Det är aldrig så tydligt vad landets ledning sysslar med som i de utspelstider innan en budget presenteras. Men vad S och MP håller på med, tillsammans med sina samarbetspartier L och C i det så kallade januariavtalet, är även nu, veckan innan höstbudgeten läggs fram i sin helhet, högst oklart.
Mer än som det styrande råd sammansatt av tänkande pragmatiker man vill vara framstår regeringens maktutövning som den hos en förvirrad feodalherre: nyckfull, raglande och till fara för både sig själv och undersåtarna. Om man ens kommer ihåg vilka undersåtarna är.
Att socialdemokratin håller på att tappa arbetarkollektivet är tydligt. Att det beror på att den gruppen inte på länge fått ta del av mer än smulor från herrens bord borde också vara det.
Det senaste decenniet har andelen socialdemokratiska väljare inom LO minskat från nästan 70 till 30 procent. Inget tyder ännu på att någon vändning av trenden är på gång. I höst talar LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson för första gången på Vänsterpartiets så kallade Vänsterdagar. Alliansen mellan den fackliga centralorganisationen och S är därmed inte alls bruten, men LO kommer inte heller att gå i döden för ett S som ger deras medlemmar noll och intet hur länge som helst.
Problemet med den politik som regeringen för är inte bara att varje enskilt förslag i en riktning vägs upp av ett med motsatt tendens, problemet är också att samhället som helhet därmed saknar riktning.
Lite här, lite där, och aldrig några stora förändringar. När stora förändringar är precis vad vi behöver.
Jättesatsningarna på klimatet, infrastrukturen, välfärden, utjämningen.
I stället får vi blandpåse.
Och i en blandpåse är det inte arbetarna som vinner. Det är på sin höjd medelklassen, men framförallt är det samma rika gäng som alltid vinner på att samhället fortsätter att se ut som det gör. Ytterligare skattesänkningar för de rikaste, uppluckrad arbetsrätt och en privatiserad arbetsförmedling förstärker dessa tendenser ytterligare.
LO kommer inte att gå i döden för ett S som ger deras medlemmar noll
och intet hur länge som helst
De rika omfördelar åt sig själva, och utan en tydlig politisk riktning åt andra hållet blir också resultatet att de rika får ännu mer och de som behöver det ännu mindre. Socialdemokraternas historiska berättigande har varit att driva just den politik som motverkar denna tendens. Vad har man nu?
Man har skådespel, men inget bröd.
Regeringen storsatsar på klimatet: men gör det genom att ge pengar till de värsta utsläpparna. Det kallas för ett omställningsbidrag, men det ”industrikliv” för sex miljarder som är en avgörande del av höstbudgetens klimatsatsningar är ett utslag av den paradoxala politik som säger att vi måste ge pengar till företagen för att de ska ha råd att sluta förstöra planeten.
Försvaret ska också få mer pengar, men det finansieras med reformutrymmet, och det har vi sagt här på ledarsidan tidigare: reformutrymmet måste användas till välfärdens ökade kostnader, varje år, annars innebär det i praktiken en nedskärning. Nu tar vi alltså pengar från sjukvården och ger till bomber och granater.
Det kanske är bättre än Reinfeldt-årens nyliberala störtlopp eller den rasistisk-konservativa axel som med nöd och näppe utestängdes vid regeringsbildningen, men det finns också en rent teknokratisk aspekt: den att man måste ta ansvar, vara regeringsduglig, kompetent.
Man måste kunna styra landet. Men vart styrs landet? Och är det verkligen att styra om man ror i cirklar?
Det har funnits ett vagt hopp kring den här budgeten. Att S och MP, som hittills regerat på en M-KD-budget, nu äntligen skulle få chansen att ta tag i Sverige, som det heter. Äntligen få göra något för de sina, arbetarrörelsen respektive klimatet.
Men i kommande höstbudget syns fortfarande högerns fingeravtryck på så gott som varje sida, och S verkar har tappat greppet.
Så blir de smala skärningspunkterna där de styrande partierna möts till ett slags pseudopolitik. Bara utspel för att plocka poänger, ingen förändring för de som stöttat regeringen. Feodalherren raglar vidare. Allt fler av de forna undersåtarna viskar att han är naken.
