SPORT Hej, och välkomna till den hittills enda av mina artiklar i den här tidningen som är skriven utanför Sverige.
Den skrivs, närmare bestämt, i Belgien. Transporten till kontinenten har lämnat mig med en fråga. Denna fråga måste ställas till den samlade europeiska sportjournalist- kåren. Nämnda fråga lyder som följer: hur dumma är ni, egentligen?
Frågan kan verka lite väl direkt, kanske rent av uppfattas som förolämpande. Visst, det är också meningen. Till att börja med finns det en stor själslig tillfredsställelse, och ett egenvärde, i att skälla på Europas samlade hop av sportjournalister. Alla (mer eller mindre) beter sig faktiskt som om de vore de dummaste varelser som någonsin gått på denna jord.
En skock får helt utan respekt för vare sig sitt yrke eller sina nyhetsobjekt.
Detta gäller särskilt vid tänkbara spelarövergångar eller maktvändor i olika internationella förbund. Någon får för sig något, och sedan kablas det ut över världen som om det vore gudagiven sanning. Ingen tar någon hänsyn till vare sig logik, sunt förnuft eller rimlighet.
Ett typiskt exempel: uppgifter i brittisk press från någon form av okänd källa gjorde gällande att David Beckham var ”så gott som klar” för Milan. Detta berodde enligt uppgift främst på att hans fru Victoria är i färd med att rädda en dalande skådespelar/sångkarriär, och att Milan ägs av Silvio Berlusconi.
Denne skulle då enligt samma uppgift kunna kombinera att få en ny komplementspelare som säljer sjukt mycket tröjor, med att erbjuda spelarens fru ett bra jobb.
Substansen i denna uppgift är helt sekundär. Ty här har någon eller några helt enkelt satt sig ned och klurat: ”Jo, du vet hans fru, hon är väl någon slags ex-Spice Girl?” ”Jo, visst.” ”Borde inte hon, liksom, också påverka den här affären?” ”Jo…” Och så vidare.
Således känns viljan att skälla ut Europas sportjournalister ibland helt omöjlig att stå emot. Men bortom den initiala ilskan och aggressionen, så ligger en mer analytisk process. För frågan kvarstår: hur dumma är ni, egentligen? Naturligtvis är det mest sannolika svaret att de inte alls är dumma. De vet bara vad som säljer, och hur man ska bete sig för att få ut så mycket tidningar som möjligt. Men inte desto mindre är det sorgligt att se. Det flyttar dessutom fokus från annat. Så länge tusentals journalister sitter och försöker kombinera olika halvsanningar med varandra för att i slutända presentera något som kanske helt saknar sanningshalt, så låter de bli att göra annat. Det blir inget skrivet om damfotboll, idrott i tredje världen, organisering för förändring bland arbetarsupportrar eller vad som helst som skulle kunna tillföra något verkligt.
