Inrikes/Nyheter 10 september, 2022

BB-ockupanterna hoppas på valet

Sollefteåbor har demonstrerat under hela mandatperioden för att återfå sitt BB. Samtidigt fortsätter sjukvården i region Västernorrland att bottenrankas. Hur kan vårdproblemen vara kvar på en plats där så många har engagerat sig för att lösa dem – och kan regionpolitikerna ens göra något åt det?

Den 15 maj i år bestämde sig Sollefteås BB-ockupanter för att återta sin plats. Pandemin hade tvingat dem, liksom många andra, att utföra sin protest digitalt. Återgången drog ut på tiden – många ockupanter är äldre och ingen vill beskyllas för att ligga bakom en ny smittovåg – men nu var det dags.

Kjell Westlin och Carina Hellström var först på plats. Den nya sjukvårdsdirektören hade kommit med ett hot: regionen har fått nya ordningsregler, obehöriga får inte vara i vårdens lokaler och den som vägrar lyssna kommer mötas av polis. Carina Hellström gav svar på tal.

– Vi är en fredlig ockupation, vi är redo att förhandla. Men vi kommer inte att flytta på oss om någon säger att vi måste. Vi kommer att sitta kvar, sade hon till SVT.

Två och en halv månad senare svarar Kjell Westlin i telefon. Han berättar att han varit på BB en gång i veckan sedan i maj. De är alltid minst två personer där. Och jo, polisen har varit förbi.

– De kom dit och tittade när vi startade upp. De sa: ”Det är inga oroligheter här, inget våldsamt. Det verkar lugnt. Härifrån kan vi fara”, berättar Kjell Westlin för Flamman.

Efter tre minuter vill han lägga på. Han har fortsatt engagera sig, men är trött på att tala om det här.

– Nu måste folk inse att vi behöver ett sjukhus. Det är nog inget annat. Jag pratar inte mer om det. Nu är det valet som får avgöra.

Sollefteå sjukhus är valfrågan som vägrar dö. För fyra år sedan åkte partiledarna i skytteltrafik till Lasarettsgatan 1 för att visa att de vill ha en mer tillgänglig vård. Den här gången är det tystare från rikspolitikerna. Men i region Västernorrland, som beslutar om saken, har det lett till parlamentariskt kaos. Under våren har de styrande socialdemokraterna precis som på riksplanet försökt reda ut vilka de egentligen regerar med. Oppositionen har formats om. Oheliga allianser har ingåtts. Och Centerpartiet har anklagats för att svika sin oppositionsroll för att stödja socialdemokrater.

– Det är komplext, säger regionala expolitikern Lena Asplund till Flamman.

Hon är före detta riksdagsledamot och moderat ut i fingerspetsarna. På söndag väljs hon med största sannolikhet till ännu en mandatperiod i Sollefteå kommunfullmäktige. Men toppuppdraget i regionen – ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden – har hon lämnat i förtid, i protest mot sitt eget parti.

– Jag kan inte stå bakom det Moderaterna går till val på där: att lägga ned Sollefteå sjukhus.

Förslaget kom i mars och skakade om regionpolitiken. Medan andra partier började förbereda valrörelsebudskap om att satsa på Sollefteå sjukhus, med ett återöppnande av BB och akutkirurgin som slutmål, meddelade regionens näst största parti att de vill gå åt helt andra hållet. Man måste prata om ”elefanten i rummet”, konstaterade de. Moderaterna, som vid den här tiden var Socialdemokraternas största koalitionspartner, ville byta ut sjukhuset mot en ambulanshelikopter och fler vårdplatser i Sundsvall och Örnsköldsvik.

Lena Asplund har bestämt sig för att rösta blankt.

– För det första behövs sjukhuset för befolkningen, för det andra kommer Försvarsmakten växa här, säger hon och fortsätter:

– Det vore en katastrof om det lades ned. Vi har också en åldrande befolkning. Alla kan inte åka tolv mil till Sundsvall.

Medan Moderaterna hanterade inre stridigheter seglade ett mer trängande problem upp på dagordningen: hela region Västernorrland saknade personal inför sommaren. En riktad lönesatsning för de yrkesgrupper där det råder störst brist hade fått motsatt effekt och lett till massuppsägningar. Om inget gjordes riskerade akutsjukvård att stängas.

Socialdemokraterna samlade alla partier till dialog. Enligt de andra partierna var det snarare ett informationsmöte. S hade beslutat att satsa ytterligare 50 miljoner på ännu fler löneökningar. Den här gången skulle det göras rätt.

Tre veckor senare blev moderaterna ett oppositionsparti. Tillsammans med KD, SD och lokala Sjukvårdspartiet presenterade de en betydligt mer ambitiös lönesatsning: 250 miljoner kronor. Vänsterpartiet höll sig borta från pressträffen eftersom de inte ville göra gemensam sak med SD, men meddelade att de skulle rösta för förslaget.

En hårfin omröstning slutade med att Centerpartiet bytte sida och Socialdemokraternas förslag vann. Centerpartiets Jonny Lundin lovade att möjliggöra S styre fram till valet – samtidigt som han behöll posten som oppositionsråd.

Personalen som sagt upp sig började återvända. Två dagar senare presenterar Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en utredning om Sundsvalls sjukhus. Den visade att gamla och sköra akutpatienter ligger på bår 10–15 timmar utan tillsyn eller mat.

Regionens högsta politiker Glenn Nordlund (S) meddelar genom sin politiska sekreterare att han inte har tid för en intervju. Däremot skickar sekreteraren ett långt mejl om att bilden av Västernorrland som en region med särskilda problem är överdriven. Granskningar från medier och myndigheter visar något annat.

Utöver IVO:s rapport, som kommer med ett hot om 15 miljoner kronor i vite om problemen inte löses innan sista september, rapporterar SVT:s Uppdrag granskning att Västernorrland är sämst i Sverige på att leva upp till vårdgarantin. Ett exempel är ögonvården, där bara 38 procent av de som behövde en gråstarrsoperation fick den inom vårdgarantins 90 dagar år 2020.

Därutöver har 30 procent av dem som vårdats på IVA under coronapandemin dött – den tredje högsta siffran i landet. Och berättelserna som gett bränsle åt BB-ockupationen – bilresor på 20 mil för att genomgå en förlossning – finns alltjämt kvar.

Lena Asplund, som trots sitt avhopp varit ansvarig för sjukvården under nästan hela mandatperioden, svarar att mycket av problemen beror på pandemin. Utöver det säger hon att det handlar om bristande personalpolitik, löner och arbetsvillkor. När det saknas läkare och sjuksköterskor blir man tvungen att hyra in stafettpersonal, som är dyrare, och då blir utrymmet för andra vårdsatsningar mindre, vilket gör att man får svårare att rekrytera personal. En självförstärkande rundgång.

Hur ser du på möjligheterna att bilda en majoritet och komma åt de här problemen efter valet?

– Det vill jag inte lägga mig i, eftersom jag lämnat det hela. Då sitter man på avbytarbänk och tycker att man kan och vet allt.

Men en sak vet hon: staten behöver ta ett större ansvar.

– Man måste ha en bättre ekonomisk utjämning. Speciellt för regioner med en åldrande befolkning och vikande skatteunderlag. Vi måste få en vård på lika villkor.

Det finns inga aktuella opinionsmätningar inför valet i region Västernorrland. BB-ockupanter säger dock att Sjukvårdspartiet (Sjvp) har stort stöd bland dem som ägnat sitt liv åt frågan. Den senaste mätningen, gjord hösten 2021 på uppdrag av Moderaterna, ger visst stöd åt det. Där spås partiet få ett väljarstöd på 11 procent.

Gruppledaren Robert Thunfors turnerar just nu runt i regionen i en ambulans. När Flamman ringer honom håller han på att resa ett partytält i Härnösand.

– Vi har lagt nästan tre gånger mer pengar på den här valrörelsen än på den förra. Och vi har varit väldigt aktiva under mandatperioden.

Thunfors är gammal sosse. Skolad i SSU, partimedlem i fjorton år, sedan rekryterad till Sjukvårdspartiet efter att ha startat ett eget parti i Timrå. Men Sjukvårdspartiet vill, liksom många andra lokala missnöjespartier, helst inte tala om höger och vänster.

– I region Västernorrland finns inte den skalan. Det handlar snarare om centralisering eller decentralisering.

Enligt honom är Sjvp, V och KD de tydligaste förespråkarna för en mer decentraliserad vård. På andra sidan finns S, M, L och SD.

– Man har trott på stordriftens fördelar, men det har visat sig att det inte är sant. Man behöver ha tre sjukhus. Att lägga ned verksamhet på ett sjukhus skapar bara överbelastning på de andra två, för personalen flyttar inte med.

Ändå gick ni fram med ett gemensamt oppositionsförslag med M och SD i våras. Ett av de partierna vill lägga ned Sollefteå sjukhus. Hur går det ihop?

– Det var sakfrågan (ökade lönepåslag till vårdpersonal, reds. anm.) vi gick ihop om. Vi var inte helt överens om finansiering. Men Moderaterna var överens med oss om neddragningar i administrationskostnader, de har förflyttat sig rejält åt vårt håll i den frågan. Sedan började de skramla om Sollefteå sjukhus, men då var vi och V tydliga i den dialogen: ska ni slänga in ett sjukhus i de här diskussionerna så går vi härifrån.

Lena Asplund, som gick rakt emot sitt eget parti i frågan om Sollefteå sjukhus, säger samtidigt till Flamman att ett återöppnande av BB inte är praktiskt möjligt eftersom patientunderlaget är för litet, och eftersom det är omöjligt att få den specialistkompetens som behövs. Den förklaringen ger Robert Thunfors inte mycket för.

– Hon har solklart fel. Det är neddragningar som har skrämt bort personalen. Vi har medlemmar som är barnmorskor från Sollefteå. Vi har diskuterat en plan med C, V och KD, hur man skulle gå till väga. Men man kan inte starta BB 1 januari 2023, man måste bygga upp miljön under förmodligen ett eller två års tid och börja i någon ände. Det handlar om att skapa en stabilitet och en tro på att det fungerar.

Vänsterpartiet ser däremot en tydlig vänster-höger-konflikt i botten av region Västernorrlands problem.

– Det finns inte en enskild förklaring, men grundproblematiken är liberal politik på ett nationellt plan i 30 år, säger Nina Orefjärd, V:s gruppledare i regionen.

Hon pratar om ett skevt skattesystem som gör att politiker måste höja skatterna samtidigt som det går sämre för vården, en brist på nationell utjämning och en tungrodd administrativ apparat. Dessutom nämner hon samma dyra stafettläkarspiral som Lena Asplund tog upp.

– Det finns en gemensam trend bland många regioner som har liknande förutsättningar: Norrbotten, Jämtland, Härjedalen, Västerbotten och till viss del Dalarna.

Likt Sjvp talar hon om att flytta beslut och styrning närmare personalen, och att locka tillbaka personalen genom att investera sig ur krisen. Samtidigt säger hon att regionpolitikerna har ett mer eller mindre omöjligt uppdrag tills staten tar ett större ansvar.

– Det är ett ekonomiskt moment 22.

Ni har kampanjat intensivt i de här frågorna och Jonas Sjöstedt lade stor vikt vid BB-ockupanterna i valrörelsen 2018. Ändå säger ockupanter jag pratar med att Sjukvårdspartiet har störst stöd bland dem. Vad beror det på?

– Du har kanske pratat med enskilda. Och det är så att Sjukvårdspartiet syns, de är duktiga på att kampanja. Men om man ser på förra valresultat växte vi mycket också, från 6,9 till 10,6 procent. Jag hade såklart önskat att vi skulle ha alla röster. Vi har mycket liknande politik, men vi har också en helhetstanke om det nationella planet, vissa sådana bitar har inte Sjvp.

S får klä skott för mycket av kritiken mot vården i region Västernorrland, samtidigt som de är ett naturligt samarbetsparti för V på riksplan och på många andra håll i landet. Är det till skada för er tror du?

– Det kan ju vara så för någon, men jag tror inte det faktiskt. Det är väldigt tydligt att vi skiljer oss från dem när det gäller regionfrågan, säger hon och fortsätter:

– S är den naturliga samarbetspartnern, men inte här. Här handlar det om att hitta samverkan med andra partier som ser liknande problem och lösningar.

Vilka skulle det kunna vara?

– Det är svårt. Sjvp står oss ganska nära, annars kan jag inte säga så mycket faktiskt. Jag vet inte vad som kommer att hända.

Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr