Kriget mot Irak blev tack vare fredsrörelsen betydligt mindre blodigt än det hade kunnat bli. Men den ockupation som följt blir blodigare för varje dag.
I The Guardian den 9 december kan man läsa att USA:s trupper nu tar israeliska specialister på upprorsbekämpning till hjälp och kopierar Israels metoder i sin ockupation av Irak: man river motståndskämparnas hus och spärrar av hela områden där man identifierat motståndare. Det står helt klart att USA, precis som Israel, struntar i internationell lag om man bara får möjligheten.
Motståndsrörelsen i Irak har också fått ta ställning till samma problem som de palestinska organisationer som bekämpar Israels ockupation. Skall man, i enlighet med folkrättens regler, avhålla sig från att anfalla civila mål eller inte? Och vad skall då räknas som ett civilt mål?
Enligt folkrätten är motståndshandlingar mot en ockupationsmakt en rättighet. Men det finns gränser, precis som för krig, fastslagna i Genèvekonventionen. Att sikta på civila mål eller att riskera stora civila skador är inte tillåtet. Likaså är det förbjudet att anfalla till exempel Röda Korset som bär skyddssymboler eller icke-stridande parter som FN.
Att sedan USA placerar militära anläggningar i närheten av Röda Korset och att FN faktiskt tidigare varit stridande part i Irak gör det hela mer komplicerat.
Men det ändrar inte principfrågan. Om Röda Korset används militärt kan det legitimt attackeras, inte annars.
Vänstern kräver normalt att internationell lag, folkrätten, FN:s resolutioner och Genèvekonventionen följs.
Därför är det också rimligt att uppmuntra sådant motstånd som följer internationell lag. Det är också det som gör det lättast att stödja en legitim väpnad kamp mot ockupationerna, att inte förfalla till nyset om fredligt motstånd som torgförs av kollaboratörer i Irak.
En motståndskamp som struntar i internationell lag stärker ockupanternas legitimitet att öka repressionen, både inom ockupationsmakten och i den internationella opinionen. Snart sagt det enda argument som nu används för israelisk aggression är att den skall skydda mot terror.
Självmordsbomber med civila mål har inte heller lett till ökat tryck på Israels regering att dra tillbaka trupperna.
Logiken är densamma som RAF:s misslyckade idé om att statens repressiva ansikte skall visas. Visst får det staten att visa ett repressivt ansikte: men folk tenderar att välkomna repressionen mot vad som uppfattas som fienden när deras familjemedlemmar dött eller lemlästats.
Åtminstone när de anser sig ha rätt att bo i sitt eget land. Där finns en skillnad mellan Hamas terror inne i Tel Aviv och plastbomberna mot franska kolonisatörer i Algeriet. Det var legitimt att sparka ut fransmännen. Men knappast att få israeler att lämna icke-ockuperad mark.
Det finns många inom vänstern som sopar frågan under mattan genom att säga sig förstå självmordsbomber och attacker på civila mål.
Och visst, man kan ha mycket förståelse för självmordsbombare. Men vi kan ju förstå en israels hämndbegär likväl som en palestiniers.
Det kan inte vägleda politiska strategier.
Den sista invändningen är att vi här i ett tryggt land inte kan bestämma hur kämpande människor mitt i ett krig skall forma sin kamp.
Och det är en riktig invändning, för vi har inte en chans att bestämma något sådant. Men vi måste ha principer för hur vi själva tar ställning.
Vi har inte råd att låta vare sig bråk mellan exilgrupper, personstrider eller mediadrev minska fredsrörelsens kraft.
Det gäller att gjuta en grund för fredsarbetet över lång tid i en tid då ockupationerna blir blodigare för var dag.
