Som det kom fram, utnyttjas svenskarna av bemanningsföretag som betraktar strömmen av jobbsökande unga med nedskruvade krav som en affärsmöjlighet. Adecco, som figurerade i reportaget, granskas för övrigt i Norge. Företaget förefaller bland annat ha satt i system lönedumpning hos lärarvikarier.
Kritiken efteråt har dock riktats – mot programmet. På borgerliga ledarsidor och i de tjattrande klassernas digitala salonger dominerar reaktionen att detta var ju inget att gnälla om.
”Det här är kids på ungdomsvift”, skriver SvD:s Sanna Rayman på twitter, och ägnar sen saken en hånfull ledarkommentar. Svenskar har det mer knapert i London, och bärplockare i Sverige, de har det riktigt illa. Den högerradikale kommentatorn Johan Ingerö undrar om man tagit in ”överklassnytt” och skriver indignerat om ”en halvtimmes ältande” av förhållanden som är bättre än vad många unga ändå måste stå ut med. Och på tankesmedjan Captus är slutsatsen att skatten är för hög: ”Det ska löna sig att skala banan även i Sverige”.
Reaktionerna är besläktade med dem som från högerhåll mötte Rädda barnens rapport om barnfattigdom. Är man verkligen fattig bara för att man inte kan köpa dator? Borde vi inte tala om hemlösa och halvsvältande, istället för lågavlönade och långtidssjuka? Har inte barn det värre i Afrika? Och så – precis som i fallet med bananskalande svenska utvandrare – personliga historier som ska understryka att debattören, eller någon hon känner, har haft det än värre – och gärna ryckt upp sig.
Så omöjliggörs saklig diskussion om hur lönedumpning eller barnfattigdom uppstår, fördjupas och åtgärdas.
Det är förstås sant att många har det betydligt tuffare än svenska ungdomar i Oslo. Detta är också en självklarhet vid varje strid om löner och arbetsvillkor. Att gå lös på den som har det knapert med den som har det knaprare som slagträ är en klassisk högergren. Håller man samman, kan villkoren lyftas för många. Skapas acceptans för diskriminering skapas grund för generell standardsänkning.
Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb.
Detta är en återvändsgränd. Fackliga strider om förbättrade villkor, och den relativa sociala sammanhållning som ett fungerande välfärdssystem skapar, är helt avgörande för solidariteten i samhället – för att undvika lönedumpning och fattigdom, och för att se det som ett gemensamt ansvar att göra något åt saken, när problemen finns.
Det är, för att citera S-debattören Marika Lindgren Åsbrink, viktigt att bygga och värna system som ”gör det lätt för människor att vara solidariska.” Det är en pragmatism som kan binda samman den som har jobb men oroar sig för nästa dag, med både bananskalande ungdom i Norge och med ”de allra sämst ställda”. Alternativet är att de flesta ängsligt gläds åt att inte ha det ännu sämre, och på sin höjd lättar samvetet genom att skänka en slant till den det råkar vara mest synd om för tillfället. Det är det senare som är ett kallt och taggigt samhälle, där systemet sätts före människan.
