En av mina bästa vänner, som heter Clara, började få problem med ryggsmärtor i slutet av sommaren.
Eftersom de inte gick över så besökte hon en naprapat, men naprapaten konstaterade att smärtan inte var muskulär och rekommenderade Clara att gå till en läkare med sina besvär. Det skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort.
Om man vill söka primärvård i Stockholm så finns det ungefär 40 000 miljarder vårdcentraler i innerstan och en och en halv i förorten att välja bland. Med alla dessa vårdcentraler skulle man kunna tro att det är hur lätt som helst att få en läkartid, men så är det av någon anledning inte. Om man orkar kan man såklart ringa runt till alla dessa vårdcentraler och kolla vilken som har kortast kö. Valfrihet enligt vissa, ett jävla härke enligt mig. Smaken är som baken.
Vårdcentralen kunde inte ge Clara en snabb tid för en ryggundersökning. Hon gick då till närakuten för att få hjälp, men fick där nobben för att hon borde få hjälp på sin vårdcentral. När hon väl väntat in sin läkartid på vårdcentralen så var det ytterligare en månads väntetid för att få komma till den specialistmottagning som hon remitterats till.
Smärtan i ryggen blev bara värre, och den spred sig. Eftersom hon hade väldigt ont och dessutom började bli orolig så sökte hon vård akut. Flera gånger. Vissa gånger blev hon avfärdad direkt, med motiveringen att man inte behandlar muskelsmärtor på akuten och att hon istället borde söka sig till en sjukgymnast. En gång satt hon 17 timmar på akuten innan hon blev hemskickad med samma råd.
Vårdcentral, närakut, akut. Ingenstans fick hon ordentlig hjälp eller ens en ordentlig undersökning, trots att hon till slut hade så ont att hon inte kunde klä av och på sig själv.
Till slut fick Clara själv googla sig till en privat ortopedmottagning utan remisskrav som kunde undersöka henne.
Där fick hon en tid snabbt, och den läkaren skickade en remiss för magnetröntgen eftersom de misstänkte att det kunde vara ett diskbråck.
För den som har tagit sig hit i texten och känner att den hänger med i turerna: starkt jobbat. Jag gör det då inte.
Clara är nog borgerliga sjukvårdspolitikers exempelpatient, så som hon söker egen information, tar initiativ och står på sig. En målmedveten vårdkund på den fria vårdmarknaden, eller helt enkelt någon som på grund av smärta är desperat men har turen att vara välformulerad och har ett starkt skyddsnät av anhöriga. Smaken är som baken.
Och det var också tur att Clara till slut lyckades få en magnetröntgen, för det var inte muskler eller ens ett diskbråck som orsakade smärtan. Det var en tumör i ryggraden.
Med en ganska stor tumör i spinalkanalen konstaterad så är man något mer prioriterad i sjukvården än vad man är med generella ryggsmärtor. Clara fick en akuttid för operation, som gick bra. Proverna av tumören visade att den var godartad, och att hon alltså inte har cancer. Jag tror inte att jag hade klarat av att skriva den här texten annars.
För Clara ordnade det sig, tack vare att hon handlingskraftig och envis och för att hon hade tur. Men vad hade hänt annars? Om hon väntat, gått till sjukgymnast och låtit sig övertygas av alla läkare som uppenbarligen tyckte att hon var en sjåpig brud som överdrev sin smärta? Hon hade med största sannolikhet fått nervskador av den växande tumören.
Hade det bara varit en läkare som hade avfärdat hennes smärtor så hade det kanske varit ett fall för Inspektionen för vård och omsorg, men vad säger det om vården i stort när en handfull läkare på olika nivåer gjorde samma sak? Det är uppenbarligen ett exempel på ett större och djupare problem än enskilda personer som gör slapphänta bedömningar, och det gör mig rädd.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
