Varför gav EU förra året fem miljoner kronor till världens åttonde rikaste människa?
Stefan Persson, ägaren av Hennes & Mauritz, med en förmögenhet på 175 miljarder kronor kan ju knappast betraktas som en fattig EU-medborgare.
Och varför gav EU 896 000 kronor till den svenske kungen?
Kungen behöver knappast EU-stöd. Det årliga statliga bidraget till hovet uppgår till mer än 63 miljoner kronor.
Mångmiljardären och kungen fick pengarna av EU för att de äger stora gårdar. 2012 utbetalades 380 miljarder kronor i så kallat gårdsstöd. På grund av EU:s jordbrukspolitik ges enorma belopp bort till personer som inte behöver pengarna. Och som i flera fall inte ens sysslar med jordbruk.
Det här vet vi tack vare att Sverige har den mest öppna redovisningen av hur EU:s jordbruksstöd fördelas. I flera länder är det betydligt svårare att ta reda på vem som får pengarna. Och den slutna EU-kommissionen gör inte efterforskningarna lättare.
För de fattigaste bönderna i världen innebär EU:s jordbrukspolitik en katastrof. Med så kallade interventionsuppköp så köper EU upp jordbruksprodukter som inte kan säljas i Europa. Det blir stora lager som sedan med exportstöd säljs till utvecklingsländer. Konsekvenser: Tiotusentals kycklingfarmare i Västafrika har blivit arbetslösa. De kan inte konkurrera med EU:s exportstödda billiga kycklingbitar. Storföretaget Arla gör stora vinster i Afrika genom att sälja EU-subventionerat mjölkpulver. Massor av afrikanska mjölkbönder har därmed slagits ut och förlorat sin försörjning.
I Europa har jordbrukspolitiken haft ”negativa konsekvenser för sysselsättningen på landsbygden”. Det konstateras i en rapport från OECD. En expertgrupp för studier i offentlig ekonomi granskade nyligen det EU-stödda svenska landsbygdsprogrammet. De slog fast att det årliga stödet på fem miljarder kronor har ”oklara effekter och tveksam samhällssnytta”.
Hur kunde det bli så här? EU:s jordbrukspolitik växte fram i ett Europa som fortfarande höll på återhämta sig från andra världskriget. Att säkra produktionen och mat till alla var naturligtvis ett viktigt mål då. Men flera decennier senare är systemet med fokus på inkomststöd rena vansinnet. Nu innebär det storskaligt jordbruk, kemikalieanvändning, övergödning och intensiv djurhållning. De viktiga målsättningarna hålls tillbaka. Det gäller frågor som; miljö, klimat, landsbygdsutveckling, ekologisk odling och förbättrad djuromsorg.
EU-kommissionen påstår att man nu satsar på ”gröna lösningar”. Den nya gigantiska sjuårsplanen för jordbruket, som tar nästan 40 procent av EU:s budget och kommer att kosta 500 miljarder kronor per år, sägs vara ”betydligt grönare”. Men organisationen BirdLife Europa säger att planen inte alls är grön, ”bara grönmålad”. Och Naturskyddsföreningen konstaterar: ”den påstådda förgröningen är ett dåligt skämt”.
Men vem är egentligen förvånad. Storföretag och en välbärgad jordbrukslobby har haft störst inflytande över sjuårsplanen. Alla svenska partier är i olika grad kritiska till EU:s jordbrukspolitik. Trots det sa regeringen ja i Bryssel. De försvarade sig med EU-anhängarnas motsägelsefulla argument: ”Om man säger ja kan man vara med och påverka”.
Det hade naturligtvis varit bättre att säga nej. Och mobilisera den stora folkopinion som vill ha en sund jordbrukspolitik, med produktion av livsmedel på ett miljövänligt och solidariskt sätt.
På sikt är det enda rätta att åternationalisera jordbrukspolitiken. För om man studerar alla sjuka saker som EU har hittat på under sin 56-åriga existens, så intar jordbrukspolitiken, den allt annat än hedrande, förstaplatsen.