Fausto Bertinotti är 66 år gammal och kommer från fackföreningsrörelsen. Han har tidigare ofta betraktats som ”extremvänsterkraft” i Italien, särskilt efter att hans parti 1998 brutit med den förra center-vänsterregeringen, bland annat på nedskärningar i pensionssytemet och Kosovokriget. På senare tid har han styrt sitt PRC närmare mot center-vänsteralliansen Unionen, som nu besegrat Berlusconiregeringen. PRC har redan från början fått kompromissa rejält för att kunna sitta i Romano Prodis Unionsregering. Frågor som han fått i genom är tillbakadragande av trupper från Irak och upphävande av de osäkra anställningsformer som Berlusconiregeringen genomfört, inte helt olika de som den franska högerregeringen nyligen försökte driva igenom. Tillbakadragande av trupperna lär inte heller bli ett impopuört beslut i landet. Nyligen sade sig 78 procent vara motståndare till Irak-kriget.
Men i PRC hörs en stark och högljudd minoritet mot ett alltför stort kompromissande. Cirka 40 procent av partiet, som har fraktionsfrihet, verkar till vänster om partiledningen.
”Falska illusioner”
– Alla talar bara om att Prodi kan lita på oss. Vi vill veta om vi kan lita på honom, sade gruppen Bröd och rosors företrädare Marco Ferrando och Francesco Ricci i italiensk radio i april. I en ledare i gruppens tidning anklagas PRC för att ha blivit ett parti som ”bygger falska illusioner för arbetarklassen”.
Mycket talar dock för att Bertinottis starka ställning leder till att partiet kan hållas samman och att det kan sitta i regeringen mandattiden ut.
Men allt är ännu inte lugnt för den nya italienska regeringen. Ett komplicerat presidentval pågår, där Berlusconi vägrat att acceptera Unionens förste kandidat, Massimo D’Alema, som han menar är ”kommunist”. D’Alema kommer riktigt nog från det gamla italienska kommunistpartiet, numera Vänsterdemokraterna (DS), men företräder en socialdemokratisk politik av Göran Persson-snitt. Partiet är också fullvärdig medlem i den socialdemokratiska socialistinternationalen. Istället satsar nu Unionen på att få igenom senatorn på livsstid Giorgio Napolitano, också han före detta kommunist, som president men under tisdagen var det inte klart.
Det är den nye presidenten som utser den regering som ska ta så det är inte utan vikt att valet genomförs smärtfritt. I Italien utses presidenten i en parlamentarisk process, alltså inte genom allmän omröstning. Berlusconi, som själv anklagats för att vara den största hotet mot demokratin i västeuropa, har anklagat Unionen för att vara odemokratisk när den inte gått högern till mötes genom att dra tillbaka de presidentkandidater som högern ogillar.
Osäker senatsmajoritet
I parlamentets deputerandekammare garanterar vallagarna 70 mandat mer för den segrande koalitionen, men i senaten har Unionen bara två rösters övervikt. Det kan leda till påtryckningar från Berlusconi mot enskilda senatorer i hemliga omröstningar. Dessutom kan de katolska krafterna i senaten i känsliga frågor, som HBT-rättigheter, rösta med högern och blockera Unionens politik.
Carlo Barsotti är författare och översättare i Sverige och har bland annat medverkat till utgivningen av Nobelpristagaren Dario Fos verk till svenska. Han kommer från den mycket röda staden Livorno, där det stora italienska kommunistpartiet en gång bildades.
– Högern säger att unionen har satt Bertinotti som talman för att hålla honom lugn men det är skitsnack. Jag tror att Rifondazione är mycket nöjda med den posten, säger Carlo Barsotti till Flamman och påpekar att en talman i det italienska parlamentet har en mycket framträdande roll och dagligen framträder i tv-sändningar.
Barsotti tror också att center-vänsterregeringen den här gången kommer att hålla ihop och att de partier som skrivit under ”regeringskontraktet” kommer att hålla det.
– Skulle de inte göra det vore det självmord, säger han och uttrycker därmed en åsikt som är mycket vanlig i dagens Italien.
