I många år handlade frågorna V-politiker fick av journalister i samband med utspel om hur man skulle finansiera sina förslag – mer sällan om innehållet i sig. Men i ett land som Sverige, där klyftorna (enligt OECD) nu ökar snabbare än någon annanstans i världen är svaret på finansieringsfrågan fortfarande central, men huvudpoängen bör vara vilka reformer man som parti föreslår för att utrota dessa klyftor.
Den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden lanserade i veckan en rapport innehållande tre politiska förslag. I rapporten motiverar man införandet av avgiftsfri tandvård, slopade avgifter i förskolan och en kraftig höjning av garantipensionen från dagens dryga 7 000 kronor till drygt 12 000 kronor.
Nu snackar vi! Den politiska debatten har varit svältfödd på den här sortens förslag under en allt för lång tid: Generella välfärdssatsningar som innebär kraftiga förbättringar för den breda arbetarklassen i Sverige.
”Hur ska detta finansieras?” frågar då valfri politik-reporter. Det är det fiffiga. Detta är reformer som de rikaste betalar genom återinförd förmögenhet-, arv- och gåvoskatt. Dessutom trappar man ner ränteavdraget på bolånen – utan att samtidigt införa en fastighetsskatt för att hålla bostadsbubblan och alla de skuldsatta familjerna i schack. Klassisk socialdemokrati. Genom generella reformer kan man stärka förtroendet för välfärden hos alla.
Tidens rapport ger en tydlig signal till vänstern i bred bemärkelse: Mer är möjligt. Vi kan ställa högre krav. Därför räcker det inte för Vänsterpartiet att fortsätta experimentera med massa gamla socialdemokratiska reformer. När fönstret för demokratisering och utbyggt välstånd för arbetarklassen öppnas, kan inte Vänsterpartiet stå kvar på samma plats som för tio år sedan.
Vänsterpartiet, som har fått igenom många förhållandevis små förändringar i statsbudgetarna under den senaste mandatperioden ska vara stolta. V har skickliga förhandlare, men samtidigt har de riktigt stora, omvälvande förslagen uteblivit. Man har krävt att garantipensionen höjs med 200 kr i månaden. Viktigt – men verkligen långt i från tillräckligt när fler pensionärer än någonsin lever under EU:s fattigdomsgräns. Satsningar på välfärden är helt rätt och nödvändiga – men det är trots allt plåster på ett system som just nu blöder skattepengar till skatteparadis och management-konsulter. Förslag om att subventionera en större del av tandvården än vad som är fallet idag la partiet redan i förra valrörelsen. Ett förslag som hade gjort stor skillnad för många, men inte varit detsamma som att helt och hållet göra tandvården avgiftsfri – vilket är det mest logiska eftersom tänderna som bekant är en del av kroppen.
Lösningen är inte att skrika ”revolution nu” – lösningen är att höja ribban för vad folk tror är möjligt och genomförbart.
Det är bra förslag, men de är inte tillräckliga. Lösningen är inte att skrika ”revolution nu” – lösningen är att höja ribban för vad folk tror är möjligt och genomförbart.
Valet närmar sig. Av tradition vet vi att Socialdemokraterna den sista månaden i valrörelsen kommer att låta som Olof Palme hela bunten. Om man då vill tydliggöra skillnaden på regeringen och vänsteroppositionen (som kan kännas aktuellt under ett valår) så är det kanske dags att lägga förslag som socialdemokratin har svårare att gå till mötes utan knorr och konflikt. Då får man ta att man inte längre kan slå sig för bröstet och säga att man fått igenom en massa politik, bara en del. Men då måste det också komma något mer. Det är lätt att se vad som i dag skiljer Vänsterpartiet från det socialdemokratiska partiet. Men vad skiljer sig i idéerna?
För att vinna majoriteten måste arbetarrörelsens partier framförallt vinna arbetarklassen. Det gör man genom att bygga upp förväntningar på samhället, på demokratin och på politikerna – och sedan möta dessa förväntningar. Det är klart att det går att genomföra en tandvårdsreform, en pensionsreform och kraftiga utbyggnader till följd av slopade avgifter i barnomsorgen.
Allt är möjligt – och endast det bästa är gott nog.