Harry Belafonte fick stående ovationer när han plötsligt dök upp på frågestunden efter Göran Hugo Olssons film The black power mixtape på Berlin filmfestival i februari. Jag hade turen att sitta på första bänkraden, och det ska erkännas att den 84-årige sångaren fortfarande har en rätt bländande utstrålning. Anledningen till hans medverkan vid eftersnacket är hans långa politiska engagemang, som sträckt sig från bland annat Medborgarrättsrörelsen, de afrikanska befrielserörelserna och kampen mot apartheid till en stenhård kritik av George W Bush.
The black power mixtape är resultatet av en djupdykning i SVT:s arkiv, där Göran Olsson funnit ett smått fantastiskt material om framför allt Black powerrörelsen och situationen för USA:s svarta befolkning. Klippen är från åren 1967–1975, och guldkornen är många.
Det största scoopet är kanske Bo Holmströms intervju med Angela Davis, gjord när hon satt häktad för medhjälp till mord 1972. Holmström ställer frågor ifall revolutionen Davis önskar sig inte kommer att innebära mycket våld, och Davis svar utvecklar sig till en eldig föreläsning. ”Du frågar MIG vad jag anser om våld”, börjar hon, och berättar om sin uppväxt i Birmingham, Alabama. ”Den som frågar mig om våld har ingen aning om vad den svarta befolkningen har utstått, systematiskt, ända sedan vi fängslades och fördes till Amerika från Afrika”, blir slutklämmen, och den intervjun hade man gärna velat se i sin helhet.
En annan minnesvärd sekvens är när en ung Ingrid Dahlberg, sedermera Dramatenchef, intervjuar Stokely Carmichael och hans mamma. Efter en stund lämnar hon beredvilligt över mikrofonen och låter sonen, som uppenbarligen inte är riktigt nöjd med intervjun, fråga ut sin mor själv. Filmen innehåller också ett tidigt klipp med Black Muslim-ledaren Louis Farrakhan, som SVT tydligen träffade redan 1974.
Harry Belafonte är däremot bara med helt kort, men han var egentligen i Berlin för en egen film, den biografiska Sing your song. Filmen är regisserad av Susanne Rostock, men familjen Belafonte är inblandad i produktionen och huvudpersonen själv har alldeles uppenbart dikterat villkoren. Detta är inte helt till gagn för filmen: den vill hinna med för mycket, och skulle ha mått bra av lite fördjupning. Men även om Belafonte är bra på att hävda sin betydelse – till slut får man nästan intrycket att han både var Martin Luther Kings högra hand, och personligen låg bakom apartheidregimens fall i Sydafrika – så råder det ingen tvekan om hans starka politiska engagemang. Hans historia är hyperintressant.
Han växte upp i Harlem, New York och på Jamaica, och var en av de första svarta artisterna som fick en riktigt stor, blandad publik i USA. Han hade en period en egen tv-show och sålde över en miljon skivor med Banana boat song.
Samtidigt som han alltså var ofantligt populär så blev han diskriminerad när han turnerade med olika shower på 1950- och 60-talen. En kollega berättar i filmen om hur Belafonte gjorde ett demonstrativt dyk i en hotellpool för enbart vita. Han räddades från hotfulla vakter av att massor av fans strömmade till, även om de höll på att dränka honom på kuppen så han fick snabba sig upp ur vattnet och sätta igång att skriva autografer.
Under McCarthy-eran blev Belafonte stämplad som opatriotisk och, naturligtvis, kommunist.
När jag ser alla de svenska reportageklippen i ”The black power mixtape”, inser jag att som svensk har det varit svårt att förstå vidden av hur kontroversiella de amerikanska, svarta befrielserörelserna faktiskt var. Svensk tv framställde deras kamp som rimlig och riktig, även om det fanns frågor kring våld.
Att storstjärnorna Sydney Poitier och Harry Belafonte förföljdes av Ku Klux Klan i en vild biljakt i Mississipi under den så kallade Freedom summer 1964 ter sig nästan overkligt, och man häpnar över den statliga repressionen. En period satt i stort sett alla Svarta pantrar i fängelse. Deras så kallade frukostprogram, där de serverade fattiga barn gratis mat – och antagligen en dos politik – före skolan förbjöds.
Den viktigaste politiska funktion Black powerrörelsen kom att få var kanske som påtryckning mot det politiska etablissemanget. Om man inte förhandlade med sådana som Martin Luther King, så skulle man få med betydligt mer hårdföra grupper att göra.
Att Black power fortfarande betraktas som subversivt vittnar musikern Talib Kweli om i The black power mixtape. Kweli lyssnade en period i början av 2000-talet en del på Stokely Carmichaels tal, rent privat. När han sedan skulle ge sig ut och resa, plockades han till sin förvåning in på flygplatsen och frågades ut om varför han lyssnat på de där talen. Mitt under ”Kriget mot terrorismen” var Black powerrörelsen inte glömd, utan suspekt.
Förutom Sing your song och The black power mixtape visades Mika Kaurismäkis fina dokumentär om Miriam Makeba, Mama Africa, på Berlin filmfestival. Också den sätter politisk aktivism i centrum. Och man undra lite över hur det kommer sig att denna samtidshistoria aktualiseras just nu. Göran Hugo Olsson föreslog att det helt enkelt gått så lång tid att ämnet inte är lika brännbart längre. Hans producent, Jocelyn Barnes, föreslog motsatsen: att det är mer aktuellt än någonsin. Harry Belafonte nickade instämmande.
