Häromdagen frågade min 5-åriga dotter sin mamma om vi var fattiga, hennes mamma svarade: ” Ja, vi är fattiga”. Då bröt jag in i samtalet och förklarade att vi inte är fattiga. Vi har ett hem att sova i, vi är inte hemlösa, vi kan köpa mat, vi svälter inte. Vidare kan du gå i förskolan, du har leksaker, du har ett dockskåp (en gåva från Uppsala-politikern Eva Edwardsson.) Allt det visar att vi inte är fattiga. Människor som är hungriga och hemlösa och vars barn inte kan gå till skolan – de är fattiga. Då log min dotter av lättnad över att inte vara fattig.
Men vår situation är inte så bra som jag låtsades inför min dotter. Låt mig dela historien med er. År 2009 erbjöds jag fristadsstipendium i Uppsala och flyttade hit från Stockholm. I Stockholm hade jag en plats att sova på, så jag var inte hemlös där heller. Under tiden kom min familj hit och jag lämnade stipendielägenheten och vi fick en lägenhet genom Uppsala kommun, vi betalade hyran ordentligt varje månad. Vi hade inte så mycket kunskap om vilka lagar och regler som gäller och fick information om att vi kunde bo kvar så länge som vi betalade hyran och det gjorde vi. Men nu har vi fått information om att vi inte får bo kvar i lägenheten och att vi måste lämna den inom några månader eftersom det inte var förstahandskontrakt. Det var ett sorts stöd från kommunen.
Nu letar jag bostad genom vänner, nätverk, Blocket, Uppsalahem, Akademiförvaltningen, Vasakronan och andra privata hyresvärdar. Jag har hållit på i mer än tre år utan någon framgång. Vi tigger inte, vi vill betala, men vi hittar ingenting. Om man har pengar kan man köpa en lägenhet när som helst. Vad erbjuder Uppsalahem? Jag har stått i kö i mer än tre år, hur många år måste man vänta på en lägenhet? Vem kan svara på det? Jag har inte fått några klargörande svar från någon tjänsteman. Det enda de säger är att vi måste lämna vår nuvarande lägenhet. Var ska vi sova sedan? De har inte något svar.
Jag är väl medveten om att det är tusentals andra i samma situation som vår och de vill alla betala hyra. De flesta lägenheterna är sådana som man måste köpa och det visar tydligt att bostadspolitiken har gått snett. När jag pratar med Uppsala kommuns bostadsansvariga blir jag mycket upprörd när jag får frågan: Kan du flytta till en annan stad? Vad kan jag svara dem? Jag vill helt enkelt fråga: vad har Uppsala för problem? Har Uppsala blivit översvämmat av vatten?
Som jag mycket väl vet är jag inte ensam om att uppleva detta, tusentals möter samma problem och får samma provokativa frågor, när de söker någonstans att bo.
Kan inte Uppsala prioritera att lösa bostadsproblemen? Jag representerar inte ståndpunkt från någon akademisk expert, jag gör bara reflektioner över det jag upplever. Hur stort är Uppsala i dag? Det är en stad på cirka 200 000 invånare. Jag har vänner i olika städer över hela världen och berättar för dem om Uppsala och mina problem som ger mig sömnsvårigheter och stress. Men de kan inte tro mig, mina vänner tror att det är lätt att hitta en bostad i städer som Uppsala eftersom de anser det lätt att hitta någonstans att bo i städer som Paris, Oslo, London, Dehli, Mexico City, Istanbul, Dhaka, Kolkata eller New York som exempel. Hur kan jag förklara det för dem? Jag blev provocerad av mina vänner och svarade att det finns slumområden i sådana städer, men det finns inte i Uppsala. Då blev mina vänner upprörda och ansåg att det var bättre att Uppsala hade slum för att kunna lösa akuta kriser. Jag sade till dem att sluta, men inombords tänkte jag, kanske det vore bra med slum, eller ska jag bo med min femåriga dotter på vandrarhem?
Vem vet, kanske jag en dag kommer att ha råd att köpa en lägenhet i Uppsala? Men då kommer min dotter inte att vara fem år längre. Jag vill inte ha privilegier, men är inte min dotter liksom andra barn värd att ha en bostad? Vem vill svara? Bostadsmyndigheten i Uppsala eller någon annan myndighet?
