Nyheter/Utrikes 28 september, 2022

”Bara högern kan försvara vårt land”

I vänsterfästet Florens märks Giorgia Melonis valseger knappt av, men i kuststaden Piombino märks skiftet desto tydligare. Fascismen har återvänt till makten efter 77 år – och det begränsade ekonomiska handlingsutrymmet gör invandrare, kvinnor och minoriteter till lovligare byten.

I måndags vaknade Italien upp till en ny verklighet. Trots att opinionsundersökningarna i månader hade pekat på en klar seger för nyfascistiska Italiens bröder och deras allierade i Lega och Forza Italia var chocken påtaglig i vänsterfästet Florens. När vallokalsundersökningen publicerades klockan elva på söndagskvällen tystnade sorlet på barerna. I stället för att prata stirrade folk på sina mobiltelefoner. Siffrorna pekade på en ännu större seger för Italiens bröder än vad många hade väntat sig. I slutändan fick partiet över 26 procent av rösterna, vilket tillsammans med allianspartiernas siffror ger partiledaren Giorgia Meloni en bekväm majoritet.

Något firande från högersidan var det inte fråga om här. Utanför Italiens bröders lokalkontor, som ligger ett stenkast från domkyrkan mitt i turistvimlet, var det tomt. De nedsläckta fönstren vittnade om att det inte var i Florens som partiet planerade att fira. Här fick högerblocket tillsammans inte ens 27 procent av rösterna till första kammaren, mot vänstersidans 42,6.
Tillsammans med grannregionen Emilia-Romagna tillhör Toscana det så kallade ”röda bältet” (cintura rossa). Här var det italienska kommunistpartiet som starkast under sin storhetstid, och här vårdas fortfarande minnet av motståndsrörelsen mot fascismen ömt. Men strax utanför storstäderna Florens och Bologna håller detta arv på att gå upp i rök. Delar av Toscana erövrades i söndags för första gången sedan andra världskriget av högern. Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

I större städer som Florens märks dock inte denna utveckling ännu. På lördagskvällen en vecka före valet var stämningen på den autonoma vänsterklubben CPA Fi Sud på topp. Ett band spelade italienska punk- och ska-klassiker från 1970- och 80-talen för en vilt dansande publik. Mellan två låtar gick en bartender upp på scen och höll ett politiskt brandtal. Han gick bland annat till attack mot den italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria, som han menade vet att de kommer att tjäna på en Meloni-ledd regering, och uppmanade publiken att göra vad de kan för att stoppa ett nyfascistiskt maktövertagande. Mycket talar för att den unga publiken hörsammade budskapet.
Medan såväl högerextrema Lega som Silvio Berlusconis konservativa Forza Italia backade ökade Italiens bröder sin röstandel med nästan 22 procentenheter. Det är nästan sex miljoner fler röster än de fick i förra valet – mer än en femdubbling. För populistiska Femstjärnerörelsen var tappet nästan lika stort. Flera i partiet, som i somras utlöste nyvalnär de drog tillbaka sitt stöd för Mario Draghis teknokratiska regering, lär nu ångra sig när det står klart att partiet tappar över hälften av sina röster och bara får drygt 15 procent. Det var bara socialdemokratiska Demokratiska partiet (PD) som också gick framåt. Med drygt 19 procent av rösterna var det dock en Pyrrhusseger – när partiet fick nästan samma stöd 2018 beskrevs det som ett katastrofval. Samtidigt sjönk valdeltagandet med den största andelen i ett utvecklat land sedan andra världskriget, från nästan 73 procent i förra valet till under 64 procent.

Italiens bröders stöd beror huvudsakligen på att det var det enda partiet som inte deltog i Draghis regering som bildades för att hantera covid-krisen. Men partiet har inte bara vunnit väljare från de två andra högerpartierna. Studier pekar på att partiet har ett brett stöd över hela landet, med viss övervikt i norr, samt i nästan alla ålders- och yrkesgrupper. De enda grupperna som inte lockats av Meloni är de yngsta och de äldsta, som båda föredrar PD. Nästan alla arbetare röstar i dag på ett av de tre högerpartierna, medan högutbildade tenderar att rösta på PD.

Men Italiens bröder har även brutit in i väljargrupper som sällan brukar stödja extremhögern. En Meloni-väljare som denna allmänna bilden inte stämmer in på är Alessandro. Han heter egentligen heter något annat men föredrar att vara anonym eftersom det är kontroversiellt att stödja Italiens bröder i hans akademiska miljö. Han är en 26-årig doktorand i klassiska språk vid universitetet i Bologna. För honom är Italiens bröder det enda parti som på allvar är kapabelt att utmana de EU-regler som han menar är skyldiga till Italiens ekonomiska stagnation.
– Jag röstade på Italiens bröder eftersom bara högern kan försvara vårt land mot EU:s intrång, speciellt i den ekonomiska politiken. De senaste åren har vänstern alltför ofta gett efter för EU-kommissionens nyliberala agenda, med privatiseringar, attacker mot arbetsrätten, nedskärningar i statliga utgifter och extrem marknadspolitik, som har lett till avindustrialisering av vårt land till förmån främst för Kina och Tyskland. Nu har tiden kommit för Italien att se efter sitt nationella intresse, säger han till Flamman.

Det är en bild av orsakerna till Italiens problem som sällan kommer fram i media. Men att EU- och framför allt euromedlemskapet har varit destruktivt för Italiens ekonomi är något som även allt fler ekonomer har börjat påpeka. Landets BNP är i dag lägre än den var när euron sjösattes för 22 år sedan. Den vanligaste förklaringen till detta är att italienare inte arbetar tillräckligt och att staten spenderar mer än den har råd med. Philip Heimberger är ekonom vid Institutet för ekonomiska studier i Wien. Han har de senaste veckorna drivit en enmanskampanj på Twitter – ”Campaign against Italy nonsense” – för att punktera sådana myter.

– Den vanligaste myten är att italienare har levt över sina tillgångar och att den italienska staten håller på att föra oss alla mot avgrunden – och att den nya regeringen skulle snabba på den processen, säger han och fortsätter:

– Men Mario Draghi själv har sagt att Italiens ekonomiska politik har gått på autopilot. Det rådde ett hårt tryck på landet för att det skulle balansera sin budget på 1990-talet när Italien släpptes in i eurosamarbetet. Man har tvingat ned lönekostnaderna för att öka konkurrenskraften. Den utdragna ekonomiska stagnationen som detta ledde till har fått väljare att söka sig till partier som vill bryta med status quo.

Så har det sett ut ett tag. I förra valet var det Femstjärnerörelsen som lockade till sig missnöjet. Efter att ha deltagit i två regeringar utan att lyckas uträtta mycket har partiet i princip imploderat, till förmån för extremhögern. Även Lega har nu bestraffats efter att de deltog i en ineffektiv regering mellan 2018 och 2020. I stället är det till Giorgia Melonis nyfascister som många har satt sitt hopp nu.

Alessandro väntar sig nu ett tydligt brott med de gångna årens politik.

– Högerregeringens topprioriteringar borde vara arbete, skattesänkningar, ekonomisk tillväxt, frihet och stopp för massinvandringen. Vi måste sätta stopp för EU:s åtstramningspolitik, som bara har ökat fattigdomen och ojämlikheten. De senaste årens kriser har också gjort det tydligt att vi måste hämta tillbaka och skydda våra företag och återuppbygga vår industriella kapacitet, som har underminerats av nyliberal politik, såsom antagandet av euron, säger han och fortsätter:

– Vi måste få tillbaka tillväxt genom att sänka skatter och stimulera efterfrågan. Med andra ord måste vi omförhandla stabilitets- och tillväxtpakten vars mål bara har varit att öka instabilitet och nedväxt, säger han.

Men om ingen har kunnat få till stånd en sådan ekonomisk politik hittills i Italien, oavsett politisk färg, vad talar för att Italiens bröder ska kunna det?

Meloni har länge lovat att hon ska befria Italien från Bryssels grepp. Så sent som i februari rasade hon mot ”Bryssel-tekno-byråkrater” som hon menade ville införa ”en sovjetisk plan för att förstöra nationella och religiösa identiteter”. Men i takt med att hon kommit närmare makten har hon liksom Matteo Salvini före henne tvingats tona ned den retoriken. Förra månaden skrev hon en artikel i tidningen Il Messagero i vilken hon lovade att arbeta ”i överensstämmelse med europeiska regler”.

I slutet av sommaren reste hon även till London för att träffa internationella investerare och försäkra dem om att hon att inte skulle göra något som kunde leda till en ny spekulationskris på italienska statspapper.

– Utrymmet för att bryta med status quo är väldigt begränsat. Italien är på väg mot recession, med en energikris, så Meloni kommer att stå i rampljuset. Det spekuleras om att hon kommer att utse en finansminister som kan accepteras av Bryssel, för att undvika onödig konfrontation. Många av utgiftsplanerna kommer inte att genomföras på grund av begränsningarna, säger Philip Heimberger och fortsätter:

– Ärligt talat vet vi inte heller hur hennes ekonomiska politik ser ut. I valrörelsen var det många löften om ökade utgifter. Men hon säger också att hon ska respektera EU:s budgetregler, såsom skuldmålet. Så det lär inte bli någon konfrontation. Detta är det tragiska tillstånd som demokratisk politik i Italien befinner sig i – det finns ett begränsat utrymme för förändring.

Det ligger även i Melonis intresse att hålla skeppet stadigt. Stabilitets- och tillväxtpakten, som begränsar medlemsländernas statsutgifter, är visserligen satt på paus till nästa år. Men eftersom Italien är den största mottagaren av räddningspaketet NextGenEU, som antogs under pandemin sommaren 2020, måste den politik som Mario Draghi förde fortsättas. Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod. De ska bland annat gå till höghastighetsbredband, utbyggd vård, 265 000 nya dagisplatser och grön omställning. Men villkoret för att få del av pengarna är att mottagarländerna genomför strukturreformer av bland annat arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Av detta skäl tar Meloni nu råd från självaste Draghi.

Även utrikespolitiskt lär det främst bli fortsatt status quo. Till skillnad från Salvini och flera andra högerextrema politiker har Meloni aldrig varit någon varm anhängare av Vladimir Putin. Italiens bröder har sedan grundandet 2012 varit en tydligt Nato-positiv kraft i italiensk politik. Italiens nya regering lär därför inte motsätta sig nya sanktioner mot Ryssland.

Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod.

Vad kan då en nyfascistisk regering faktiskt göra i dagens Italien? Svaret är, trots allt, relativt mycket.

– De som hävdar att de kommer att fortsätta samma politik som den förra regeringen överdriver. Meloni kommer förmodligen att vara väldigt hård mot invandring, säger Philip Heimberger.
Det råder ingen tvekan om att Italiens bröder är övertygade nyfascister. Meloni har aldrig hymlat med sin beundran för diktatorn Benito Mussolini, som hennes parti är en direkt arvtagare till. I en intervju med fransk tv 1996 beskrev hon honom som en ”god politiker”.

I flera tal under kampanjen har hon kritiserat modern identitetspolitik och framhållit behovet av traditionella familjevärderingar. Mycket handlar också om att återupprätta fascismen som rumsren politisk ideologi. I sitt sista svavelosande kampanjtal beskrev hon den förestående segern som en milstolpe för hennes rörelse.

– Efter vår seger kan ni höja era huvuden och äntligen uttrycka det som ni alltid har trott på!

I praktisk politik kan detta översättas till hårdare tag mot invandrare, minoriteter och kvinnors rättigheter. Fartyg med räddade migranter lär återigen hindras från att lägga till i italienska hamnar, som under Salvinis tid som inrikesminister mellan 2018 och 2020. Etniska minoriteter, såsom romer, kan på olika sätt få det svårare att få tillgång till grundläggande samhällsservice.
Kvinnor lär också få se sina rättigheter kringskurna. När EU-parlamentet nyligen slog fast att Ungern inte längre kan kallas för en demokrati ryckte Meloni ut till landets försvar. Det är ingen hemlighet att det landet är en inspirationskälla för Italiens bröders övervägande katolska väljarbas – inte minst i fråga om abortlagstiftningen, som nyligen skärptes av Viktor Orbán. I regioner som Umbrien, där Lega redan sitter vid makten, har man börjat göra det svårare för kvinnor att göra abort.

Alessandro tror dock inte att regeringen kommer att försöka ändra lagen i denna fråga.

– Italiens bröder är det första partiet som leds av en kvinna och kan nu föra den första kvinnan till makten i vår nation. De kommer inte att ändra lagen. Men jag anser att kvinnor bör ges möjlighet att inte göra abort, till exempel genom ekonomiskt stöd till familjer och utbyggd barnavård, starkare rättigheter, fritid och högre löner för föräldrarna.

I Florens har inget förändrats sedan valnatten. Människor hastar till sina ärenden, tar sin aperitivo på eftermiddagen och läser tidningen. Kanske kommer inte mycket att förändras heller. Med tanke på det begränsade utrymmet för alla partier att i grunden förändra något i Italien är det inte otroligt att även Melonis opinionssiffror har kollapsat inom några år.

Men risken finns också att nyfascismens seger blir början på ett mer långsiktigt projekt. I den toscanska kuststaden Piombino, strax sydväst om Florens, firar Italiens bröder en viktig lokal seger. Om partiets inbrott i Italiens röda bälte fortsätter kan en comeback för den italienska vänstern, som sedan 1990-talet är en skugga av sitt forna jag, komma att bli mycket svårare än vad många räknat med.

Under ett besök i Florens i början av september sade Meloni att ”det finns inte längre några fästen”. Det är nu upp till den breda italienska vänstern att bevisa att hon har fel.

Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr