oss veta vilka av dem som kommit som bara är lycksökare och vilka som är seriösa, säger hon.

Mejry själv har en fantastisk livsmosaik bakom sig. För femton år sen kom hon hit till São Paulo och fick gömma sig för polisen för att inte bli hemskickad.
I många år svalt hon och kämpade sig fram tillsammans med sin man som nu är sjukpensionär. För några år sen lärde hon sig att läsa. Nu satsar hon på universitet, vilket i Brasilien egentligen är omöjligt för kvinnor med hennes sociala bakgrund.
– Ja, men klarade jag av att lära mig läsa och skriva känns det som om allt är möjligt. Jag är mycket envis, säger Mejry och ler sitt bredaste leende.
De taklösa (Sem Teto) har blivit ett begrepp i Brasilien. Det finns ett antal olika grupper som kallar sig så. Men det finns ett stort problem i storstädernas sociala kultur: När man väl erövrat en plats att bo på nöjer man sig oftast med det, man fortsätter inte att bygga en rörelse. Folk är individualister.
Det var därför några aktivister från de jordlösas rörelse skapade MTST för att föra över erfarenheterna från landsbygden till städerna.
Några månader efter att de ockuperat den här skogsbacken nära São Paulos flygplats hade det sökt sig 10 000 familjer hit.
– Många trodde att det här var en vanlig ockupation där alla söker roffa åt sig så mycket som möjligt för sig själv. Sen säljer de kanske marken, säger Mejry lite upprört.
De väldiga slumstäderna – favelorna – runt Brasiliens storstäder har uppstått genom att bostadslösa har ockuperat mark, som inte använts. De mest kända exemplen finns på kullarna i Rio. På ett sätt kan det kanske ses som en progressiv aktion.
De marginaliserade tar makten i egna händer. Men resultatet brukar förskräcka. I slumstaden där jag arbetade i Salvador saboteras alla försök till organisering av två faktorer. Reaktionära politiker bedriver det som i Brasilien kallas klientelism.
De köper upp de organisationer och ledare som finns med pengar, fagra löften och små gåvor lagom till valet. Sen finns brottslig-
heten som en slags perverterad gerillarörelse. Den slår ofta tillbaka mot de egna invånarna och drogerna spelar en allt större roll. Eländet är en bra grogrund för bägge dessa företeelser. Efter fyra år i Salvador har jag svårt att tro på en förändring som skulle kunna komma från de marginaliserade i städerna. Alliansen mellan brottslighet och reaktionära politiker omöjliggör organisering där den bäst behövs.

Men Mejry för mig vidare in i lägret och försöker förklara hur man tänker. Vi kommer till ett område som verkar mera planerat. Här liknar det mer riktiga hus, som ligger i raka rader.
– Det du såg först var den gamla delen av lägret, nu gör vi långsamt om, som hela lägret. Vi bildar grupper om 20 familjer bygger upp var sitt eget kvarter. Det är i dessa basgrupper vi talar om politik, löser de praktiska problemen och utbildar oss.
Så kommer vi till det som skall bli Mejrys hus. Det är en trälåda på 50 kvadratmeter, helt utan tak. Mejry är lite frustrerad.
Idag hade hon hoppats att få takpannor så att hon kunde ta hit sina barn, men något gick snett. Så för hon mig vidare in i lägret. Vi kommer till en stor öppen plats. Mejry förklarar att det är här man skall bygga skolor, sjukstuga och samlingslokaler i framtiden.
– Det är just det som är speciellt med vår rörelse. Vi försöker tänka på helheten, ser till de gemensamma behoven. Se där till höger, säger hon och pekar på en lerig gata. Där skall det bli en fin aveny, sånt skall det också finnas här.

Nu var det meningen att vi skulle få träffa Cristina, ansvarig för hälsovården för de minst tiotusen som bor här. Men hon har fått göra en snabbutryckning. Hon måste följa med en äldre man till sjukhus.
Eftersom Cristina är legitimerad sjuksköterska kan hon gå in i läkarnas pausrum där de brukar sitta och titta på TV. När de arbetar på mottagningar som fungerar för slumbefolkningen brukar de ta det ganska lugnt. Men Cristina har skinn på näsan och brukar få ut dem. Det är därför hon måste följa med.
Cristina dyker upp en timme senare och har mycket att berätta. Hon är en liten tunn kvinna i trettioårsåldern med en nästan omänsklig arbetsuppgift.
Förutom att ansvara för den direkta vården leder hon också hälsoutbildningen för alla i lägret. Just nu grasserar denguefebern i São Paulo. Det är en besvärlig sjukdom som sprids av myggor som fortplantas i öppna vattensamlingar.
–Vi är extra utsatta eftersom allt vårt vatten förvaras i tunnor. Ändå har vi helt sluppit få några fall här trots att det är full epidemi hos våra grannar, där man får allt vatten i ledningar. Genom att utbilda om hur man hindrar spridningen och praktisera kunskapen i våra basgrupper har vi klarat oss, säger Cristina stolt.

En fråga som hela tiden snurrat i mitt bakhuvud måste jag få svar på. Hur är det möjligt att hålla narkotikan och brottsligheten borta?
– Vi har vår organisation. Så fort vi hör från någon av våra basgrupper att de försöker locka med sig någon av de boende skyndar vi oss dit. Vi talar med dem, förklarar att det skulle vara förödande för vårt läger. Vi vädjar till deras samarbete och hittills har vi lyckats, säger Cristina stillsamt.
Det här lägret heter Anita Garibaldi efter en brasiliansk kvinnokämpe.
När jag går hemåt i leran känner jag mig omtumlad och tagen av vad kvinnorna här åstadkommer. De har en gigantisk uppgift framför sig. Tänk om de lyckas! Vid porten möter jag Mejry som kommer körande med en kärra tegelpannor.
– Det gick, säger hon och ler med hela ansiktet. Här är taket och i morgon har jag mina barn här.

Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.

Inrikes/Nyheter 17 december, 2024

Medlem i Liberalernas styrelse blir lobbyist

Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.

Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.

I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.

– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.

(mer …)
Essä 17 december, 2024

Det är ekonomin som behöver terapi

Anders Krisár, ”Utan titel”, 2015 (beskuren).

Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.

Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.

Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.

(mer …)
Rörelsen 16 december, 2024

Socialismen behöver inte Jesus

En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991) lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.

Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.

Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.

Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.

Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.

Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.

Läs mer

Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”

Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.

Svar direkt från Joel Halldorf:

Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.

Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.

I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.

Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.

Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.

I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.

Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.

Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.

Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?

Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.

Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?

Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?

Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.

Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.

Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.

Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.

”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”

Läs mer

Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.

Kultur 16 december, 2024

”Folk är engagerade, men det behövs breda allianser”

Toivo Jokkala. Foto: Linnéa Sveider.

I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.

Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?

– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.

Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?

– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.

Hur hoppas ni att er bok ska användas?

– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.

Kommentar 13 december, 2024

Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.

Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.

”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.

Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.

(mer …)
Ledare 13 december, 2024

Jubla inte när arbetare får sparken

Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.

Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.

Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.

Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.

I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.

I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.

Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.

Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.

Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.

2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.

För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.

Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?

Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.

Läs mer

Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.

En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.