Här om veckan publicerade SVT:s Kulturnyheterna en enkät baserad på Arkitekturupprorets krav på att nyuppförda hus ska byggas i klassisk stil och att 1800-talsbyggnader måste sluta rivas. Frågan som ställdes i enkäten var utan vare sig krumbukter eller precisering: ”I vilken utsträckning tycker du att man ska bygga nya hus i klassisk stil?” Här var det gissningsleken som gällde. Vad menas med klassisk? Herrgårdsstil? Statarlängor, barockpalats, eller rentav romerska tempel? Vad som helst som är från den tiden när alla såg ut som Emil i Lönneberga, och man bockade inför häradshövdingen, får man förmoda. Och vad är i så fall inte klassiskt? Låt oss anta att det handlar specifikt om senmodernismens storskaliga miljonprogram som under några rekordår på 1960- och 70-talen lyfte hundratusentals arbetares och lägre medelklass bostadsstandard ur en undermålig och hälsofarlig livsmiljö. En makalös kraftsamling som numera är degraderad till ickevita utanförskapsområden.
Få ämnen sätter ett vasst pekfinger så exakt på smärtnerven mellan de reaktionärer som anser sig representera ”folket” och den bildade kulturklassen, som frågan om hur våra städer ska byggas. Problemet med den här positioneringen är att den skjuter förbi exakt alla de hinder som står i vägen för den bostadspolitik vi verkligen behöver.
För snart hundra år sedan arrangerades Stockholmsutställningen. En påkostad bostads- och formmässa på Djurgården i Stockholm år 1930, pådriven av konstvetaren Gregor Paulsson och med medverkande vars namn än i dag är ikoniserade till gudars likar. Här lanserades det funktionella hemmet, designat för att passa en genomsnittlig kärnfamilj för den växande urbana arbetarklassen. Sedan dröjde det ytterligare trettio år innan visionen förverkligades i industriell skala, men grundprinciperna var desamma: dagsljus, trafikseparering, stadskänsla i förorten och närhet till naturen. Tensta är ett lysande exempel.
Sedan dess har inget hänt. Det som var tänkt som en unik svensk samhällsmodell för generell välfärd med inkludering av hälsosam stadsmiljö och barnhänsyn, har reducerats till anemiska bomässor för blont böjträ och dödsförbud mot icke-funktionella ornament. En kronisk renhetssträvan utan progressivare ambitioner än att nomineras till Kasper Salin-priset – ett årligt pris till en innovativ nybyggnation. En sådan låsning är olycklig och bägge hållningarna håller oss kvar i ett destruktivt positioneringskrig. Tack, men nej tack till både nationalnostalgiska barocktårtor och Gert Wingårdh-fundamentalism.
Det är hög tid för en omstart för bostadsdebatten – och det är bråttom att sätta agendan. Ett sätt att göra det, utöver självklart att värna och återta allmännyttan från spekulationskoncerner, är att släppa garden och hitta tillbaka till experimentlustan från Stockholmsutställningen.
Det gjorde förra helgen till exempel den pigga designgruppen Uglycute, bildad på nittiotalet delvis som reaktion mot den granithårda funkisdoktrinen. Genom att vara genreöverskridande och ta in hela samhället i designprocessen, utmanar de 1900-talets tunga arv till förmån för sökandet efter nya förhållningssätt till material, skönhet, ekonomi och ett gott samhälle. Utgångspunkten i deras workshop var inte modernismen, utan den medeltida katedralen med sina arbetsprocesser byggda på kollektiva verkstäder, lärlingssystem och tidsperspektiv som sträckte sig över generationer. Målsättningen var att uppfinna nya ornament till en tänkt katedral.
Tvärtemot vad de arkitektoniska upprorsmakarna tror, präglades gamla tiders katedralbyggnader av en öppen struktur där verkstäder, byggherrar och hantverkare jobbade parallellt på byggarbetsplatsen. Det är möjligt att den här romantiska bilden av medeltiden är en myt och att återuppliva den inte är mer än en lek. Men för att komma förbi grovt förenklade lösningar för formpressade politiker att grabba tag i, behöver vi ställa oss frågan vad vi ska ha arkitekturen till och för vem. För även Stockholmsutställningen 1930 började som ett akut behov och en galen idé på en papperslapp.