Det finns mycket att säga om den svenska skolan. I internationella jämförelser rankas den svenska skolan lågt. Frågan om läxors vara eller inte vara brukar återkomma med jämna mellanrum. En högst rimlig ståndpunkt är att så mycket av skolarbetet ska göras i skolan. Det är inte alla barn som har föräldrar som kan hjälpa dem med läxor och lägger skolan allt för stor vikt vid läxor kommer det att bidra till ökade skillnader mellan barnen. Barn behöver också göra andra saker än att göra läxor på sin fritid. Läxor är inte ovanligt redan för de yngsta barnen.
Min dotter har haft läxa varje vecka sedan förskoleklassen, det vill säga första året i skolan för sexåringar. Nu när hon går i första klass har hon oftast läxa i både matematik och läsning varje vecka. Läxorna är inte särskilt svåra för henne och det tar sällan mer än tio minuter på helgen för att göra dem. Frågan är bara varför hon då inte kan göra de där två sidorna med matteuppgifter på lektionstid istället?
Det senaste påfundet från skolan är att barnen ska läsa högt för sina föräldrar varje dag. På en blankett ska vi föräldrar skriva upp hur många minuter vi läst tillsammans varje dag och blanketten ska lämnas in till skolan varje fredag. I den senaste instruktionen stod att barnen ska läsa minst 15 minuter minst fem dagar varje vecka. Oavsett om det är sju eller fem dagar som är skolans krav, är det faktiskt inte rimligt. Skolplikten i skollagen gäller elever – inte föräldrar. Om jag väljer att läsa med mitt barn tre gånger per vecka så har skolan faktiskt inte med det att göra. Om mitt barn redan läser så pass bra själv att hon får ut mer av att läsa en spännande kapitelbok på egen hand, än att ägna sig åt högläsning med mig, så har inte skolan med det att göra heller.
Vi lever i ett samhälle där det finns väldigt lite tid för vila. Det skulle nog vara bra om barn i de tidiga skolåren kunde få göra någonting annat än att traggla läxor på kvällar och helger. Oavsett om det handlar om barn som får för lätta läxor, vilket gör att de tappar lusten och kreativiteten eller om det gäller barn som har svårt och där läxorna tar lång tid. Vi lever också i en tid där allt möjligt ska kontrolleras och övervakas.
Ponera att en förälder fyller i den där blanketten sanningsenligt. Det blev kanske bara fem minuter på tisdagen och åtta minuter på lördagen. Vad händer om det är ett barn som ett par år senare skulle behöva något extra stöd i skolan? Kan blanketten komma att användas för att lägga över skolans misslyckande på föräldern? För att skolan ska slippa undan sitt ansvar för att lära barnen det som de ska lära sig i skolan?
Det är givetvis väldigt viktigt att barn lär sig läsa ordentligt. Det är inte det jag ifrågasätter. Men var går gränsen för hur skolan kan detaljstyra barn och föräldrar utanför skoltid? Barn som har svårt att lära sig läsa måste få det stöd de behöver. Av skolan. Om föräldrarna har möjlighet är det jättebra om de får veta av skolan på vilket sätt de bäst kan hjälpa sitt barn. Men det kan inte vara föräldrarnas ansvar. I början av veckan presenterade alliansen i klassisk Jan Björklund-anda (DN debatt 24/3) ytterligare förslag som ökar de kontrollerande funktionerna i skolan.
Eleverna ska få betyg redan från årskurs fyra och samtliga elever ska kunskapstestas redan från årskurs ett. Det skulle vara bättre om skolan ägnade mindre tid åt betyg, byråkrati och att reglera fritiden för föräldrar vars barn klarar sig bra i skolan. Då skulle det sannolikt frigöras tid till att arbeta med de barn som faktiskt behöver mer hjälp.
Härom veckan gick alliansen ut med beskedet att de avsätter 2,3 miljarder till den svenska grundskolan. Efter det har en diskussion pågått om huruvida det är bättre att använda pengarna till att höja lärarnas löner eller till att anställa fler lärare och därmed skapa mindre klasser. En klok lärare kommenterade debatten med att det inte spelar så stor roll hur stora eller små klasserna är om elever med stora stödbehov inte har tillgång till specialpedagoger.
Det ligger någonting mycket klokt i det. För de som har det allra svårast i skolan måste det finnas specialpedagoger som har kompetens och tid att hjälpa dem utifrån deras behov. Men för det stora flertalet barn handlar det nog trots allt om att klasserna behöver bli mindre. Då skulle lärarna hinna uppmärksamma varje enskilt barn och kanske skulle sjuåringarnas föräldrar slippa agera lärare på fritiden.
