Det är inte första gången det hänt, men det var med ovanlig bitterhet bakom orden som administratören Patrik Markström häromdagen hotade med att lägga ner den ökända Facebook-gruppen Stå upp för Sverige. Han motivering var, förutom att SD aldrig tackat gruppens medlemmar för deras ”slit”, att de flesta av dem ändå ”hellre diskuterar bensinpriser än Sveriges framtid”.
Man kan tycka vad man vill om det så kallade bensinupproret, men om något gott kommit ur den än så länge internetbaserade protestyttringen är det att det offentliga samtalet för en gångs skull kretsar kring något annat än invandring, böneutrop och vilka sånger som sjungs på skolavslutningar.
I skrivande stund har uppemot en halv miljon svenskar gått med i Facebookgruppen Bensinupproret 2.0. Oavsett om gruppen förblir ett internetfenomen eller faktiskt lyckas mobilisera några betydande gatuprotester lär den förbli en viktig referenspunkt för den politiska debatten – om klimatet, landsbygden, energipriserna, skattepolitiken, jämlikheten med mera – under lång tid framöver.
Därmed är den också ett exempel på något som många inom vänstern tyckt sig se ett behov av de senaste åren, nämligen framgångsrik mobilisering kring en tydlig konflikt, till stor del baserad på känsloargument och en känsla av ”vi mot dom” eller ”folket mot eliten”. Och trots sin inriktning kanske bensinupproret också kan lära oss något om vänsterpopulismens möjligheter och begränsningar.
Trots sin inriktning kanske bensinupproret också kan lära oss något om vänsterpopulismens möjligheter och begränsningar
Att missnöjet över höga bränslepriser placeras in i en redan existerande diskurs om den växande klyftan mellan stad och landsbygd är oundvikligt och förutsägbart. Men också paradoxalt eftersom frågans verkliga potential faktiskt ligger i dess förmåga att överbrygga sådana klyftor. På Facebook och i den offentliga debatten skapas aktivt en föreställd gemenskap som rymmer både låginkomsttagare i avfolkningsbygder och bilpendlande höginkomsttagare i storstädernas villaförorter.
Detta är i sig något ovanligt. Efter årtionden av nyliberal omstrukturering ställs vi allt oftare mot varandra utifrån vår position i det ena eller andra avseendet: hyresgäster mot bostadsägare, yrkesgrupp mot yrkesgrupp, pensionärer mot ungdomar, bostadskarriärister mot förstagångsköpare, bemanningspersonal mot fast anställda, landsbygdsbor mot stadsbor, och – inte minst – infödda mot nyanlända. Bensinpriset är en tacksam fråga att mobilisera kring just för att den, liksom ”invandringskritiken”, suddar ut sådana motsättningar.
De rörelser av progressiv karaktär som faktiskt också växer runt om i Sverige i dag kännetecknas oftast av motsatsen: de utgår från specifika och ofta lokala förhållanden, från kamp mot renovräkningar till yrkesspecifika upprop och sjukstugeockupationer. Den lokala och verklighetsbaserade organiseringen är en stor tillgång och styrka, men har också sina begränsningar. Om motståndet mot ombildningar ska leda till bestående förändring kan det inte stanna där eller ens vid ett försvar av allmännyttan eller hyresrätten som boendeform, för att ta ett aktuellt exempel. Snarare måste det konstrueras som en del av kampen för rätten till en bostad – något som angår alla.
Det är inte nödvändigtvis ett progressivt svar på bensinupproret som behövs. Men vi bör ändå fråga oss hur dagens lokala protester och rörelser kan överskridas och uppgå i ett gemensamt, framåtsyftande projekt. Kring vilka frågor kan vi skapa en alternativ gemenskap, där verkliga och inbillade motsättningar som splittrar den breda arbetarklassen i dag suddas ut? Här skulle en verkligt fruktbar diskussion om vänsterpopulism kunna ta sin början.
