Med 1795 avslutar Niklas Natt och Dag sin Bellman noir-trilogi efter föregående 1793 och 1794. Böckerna som gjort enorm succé utspelar sig i Stockholm mellan Gustav III:s och Bellmans död. Men här syns ingen vingad fjäril på Haga. ”Staden mellan broarna” stinker av blod, piss och spyor. Varet flödar ur näsor som förvandlats till syfiliskratrar. Det är som att samhällsrötan tagit fysisk form i staden och dess invånare. Härav Bellman noir.
Noir som genre föddes ur 40- och 50-talets hårdkokta Hollywoodfilmer med en unik visuell stil där ljus och skuggor skarpt kontrasterar, en teknik som i renässansmåleriet kallas klärobskyr. Tematiskt präglas filmerna av moraliska gråskalor och cynisk samhällssyn. Den ensamme detektiven kämpar på i en värld som helst skulle se att han gav upp. Systemet består och de riktiga skurkarna kommer alltid undan.
I Niklas Natt och Dags 1790-tal heter detektiven Mickel Cardell, krigsveteranen som fått anställning som separationsvakt som tack för den arm han offrat i Gustav III:s ryska krig. Cardell, del av de så kallade paltarna, jagar tiggare och prostituerade eller vaktar tukthusfångar.
Efterhand förstår vi att hans rättspatos hindrar honom från att plåga samhällets olycksbarn. I stället ägnar han sig åt fylla och slagsmål, tills han en dag är den enda företrädaren för ordningsmakten i närheten av Södermalm när ett stympat lik hittas.
Landet styrs sedan Gustav III:s död av reaktionären Gustaf Adolf Reuterholm och Stockholms poliskammare är fullt upptagen med att jaga misstänkta revolutionärer och gustavianer. Fallet tilldelas i stället juristen och upplysningsmannen Cecil Winge. Winge ser något i den råbarkade Cardell och de bildar ett av svensk deckarlitteraturs mest minnesvärda utredarpar.
I 1794 och 1795 har det hemliga elitsällskapet Eumeniderna, fullt av libertiner som vältrar sig i sexualsadistiska excesser på ständig jakt efter starkare kickar, en central roll. Särskilt den genomdepraverade Tycho Ceton, en 1700-talets Jeffrey Epstein som skaffar fram underhållning åt de uttråkade högvälborna. Mickel Cardell får här sällskap av Cecils yngre bror Emil, en psykiskt skör överliggare vid Uppsala universitet.
Många recensenter har påpekat böckernas grisighet. Våldet och groteskerierna får det att vända sig i magen även på vana deckarläsare. Barn och fattiga blir maktlösa objekt för överhetens sjuka böjelser. Samtidigt skapar förtrycket inget utrymme för solidaritet. I en nyckelscen ställer sig några gesäller och pissar på en fallen dryckesbroder i stället för att resa honom upp. På engelska har 1793 fått titeln The wolf and the watchman, vargen från den antika romerska sentensen ”Homo homini lupus” – människan är människans varg.
Natt och Dag har svarat att böckerna är en realistisk skildring av perioden utifrån källmaterialet. Den källkritiskt lagde läsaren kan dock fråga sig om det som fastnar i tidningsspalter och domstolsprotokoll verkligen speglar en tids normaltillstånd. Tankarna går till Sjöwall/Wahlöös Stockholm på 60- och 70-talen, där alla 13-åringar är barnprostituerade på preludintabletter.
Noir har i Norden fått en särskild betydelse, nordic noir, en subgenre där poliser med magsår och trasiga familjer konfronteras med välfärdsstatens skuggsidor. Natt och Dags vidräkning med den gustavianska tiden är en nära släkting. Här används mordutredningen för att granska Sveriges inblandning i den karibiska slavhandeln, behandlingen av psykiskt sjuka och sadistiskt klass- och könsförtryck.
Samtidigt finns en grundläggande skillnad. Sjöwall/Wahlöös, Henning Mankells, Leif GW Perssons eller Stieg Larssons samhällskritik är tydligt rotad i en vänstertradition vilket också innebär en alternativ vision för ett mänskligare samhälle. Hos Natt och Dag finns inget samhälleligt alternativ.
En kort utfärd till det revolutionära Frankrike visar i 1795 en regim som är ännu blodigare än den reuterholmska. Även om Cecil Winge anklagas för att vara jakobin är det snarare Rousseau än Robespierre han ser upp till. Det är i stället en av seriens skurkar som vill importera revolutionen, inte för att förbättra något utan för att sprida våld och kaos. Det enda alternativet representeras av luffarkvinnan Lisa Ensam, som helt drar sig undan samhället.
Böckerna hamnar närmare den ursprungliga noirfilmens pessimism, sprungen ur den stora depressionen och världskrigets fasor. Den nordiska noirdeckaren präglas också av en djup besvikelse över socialdemokratins svek och folkhemmets ouppfyllda löften. Samtidigt bar de på ett hopp: den som inte tror på något kan inte bli sviken.
Niklas Natt och Dag skriver för oss som satts att leva efter besvikelsen epok. Vårt problem är inte att vi tvivlar på om politikerna och ledarna verkligen kommer föra tåget till sin slutstation, utan snarare att de verkar lika oförmögna som oss andra att dra i nödbromsen när tåget rusar mot den civilisatoriska kollapsen.
I intervjuer har Niklas Natt och Dag sagt att han tycker att den enskilda individen oftast är älskvärd men att han misstror alla former av kollektiv. 1800- och 1900-talens omvälvningar vill han ”spola ned”. Samtidigt har jag vid läsningen svårt att inte tänka på hur mycket bättre samhället är 2021 än 1795. Och att det inte är några älskvärda individer som tagit oss dit.
Bellman noir-trilogin
1793 • 1794 • 1795
Niklas Natt och Dag
Bokförlaget Forum
